Det var dig han väntade på…

Mitt under konfirmandlägret ringde telefonen. Ingen verkade vara på andra sidan luren men jag såg att samtalet kom från min vän Erik. Jag pratade lite och bekräftade att jag visste att det var han som ringde. Att jag förstod att det inte var riktigt bra med honom och att jag tänkte på honom.

När jag var pastorsadjunkt så var den första begravningen jag hade, hans frus. Efter det så besökte jag honom en hel del. Vi pratade, skrattade, grät och bad tillsammans. Hans sorg var stor efter sin fru som han levt med under så många år. Erik var en varm människa med mycket humor och många livsberättelser att dela.

Det första året som präst så är det inte alltid helt lätt att skilja på vad som är bäst och hållbart för både egen del och för den man möter. Hur länge man ska vandra med… Det blir kanske aldrig helt glasklart även om det ger sig lite med åren. Så min handledare ansåg i all välmening att jag skulle börja trappa ner på mötena. Men fortsatte ändå att gå dit. Ibland i smyg.

image5-234x300 image6-300x225 Dessa bilder publicerade jag här på bloggen juni 2014 när Erik fyllde 89 år.

Väl hemma efter ett fint och intensivt läger med ungdomar som i skrivande stund är konfirmerade och redan saknade somnade jag på soffan. Det gjorde jag nog innan jag ens hade hamnat i horisontellt läge… Vaknade av att telefonen ringde och i samma sekund innan jag hunnit sträcka mig efter telefonen hann jag tänka: ”Det är om Erik”

Det var det också. En av Eriks söner berättade för mig om tillståndet. Att det snart var dags för Erik att dö, men att läget ändå var stabilt och att det hade varit det ett tag. Klockan var redan mycket och eftersom det nu var drygt 13 mil mellan oss så undrade jag om jag kunde köra dit dagen därpå. Det gick fint, så vi bestämde det. Jag satt kvar ett par minuter i soffan men kände instinktivt att jag ändå behövde köra dit.

Jag satte mig bredvid Erik där han låg i sin säng. Tog honom i handen och klappade honom på kinden. En tår föll från hans kind. Personalen som var där och som just skulle gå hem sa att de hörde att jag skulle komma och ville vänta med att gå så att de fick ”träffa denna Bernice” som Erik pratat så mycket om. På nattduksbordet bredvid honom stod det senaste vykortet jag hade skickat till honom. Jag var dock aldrig så flitig på att skicka vykort som han var. Hans familj var samlad runt om honom. Det är alltid en speciell stund när man ska ta avsked av någon nära. Hans andning förändrades och jag frågade om jag fick be, så som jag och Erik gjort tidigare. Det fick jag. Hans andning förändrades och blev nu ännu mer selektiv och lugn. Det var nära nu. Jag sjöng med bruten stämma må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord, och tills vi möts igen, må Gud hålla, hålla dig i sin hand.

På sista ordet, dog Erik.

En av sönerna sa. Han har helt klart väntat på dig.

Efter en stund lämnade jag familjen ensam med Erik för att gå ut och plocka lite blommor han kunde ha i sina händer. Iförd prästskjorta smög jag ut i nattens mörker och plockade aningen olovligt lite blommor.

När jag körde hem grät jag hela vägen. Dock oerhört tacksam över att jag fick vara där!

Erik fick efter ett långt liv, stilla somna in i sitt hem. Precis som hans älskade fru fick i samma säng. Min starka övertygelse är att Erik nu har det bra. Han är i Guds famn och är omsluten av kärlek på alla sidor.

Begravningen var fin, och jag fick sluta cirkeln från den tid då jag var pastorsadjunkt. Jag fick träffa gamla kära kolleger igen. Att skriva griftetalet till en kär vän som Erik kom att bli, var inte helt lätt. Alla hans fina vykort som han skickat är fyllda av vänliga ord och innerliga tankar. Samtidigt som det tynger mitt hjärta, skänker det mig styrka när jag ser hans varma leende framför mig.

IMG_1141

IMG_1147 IMG_1150 Mot begravningen med handbuketten bredvid. Inte handplockade/stulna denna gång.

IMG_1151

Livet är mörker och ljus. Någon som nyss varit bland oss finns inte längre här. Steget mellan liv och död kan vara försvinnande kort. Men kärleken upphör aldrig.

Gud är med oss i allt som blev och inte blev och allt det får vi lägga i Guds händer.

Tack Gud för allt du ger mig. Och tack kära Erik för den tid som varit.