Dags för Vår Fader

Sedan slutet av 1990-talet har vi använt två versioner av Herrens bön: den gamla Fader vår och den ekumeniska översättningen som inleds Vår Fader. Den nya blir allt mer använd för varje år. Egentligen är det ohållbart med två versioner av den bön som alla bör kunna utantill. Jag anser att det nu är dags att välja med tanke på barn, unga och de som inte är gudstjänstvana. Därför gläder det mig att förslaget till ny kyrkohandbok bara har Vår Fader som alternativ. Den gamla versionen förbjuds inte, och den kan behöva användas ännu några år när det är mest äldre som deltar i en begravningsgudstjänst.  

När jag leder gudstjänsten i en församling har jag brukat följa den lokala ordningen. Men nu vill jag konsekvent använda Vår Fader. Det avgörande är att innehållet ska vara möjligt att ta till sig för alla och att språket inte ska vara antikverat. Ord som ”varde”, ”ondo” och ”ock” hör från kommunikativ synpunkt varken till nuet eller framtiden.

Det går inte att hålla fast vid ålderdomliga verb- och ordformer, när all kraft istället behöver läggas på att dela innehållet i kristen tro med ord som öppnar och handlingar som gestaltar. Det blir heller inte mer andligt, ödmjukt eller korrekt av gammaldags språk.  För övrigt anser jag att vi i sång och liturgi alltid ska uttala mig, dig, och sig som mej, dej och sej.

Personligen skulle jag på några ställen i Vår Fader ha föredragit andra ordval. Och jag får erkänna att när jag är ensam ber jag med de gamla orden. Men det spelar ingen roll. Jag anser att det är en kallelse för mig och alla andra kyrkvana att be med ord som underlättar för alla att bli delaktiga.  Vår Fader är ju en bön om vår framtid.