Sedd, bekräftad och välsignad

Vårt behov av välsignelse är stort, lika stort som vårt behov att bli sedda och bekräftade som människor. Det har nog att göra med att vi är relationsvarelser. Vi är födda med relationer och behöver dem för att utvecklas. Att bli sedd och bekräftad är medmänskligt. När välsignelsen kommer till blir det gudomligt.  

Det verkar som de här grundläggande behoven blivit mer påtagliga. Kanske beror det på att fler lever och upplever sig ensamma och att det är svårare att få relationer att hålla. Alla som arbetar med människor ser behoven, och i kyrkan har välsignelsen blivit viktigare än någonsin tidigare. Det återspeglas också i det biskopsbrev, Leva i dopet, som vi biskopar gav ut förra året. Välsignelsen nämns där som ett eget dopmotiv. Det beror på att den är så betydelsefull för livet som människa och kristen.

Idag blev jag välsignad tillsammans med många andra i gudstjänsten. Det känns verkligen gott att sändas välsignad från kyrkan ut i det liv som går vidare.

Det finns ett samband mellan att vara sedd och bekräftad och att bli välsignad. Det gäller i vår relation till Gud, och det bör gälla i vår relation till varandra. I dagens berättelse om hur Jesus döps blir det uppenbart. Anden som Guds kraftkälla är närvarande och Guds röst förkunnar: Du är min älskade son, du är min utvalde”. Jesus blir sedd, bekräftad och välsignad inför att han ska gå in i sitt uppdrag. Det sker också med oss vid vårt dop. Och varje gång vi vänder oss till Gud och tar emot välsignelsens ord.