Jesus Superstar – mänsklig och gudomlig

Igår kunde jag äntligen uppleva rockoperan Jesus Christ Superstar. Jag åkte till Göta Lejon i Stockholm tillsammans med vår dotter Susanna. Vi var inte ensamma där. Jag var kamouflageklädd i vanlig skjorta – ingen lila biskopsskjorta alltså – vilket inte hindrade att jag och medarbetarna på forskningsenheten stötte på varandra i pausen och kände igen varandra! Vi hade gemensamt insett att här fanns något att lära och uppleva.

Musiken hörde jag för många år sedan. Nu imponerades jag av den konstnärliga gestaltningen med kompetenta sångare, skådespelare, symboler och effekter. Rockoperan är känd för att visa en mänsklig Jesus. Vad som hände efter korset finns inte med. Men jag upptäckte att det gudomliga gestaltades med det mänskliga.

Centralgestalterna är Jesus och Judas som livets radikala vägval, men också Maria Magdalena, Petrus, Herodes och Pilatus träder fram i den allt överskuggande kampen mellan ont och gott. Det är bra att det blir klart. Hela skeendet är obegripligt utan att denna kamp får vara klangbotten.

Två scener berör mig på djupet på ett särskilt sätt i denna mycket fascinerande föreställning som placerar Jesusskeendet i vår tid. Den första scenen utgörs av alla de människor som uttrycker sina behov av räddning och förnyelse i det som verkar vara ett tillvarons dike. De ger sig tillkänna genom ljustecken. Den andra scenen är slutscenen med Jesus på ett ljusuppfyllt kors. Jesus uttalar att människorna inte förstår vad de gör, att han förlåter och att han överlåter sin ande till Gud. Då tänker jag att allt inte är slut. Det finns en fortsättning men den skildras inte. Ljusstrålarna från himmelen över korset tycks förkunna att Gud är med – trots allt.

Det mänskliga är en spegling av det gudomliga. Därför innebär rockoperans skildring av Jesus som människan med stort M att den också förkunnar vem Gud är. Kärleken träder fram.