Idag på Kyndelsmässodagen fick jag den unika möjligheten som biskop att assistera vid en prästvigning. Det skedde i Karlstad där min kollega Esbjörn Hagberg vigde fyra präster till tjänst i sitt stift. Det kändes också speciellt att återvända till den stad där både min fru Ingrid och jag tjänstgjorde i slutet av 1980-talet. Det blev goda möten med gamla vänner och medarbetare.
Det var lärorikt att få se hur prästvigningen gestaltades i en annan domkyrka, så olik Uppsala domkyrka. Mest givande var att lyssna till själavårdaren Esbjörn predika över berättelsen om när Jesusbarnet bärs fram i templet och där möter Symeon och Hanna. Han talade om Gud som kallar, berör och väcker längtan.
Esbjörn lyfte fram vårt behov av en annorlunda omvändelse. Det blir så lätt jag, jag, jag. Jag behöver en omvändelse från mig själv, en
(Foto: Torgny Lindén)
frigörelse från en självcentrerad fångenskap. Symeon och Hanna är föredömen i det avseendet. De är inte inriktade mot sig själva utan mot Gud. De väntar troget på att Gud ska handla med dem. Och de fick se.
Om vi sluter ögonen möter vi mörkret. Om vi öppnar ögonen kan vi ta emot ljuset. Om vi vill möta Gud, ska vi låta Gud möta oss. Gud kan komma till oss genom våra ögon. Då frigörs vi till att se den andre.Under förberedelsen för denna vigningshelg har annars några ord av aposteln burit mig: Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens ande. Det var hoppet som lyste i Karlstad denna ljusets söndag.