Fastlagssöndagen är en av mina favoriter under kyrkoåret. Så det kändes inte bra när jag var tvungen att stanna hemma för att kämpa ner en förkylning. Ända sedan jag var barn har jag upplevt Fastlagssöndagen som högtidlig inledning på fastetiden. Själva fastan börjar egentligen på Askonsdagen men den kärlekens väg som också är tjänandets väg inleds genom Fastlagssöndagen och avslutas med påskens händelser. Psalm 135 understryker det budskapet: ”Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider”.
Det är en pilgrimsvandring att följa i Jesu fotspår genom möten med människor, lidande och död till uppståndelsens nya liv. Evangelisten Markus berättar om hur lärjungarna följer Jesus in i Jerusalem. Fastlagssöndagens budskap förkunnar att kärleken är den gudomliga drivkraften bakom den vandring och det uppdrag som Jesus utför. Psalm 137 ger djup åt det budskapet och formar en bön: ”O du som vann på korsets stam, vinn oss på nytt var dag, till dess din kärlek, o Guds Lamm, blir vår och världens lag.” Våra liv länkas till Guds vilja och kärlekshandlande. Det får vi bära med oss.
Askonsdagen ställer oss inför det svåra i livet, dödens realitet och bakgrunden till det offer som Jesus utför. Budskapet förpliktar. Under fastetiden bör vi prioritera vår andliga förnyelse och i botfärdighet offra något för andras skull.
När vi går med Jesus under fastetiden får vi låta oss formas av den gudomliga kärleken i hela dess djup. I fokus står då inte den egna personen utan andra, inte behovet av personlig bekräftelse utan relationen till medmänniskan och skapelsen. Det behöver vi ta till oss i en individualistisk och narcissistisk tid. Kärleken är mer än känsla, den är vilja, satsning och liv. Det blir så tydligt i budskapet om Människosonen. Kärleken gestaltas som tjänande. ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mark 10:45). Han är vår förebild. Kristi kärlek kan samtidigt bära och driva oss framåt. Vi har ett gemensamt uppdrag i kyrkan för världens skull – att älska genom att tjäna.
En kommentar
Bertil Murray säger
5 mars 2014 – 11:58Gott att läsa. Du skriver bland annat:
"Under fastetiden bör vi prioritera vår andliga förnyelse och i botfärdighet offra något för andras skull.
När vi går med Jesus under fastetiden får vi låta oss formas av den gudomliga kärleken i hela dess djup. I fokus står då inte den egna personen utan andra, inte behovet av personlig bekräftelse utan relationen till medmänniskan och skapelsen."
Jag tänker att det å ena sidan är ett djupt personligt svar vi måste ge på denna kallelse. Guds utmaning, föreställer jag mig, är inte densamma till varje människa.
Jag tänker att det å andra sidan skulle behövas ett gemensamt samtal om detta. Där präster och diakoner och gärna andra får dela med varandra och med sin biskop om vad vilka steg vi faktiskt kan ta (om än ibland anspråkslöst och tidsbegränsat) där fastetiden får vara en sådan prövotid av vad som med Guds hjälp är möjligt att förändra i mitt eget liv. (Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.... Ty det är Gud som verkar i er...)
Jag tänker för det tredje att vi skulle behöva se över de kyrkliga strukturer och seder som motverkar denna helgelse. Till exempel som du själv beskriver det i KT 6 februari.