Att plantera ett träd signalerar förtröstan inför framtiden. Martin Luther blev benådad med en tro buren av förtröstan. Han ansåg att det var viktigt att plantera ett äppelträd även när den återstående tiden är kort och hoppet om att det ska bära frukt är svagt.
Jag har deltagit i planteringen av ett träd i Hildesheim som inledning till den tyska biskopskonferensens årliga ”Klausurtagung”, fördjupningsdagar. Den leddes av den ledande biskopen Gerhard Ulrich och den romersk-katolske biskopen Norbert Trelle. En ek planterades invid domkyrkan som en ekumenisk manifestation av kristen samhörighet och kallelse till enhet. I oktober 2012 skedde motsvarande vid det lutherska centret i Wittenberg. Förberedelserna för reformationsjubiléet har en tydlig ekumenisk prägel.
Trädet är i Bibeln en stark bild för livet. I sitt tal framhöll biskop Trelle hur betydelsefullt det är med god jord, rötter som är djupt förankrade, vatten och ljus för att trädet ska leva. Trädet sträcker sig mot himmelen för att kunna ta till sig ljuset.
Det gäller för oss liksom för trädet att vi behöver skapelsens ljus för att leva. Dessutom behöver vi frälsningens ljus för att hitta hem. När trädet genom sin stam och sina grenar sträcker sig uppåt för att ta emot ljus och vatten blir det ett tecken för vår längtan. Jesus är
världens ljus och skänker livets vatten. Han finns med både när Gud skapar och frälser. Han kommer till oss med de gudomliga gåvor som förnyar livet.
En del vände sig mot att ”frestelse” byttes mot ”prövningar” i den nya översättningen av Herrens bön. Ett argument är att prövningar kan vara något positivt till skillnad mot frestelser. Men vem vill genomlida prövningar? Visst kan vi växa som människor av dem, men det vet vi inte i förväg eller under tiden utan i bästa fall efteråt. Prövningar handlar om sådant som hindrar oss från att vara i Kristus som Gud vill. Därför har prövningar med den yttersta tiden att göra.
Så det finns all anledning att med allvar be bönen ur ”Vår Fader”: ”Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda.” I dagens psaltarpsalm 131 finns en annan bön som vi kan be i förtröstan om att Gud hör vår bön och tar
emot oss när vi kommer: ”Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. (…) Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. Amen.”
Gud är närvarande och möter vår längtan. Det bär i prövningens tid, genom död till liv.