Heliga rum kan vanhelgas

Ett rum är heligt genom att Gud är närvarande där och handlar med oss. Heligheten sitter inte i väggarna, dörrarna eller dem som vistas där, utan i det som sker. Sedan är det naturligtvis så att rummet präglas av hur det används. Det uppfattas som heligt eftersom det är ett rum för mötet mellan människan och Gud. Det här gäller för alla heliga rum, även själavårdens rum. Vi behöver fler heliga rum mitt i livet och ta vara på dem.

Heliga rum kan vanhelgas. Jag använder hellre det ordet än kränkas som ger ett annat perspektiv på samma sak. Det heliga rummet vanhelgas när det används till sådant som är oförenligt med dess ändamål. Det blir inte längre ett skyddat rum för dem som använder det.

Det pågår en debatt om att SVT:s Uppdrag Granskning har försökt granska det som sker i själavårdsrum genom att låta en påhittad konfident tala med en präst, spela in det och sedan konfrontera prästen med resultatet. Jag menar att deras handlande är oetiskt om än inte olagligt eller i strid med någon kyrklig bestämmelse.

Själavårdsrummet är till för den människa som söker själavård, konfidenten. Den absoluta tystnadsplikten om vad som sagts i rummet är till för konfidentens skull, och det är bara prästen som är bunden till den. Det är inte helt ovanligt att konfidenter talar om det som sagts i ett själavårdsrum, och det kan vara besvärligt för prästen att inte kunna kommentera det. Jag vill verkligen understryka att konfidenten måste ha rätt att tala om det som skett. Annars kan övergrepp döljas och åtgärder för att förebygga sådana hindras.

Jag har däremot aldrig hört talas om att en konfident spelat in själavårdssamtal för att kunna redovisa det och använda det mot prästen eller på annat sätt. Själavård gäller bikt och/eller enskild själavård. För att kunna avgränsa den själavård som hör till prästens tystnadsplikt spelar det avskilda rum där konfidenten och prästen möts en avgörande roll. Det säger sig självt att det vanhelgas om det inte längre får vara ett avskilt och tryggt rum.

Uppdrag Granskning har i förväg tydligen funderat på om det är etiskt försvarbart att agera på det här sättet. Redan innan programmet sänts menar man sig kunna avslöja allvarliga missförhållanden och att det legitimerar de metoder som använts. Argumentationen går ut på att ändamålet helgar medlen. Jag menar dock att det är ett oetiskt handlande att vanhelga själavårdsrummet. Särskilt graverande är det att efteråt försöka få prästerna att bryta tystnadsplikten. Genom det lagskydd som finns kan inte en präst tvingas vittna i domstol om det som hör till tystnadsplikten vid själavård, trots att det ibland funnits sådana önskemål för att det skulle vara bra för sakbehandlingen. Uppdrag Granskning har däremot inte visat motsvarande respekt.

Så småningom kommer programmet att sändas och då kommer allt fokus ligga på det som den fejkade själavården handlade om enligt Uppdrag Gransknings version. De berörda prästerna är försvarslösa. Som biskop kan jag inte kräva information och kommentera enskild själavård. Däremot går det att samtala om de sakfrågor som vi har bearbetat under decennier och tagit ställning till.

Min biskopskollega i Karlstad Esbjörn Hagberg, som har en gedigen själavårdserfarenhet och arbetat med frågorna kring tystnadsplikten, har skrivit en artikel på SVT debatt, som också finns på stiftets hemsida: http://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/tystnadsplikten-ar-ett-skydd-for-den-enskilda-manniskan. Jag instämmer i hans analys och bedömningar.

Jag vill avsluta med att framhålla att också prästen har ett grundläggande ansvar för att själavårdsrummet som ett heligt rum inte vanhelgas. Det innebär att prästen förutom att hålla på tystnadsplikten måste ge en god själavård som syftar till att konfidenten ska växa som människa och kristen. Då handlar Gud i det heliga rummet.