Söndagstemat Ett är nödvändigt har alltid berört mig. Det är en bra biktspegel. Vad sysslar jag med egentligen? Hur prioriterar jag? Är det så att det som verkligen är nödvändigt hamnar i skymundan?
På hemväg från den uppbyggliga högmässan i S:t Pauli kyrka i Göteborg funderade jag vidare över temat och över Marta och Maria med deras olika förhållningssätt till Jesus. Jag noterar att det var Marta som bjöd in Jesus till hemmet trots att hon hade fullt upp med allt som behövde göras. Hon behövde hjälp av systern Maria, som istället satte sig ner och lyssnade på Jesus. Av det Jesus svarar Marta kan man inte dra slutsatsen att det hon gjorde var oviktigt men hon oroade sig så mycket att hon inte fick rum för det som är nödvändigt. Guds son var där, och då satte sig Maria hos honom. Hon valde rätt.
Det som hände i de båda systrarnas hem handlar om mer än deras egna prioriteringar. Gud var närvarande hos dem genom sin Son. Den avgörande saken gällde om Gud skulle få tala till dem och handla med dem. Maria gav rum för att det skulle ske. Hennes längtan möter Guds närvaro. Gud längtar efter oss; för att vår längtan ska möta Guds behöver vi vara i Guds närhet så att mötet kan ske. Gud är närvarande för att förnya oss, låta oss växa och fördjupa våra liv i tro.
Bilden av Marta kompletteras i berättelsen om den sjuke brodern Lasaros i byn Betania där de bodde. Systrarna ville att Jesus skulle hela honom. Det var Marta som mötte Jesus och uttryckte sin övertygelse om att Lasaros inte skulle ha dött om Jesus varit där. Hon förtröstade nu på att Jesus med sin bön skulle låta Guds vilja ske. Denna gång var det hon som gav rum för Guds son att handla med dem. Marta bekände sin tro på Jesus som uppståndelsen och livet: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” Det nödvändiga är att Gud får handla med oss. Öppnar vi för det eller är vi fullt upptagna med oss själva?
4 kommentarer
Margareta P å Österlen säger
1 oktober 2014 – 01:02En människa må vara fullt upptagen med sig själv, men som Jesus Kristus påpekar innehåller det hoptvinnade kärleksbudet om kärlekens trohet och lydnad vårt uppdrag: älska din nästa såsom dig själv. Jag läste nyss ärkebiskop Jackeléns predikan vid Riksdagens öppnande - om den barmhärtige samariten. En predikan du inte är ansvarig för, men eftersom jag inte hittade någon kommentarknapp och jag förutsätter att ni träffas i Svenska Kyrkans ledning, tänkte jag påpeka att den som visade sig vara den i rövarehänder fallnes nästa, den som visade kärlek, var den som gick mot livet. Inte de "rättrogna" prästerna och leviterna eller skriftlärda, juristerna, som Jackelén tror tänkte svaret borde bli "den hjälpbehövande". Icke så. Det förväntade svaret var just: den rättrogne brodern i tron. Men Jesus Kristus talar om att den sant troende inte frågar efter vare sig kön, pass eller trosbekännelse hos den medmänniska som behöver hjälp. Den som går mot livet lever livet i kärlek i enlighet med Gud Faders bud - i sann tro. Precis som du säger i din betraktelse, gäller det ju både Maria och Marta, där Marias fullständiga val får godkännandet för att hon väljer att söka Guds rike först och främst. Vi är många som ursäktat oss som Marta en gång gjorde: "-Men jag måste ju först ordna med... hjälpa... se till att... Sedan. Så fort jag får tid... ska jag sätta mig vid Jesu Kristi fötter och lyssna och lära. Men inte nu; jag har inte tid just nu... sedan". Och en del av oss har fått erfara att Gud Fader tröttnade på den litanian... Mig har han eftertryckligt givit all tid i världen, så att jag inte längre kunde skylla ifrån mig... Vilket jag, hur svårt den än varit, måste vara Gud Fader djupt tacksam för! Margareta Persson å Österlen
Sten Edgar säger
30 september 2014 – 08:28Tack för ditt föredrag. Viktigt att också få med vad Marta trodde på som också var det enda nödvändiga: Jesus som uppstånden! Hans död och uppståndelse för vår skull. Så det var allt ett härligt kristet hem! Något som jag också belyser med ex i min bok.
Lars Nilsson säger
29 september 2014 – 08:49Det skulle finnas en "gilla-knapp".
Rolf Pettersson säger
29 september 2014 – 09:26När Abraham och Lot går skilda vägar låter Abraham Lot få välja först (1Mos 13). Lot väljer det som han trodde var bäst, det som såg bäst ut. Men det visade sig att Abraham fick det som var bäst. Han hade ju fått löftet om välsignelsen.
In i hemmet i Betania kommer han som är Abrahams avkomma (Gal 3:16). Välsignelsen, det allra bästa, blir där givet att ta emot. Av Jesus.
Detta motsäger inget i din text. Tvärtom. Bara ytterligare ett perspektiv.
Rolf Pettersson