Himlen är här – men inte överallt

Utställningen ”Himlen är här” i Uppsala domkyrka från 18 juni till 16 november avslutas idag. Den har handlat om möten. Tusentals besökare har fått se altarskåp, krucifix, textilier och kyrkokonst från kyrkor i hela stiftet och muséer.  Temat Himlen är här också speglats i moderna konstinstallationer. Besökarna har fått möta de berättelser som kulturarvet bär. De har själva kommit med sina egna personliga berättelser. Nya berättelser formas varje gång någon träder in i de heliga rummen och tar del av allt som där finns och sker. Och de skatter som domkyrkan och andra kyrkorna inrymmer finns kvar och brukas så att fler kan möta den levande Guden och med tron som grund dela livet med andra.

De många berättelserna vittnar verkligen om att himlen är här. De har del i den stora berättelsen, att Gud blir en av oss, försonar relationer och ger det liv som aldrig dör. Himlen finns där Gud handlar. Himlen är, där Guds ande är. Gud är inte långt borta från någon enda av oss och uppenbarar sig genom att tala till oss, i sakramenten, bönen och kyrkans gemenskap. Då händer något som får konsekvenser genom att människor lever i tro, Gud får handla och Guds vilja sker genom oss och våra liv. Det skänker hopp för dagar som kommer och inför tidens slut. Gud vill ge oss mer av himmel.  Budskapet idag är att vi behöver vaka så att inget ont sker medan vi väntar på att himlen komma helt och fullt med den stora befrielsen. Ännu pågår kampen mot allt ont. Ännu är vi samtidigt rättfärdiga för Kristi skull och syndare.

Himlen är här när relationerna mellan Gud, medmänniskor och skapelsen är hela. Den är Guds närvaro. Himlen är inkarnationen av den gudomliga kärleken; Kristus kommer med den till försoning och liv. Det är där vi ska ha vårt hjärta förankrat.

Vid tacksägelserna i kyrkan påminns vi om vår dödlighet. Och det är nog viktigt att bli det. Varje dag påminns vi dessutom om vår delaktighet i ondskan och världens bortvändhet från Gud, om att vi alla är syndare, också kyrkans folk. Men förlåtelse och förnyat liv finns som en Guds gåva.

Denna söndag före domssöndagen är många i vårt stift och på andra håll omskakade, ledsna, besvikna och upprörda. Det beror på att en ungdomspräst häktats under veckan, misstänkt på sannolika skäl för våldtäkt med barn. Prästen har erkänt men anser att det är sexuellt utnyttjande. Som barn i det här sammanhanget räknas alla som inte fyllt 15 år. Nolltolerans mot sexuella övergrepp gäller. Men rättsprocessen måste ha sin gång.

Livet blir aldrig detsamma för offret med familj, inte heller för prästen med familj. Många ungdomar, kompisar och medarbetare är djupt personligt berörda. Det är viktigt att vi stöttar varandra, alla som behöver det, och att vi talar om det svåra och delar smärtan.

Här är inte himlen. Det finns ingen mening i det tragiska som skett. Alla är förlorare. Vad vi kan göra är att ta Livet på allvar, fördjupa relationer – inte konsumera relationer, och visa kärlek och respekt för varje medmänniskas värde och behandla varandra med värdighet. Varje människas integritet måste respekteras.

Jag är övertygad om Guds närvaro mitt ibland oss, även när Gud är fördold för oss. Vi kan be med orden ur psalm 217, Gud, för dig är allting klart: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker”. Amen