Under det gångna året har moskéer i Sverige attackerats vid ett flertal tillfällen. 2015 har börjat lika illa med ett angrepp på moskén i Uppsala på nyårsdagen. Vi får heller inte glömma attackerna på synagogorna och de hot som judiska trosbekännare ständigt utsätts för. Det kan aldrig accepteras i vårt demokratiska land där religionsfriheten och övriga mänskliga rättigheter lagts fast i grundlagen. Vi måste stå upp för de rättigheterna både för enskilda troende och trossamfunden. Angreppen grundläggs genom ovärdiga värderingar som innebär att människor ges olika värde och kan behandlas därefter. Till det osunda hör att värdera människor efter vilken grupp och vilket folk de tillhör med konstruerade egenskaper som tillskrivs dem. På det sättet kan man dela in människor och legitimera trakasserier, hot och angrepp. Det finns alltid samband mellan värderingar och handlande.
Det är en händelse som ser ut som en gudomlig tanke att Guds hus är temat för söndagen efter nyår. Guds hus finns liksom Guds nåd i många former. Vi har uppdraget att förvalta dem efter Guds vilja. Kännetecknande för dem är att Gud där möter oss på ett särskilt sätt så att vår gudsrelation fördjupas.
Det judiska folket kallas redan i Moseböckerna för Guds hus. Gud ingick ett förbund med det folket och gav det ett särskilt uppdrag att vittna om Guds väg och hålla buden. I Nya testamentet kallas kyrkan för Guds hus. I det huset råder Kristus. När kristna lever i tro, hopp och kärlek förverkligas syftet med det. Huset kallas också Kristi kropp, Guds folk och en byggnad vars hörnsten är Kristus och där alla kristna är byggstenar. Vi är Guds hus.
Kyrkan beskrivs också som ett tempel. Evangeliet om Jesus i templet vid tolv års ålder ger oss ett tecken för vad ett levande tempel är. Det var Guds närvaro som gjorde att Jesus sökte sig dit. Där pågick undervisning. Han satte sig bland lärarna, lyssnade och ställde frågor. Det har också vi behov av, kanske mer än någonsin när kunskaperna och erfarenheterna av kristen tro tunnas ut. I templet blev Jesus själv lärare och formade svar på de frågor som ställdes om livets ursprung, mening och mål. Det gör han också i våra kyrkor. Kristus är närvarande och ger av sig själv åt oss, mest påtagligt i den heliga måltiden: för dig utgiven, för dig utgjutet.
Gud ryms inte och är inte bunden till ett hus men vi behöver dem för bön, lovsång och andlig förnyelse och fördjupning. Därför ska vi inte bara förvalta husen. Det är genom att bruka dem för deras syfte som de blir Guds egna hus. Heligheten sitter inte i väggarna – även om det kan kännas så – utan uppstår när de används så att Gud får handla med oss. Guds hus invigs och är heliga genom att de brukas, det är ett lutherskt synsätt. Då ska vi som med nattvardsgåvorna hålla dem för heliga och värdigt ta tillvara dem som Guds gåvor till oss.
Genom historien finns otaliga vittnesbörd om hur Guds hus attackerats och vandaliserats medan dess bekännare fördrivits. Det har skett av kristna i konflikt med andra kristna, muslimer med muslimer liksom av företrädare för en religion mot andra för att likrikta det religiösa livet. Motiven växlar. Totalitära regimer har önskat utrota religiös opposition och genomföra etnisk rensning. Genomgående finns ett demoniserande av en grupp och ett vi-och-dom-tänkande. Så undergrävs skyddet för Guds hus som fredade platser och människors rätt till religion. Vi ska inte acceptera att sådant sker.
Liksom vi förväntar oss att kyrkor ska vara fredade i andra länder, måste moskéer och synagogor vara det i vårt eget land. Detsamma gäller för människor som utövar sin tro.
2 kommentarer
Tommy Jonsson säger
5 januari 2015 – 01:04Tusen tack för ditt svar och klargörande biskop Ragnar!
Vad jag kan utläsa i din text är att implicit finns det ett starkare krav och tryck från Svenska Kyrkan i dessa frågor än vad man många gånger explicit uttrycker. Det kan finnas ett värde i att vara politiskt korrekt, men jag tror att vi alla idag skulle "tjäna på" att säga lite mer rakt ut vad vi tycker. Jag tror också att Svenska Kyrkan skulle "tjäna på" detta och borde öka trycket och kravet mot intoleranta åsikter och attityder. Jag vet att det finns risker med detta, men vi måste ändå våga att stå upp för detta. Jag skulle kunna presentera en mängd exempel som motsäger den logik som du beskriver. Det handlar ju inte om att fördöma människor som ägnar sig t.ex. åt hedersrelaterat våld. Det handlar och att fördöma deras gärningar. Att vara tydligare med det. När de sedan kommer till sin egen vändpunkt i livet, för det gör de flesta våldsverkare, då kan vi finnas där med ovillkorlig kärlek i överflöd. Då tycker jag att vi processar detta på ett logiskt sätt. Men att hävda t.ex. rätten till religionsfrihet till religionsutövare som helst skulle vilja avskaffa den, det är inte bara ologiskt, det är farligt. Farligt för att motparten ges möjlighet att "spela med" i detta och få oss att tro att de slagit in på en bättre bana, när de i själva verket ges fritt utrymme att planera och genomföra sina negativa ritualer. Våra grannländer visar upp en helt annan attityd mot detta. Jag anser att det är ett friskhetstecken. I Norge har man gjort ekumeniska avtal där olika religioner jobbar tillsammans mot hedersrelaterat våld och för mänskliga rättigheter. Finns det något liknande i Sverige?
Biskop Ragnar svarar
26 april 2024 – 04:14Förre ärkebiskopen Wejryd tog initiativ till ett interreligiöst råd. Det är naturligt att rådet tar upp vad som kan göras gemensamt nu.
Tommy Jonsson säger
4 januari 2015 – 06:53Hej biskop Ragnar,
jag skrev en kommentar på ditt inlägg på Svenska Kyrkans facebook sida. Kommentaren är ganska lång och i den finns en fråga. Redaktören Lina hänvisade vidare till dig. Läs gärna inlägget och kommentera. Jag vill inte demonisera någon folkgrupp utan lyfta fram frågor som jag upplever att många helst undviker att diskutera. Frågor som jag tycker att vi borde lyfta fram på bordet istället för att sticka huvudet i sanden och tysta ner. Vi borde göra en handlingsplan för att aktivt hjälpa människor istället för att bara prata om det och skicka några tusenlappar till behövande för att svära oss fria från ansvar. I korthet handlar det om varför Svenska Kyrkan, som jag ser det, ofta intar en passiv roll och hänvisar till religionsfriheten och att alla skall ha rätt att utöva religion i fred. Nästan alla i vårt samhälle är helt eniga om detta. Man slår in öppnar dörrar när man gång efter gång uttrycker detta. Det är ju en självklarhet i vår kultur. Ett problem idag är dock att vi har grupper i vårt samhälle, från andra religioner, som jag starkt tvivlar på verkligen respekterar och förespråkar religionsfrihet. Att en förövare kastar en brandbomb mot en religiös byggnad är helt förkastligt och förövaren bör lagföras. Men är det inte sant att vissa religioner helst skulle vilja byta ut svensk lag emot andra religiösa lagar och avskaffa religionsfriheten som sådan? Har Svenska Kyrkan fått någon typ av bekräftelse från andra religioners ledare att de också är villiga att förespråka och aktivt arbeta för religionsfriheten? Är det inte sant att vissa andra religioner ägnar sig åt olagliga negativa ritualer såsom omskärelse och tvångsgifte av minderåriga? Varför hävdar Svenska Kyrkan deras rätt till religionsfrihet när de själva systematiskt bryter mot svensk lag i religionsfrihetens namn? Det vore intressant med ett klargörande från biskopen i dessa frågor. Om jag har missuppfattat någonting och/eller har misstagit mig på något sätt, så ber jag om ursäkt och önskar att ni bortser från denna kommentar. Syftet är inte att demonisera andra utan klargöra vart vi kristna står och hur vi på lämpligast sätt kan arbeta vidare med dessa frågor på ett fredligt och värdigt sätt för alla inblandade parter.
Biskop Ragnar svarar
26 april 2024 – 04:14Jag är inte inne på facebook, så det är bra att du skriver här, Tommy. Religionsfriheten har en internationellt sett stark ställning i Sveriges grundlag. En poäng i mina artiklar är att det är avgörande viktigt hur det ser ut i praktiken. Det är där människor får ta konsekvenserna och deras bild av religionsfriheten formas. Du har rätt i att de allra flesta ställer upp på religionsfrihetens grundprinciper men i den praktiska verkligheten finns problem, också i vårt land. En annan av mina poänger är att vi måste ställa krav på de länder och religiösa företrädare som inte står upp för religionsfriheten principiellt och i praktiken. För att kunna göra det måste vi ta avstånd från angrepp på judiska och muslimska trosbekännare liksom på moskéer och synagogor. Hur ska vi annars vara trovärdiga i våra krav och verkligen åstadkomma en positiv utveckling?
Företrädare för Svenska kyrkan har av religionsfrihetsskäl försvarat den manliga omskärelse som tillämpas inom judendom och islam. Några övertygande argument för att den ger lidande finns knappast. Däremot har vi kraftigt tagit avstånd från kvinnlig omskärelse som innebär att kvinnan blir sexuellt funktionshindrad och är avsedd att skapa underdånighet. Sådan omskärelse är snarare kulturellt än religiöst betingad. Motsvarande gäller för tvångsgifte och andra uttryck för hederskultur utan heder. Det går varken att försvara med religion eller kultur. Vi motarbetar allt sådant i vårt eget land och i de internationella sammanhang där vi är verksamma. Jag kan väl påminna om att Fadime försvarades av Svenska kyrkan. Begravningsceremonin hölls i Uppsala domkyrka på hennes egen önskan. Jag tog själv offentligt avstånd från all inskränkning av den enskildes rättigheter med hänvisning till ”hederskultur”.
Det är inte ovanligt att muslimska företrädare tydligt tar ställning för religionsfriheten och andra mänskliga rättigheter. Men jag anser att det skulle vara bra om de religiösa ledarna blir tydligare. Det skulle också vara positivt för religionsfriheten i praktiken och för sammanhållningen i vårt samhälle. Internationellt sätt är det bekymmersamt att en hel del länder inte står upp för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.