Den senaste tiden har många människor som flyr för sina liv och sin säkerhet kommit till vårt land. Ibland låter det som att det är en alldeles ny situation men i många delar av världen har detta pågått under lång tid. Långt fattigare länder än Sverige har öppnat sina gränser för att hjälpa människor i behov av skydd. Nu är det vår verklighet.
Det stora problemet är inte att människor flyr till Sverige utan att de tvingas fly, att så många lever i krig och med orättvisor, i grunden att vi som mänsklighet inte har kommit längre. Det är en särskild sorg för oss som troende när religionen används som motiv för de fasansfulla handlingar som har drabbat de flyende medmänniskorna.
Mitt i allt det svåra finns en strimma av glädje och hopp. Civilsamhället har ställt upp på ett fantastiskt sätt. Det gäller också för vårt stift, en enastående solidaritet visas. På ett par dagar ställde församlingar upp med nästan tusen boendeplatser och visade många andra sätt att hjälpa medmänniskor i en svår utsatthet. Men jag är bekymrad över att myndighetssverige inte förmår möta den akuta krissituationen på ett relevant sätt. Regelverken är alltför stelbenta, I krissituationer måste undantagen bli regel.
När vi ser det som sker går ett eko genom historien. Vi ska snart möta julens under, att Gud blir en av oss, som ett utsatt barn. Jesus fick börja sitt liv på flykt. Hade inte änglar och människor kommit till hjälp hade han inte överlevt sina första år. I varje flyktingbarn möter vi Jesus. Det får vi aldrig glömma.