I försonad mångfald

Vi har genomlidit en alltför lång tid av polariserad debatt som skadat Svenska kyrkan. Den för de flesta obegripliga diskussionen mellan kristna om korset (!) gick överstyr men visar förhoppningsvis tecken på att lägga sig. Men under ytan finns kanske en del obearbetat.

Som det inte räckte med diskussionen om ”Mitt kors” pågick den dubbelsidigt enögda och onyanserade debatten om Palestina och Israel som ger intrycket att Svenska kyrkan bedriver en kampanj som staten Israel måste motarbeta så ihärdigt som möjligt. När det i själva verket är enskilda som agerar som de själva vill. Med detta sagt har jag inte alls gått in i sakfrågan, som tycks komma upp i kyrkomötet även detta år. Det finns risk för att det blir lika polariserat och dubbelsidigt enögt som vanligt. Försoning behövs.

”Enheten i Kristus” var det uppbyggliga temat när vi samlades till festlig vigningsmässa i Uppsala domkyrka. Sören Dalevi vigdes till biskop i Karlstads stift med deltagande av representanter för en mångfald systerkyrkor. Temat gestaltades i textläsningar, sånger, förkunnelse, vigningshandlingen och måltidens gemenskap.

Det finns mycket att säga om enhetens kännetecken. Ett att säga är att enhet i kyrkan inte är detsamma som enighet i kyrkan. Det beror på att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en nådemedelsgemenskap. Enheten är en gåva från Gud, beroende av Guds handlande i Kristus, och som vi ska gestalta men inte kan skapa. Den världsvida kyrkan inrymmer olika åsikter och en mångfald gestaltningar av tro och liv. Därmed inte sagt att enighet saknar betydelse. Det finns sådan oenighet som söndrar och döljer den enhet vi fått ta emot.

Ett annat att säga är att mångfald inte har ett egenvärde. Vad tjänar den? Var finns sammanhanget? Mångfald är bra, uniformitet förtryckande. Men den mångfald som stannar vid splittring, individualism, självcentrering och personlig bekräftelse riskerar att leda till en statisk syn på människan liksom på kyrkan. Människan är skapad till Guds avbild och därför älskad av Gud. Det säger vi ofta. Kristen tro har mer att säga. Vi är som Guds skapelse kallade att bli det vi är. Vår kallelse är att växa som människa och kristen i tro och liv; det som med ett teologiskt ord kallas helgelse. Den innebär att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Det är inte tillräckligt att tala om kyrkan som en enhet i mångfald. Enheten är inte bara en inramning av mångfalden. Kyrkan är en enhet i försonad mångfald. Försoningen grundar enheten, den fogar samman mångfalden till en enhet. Kristus förenar genom att försona. Krucifixet blir ett uppståndelsekors. Genom död till liv, det är mitt kors och vägen att vandra.

Det försonande korset har en universell inriktning och innebörd. I den gamla psalmen 102 uttrycks det fint, om än med ett ganska ålderdomligt språk, som idag inte uppfattas så inklusivt som Anders Frostensson nog avsåg när han skrev den 1936. Alla våra syskon finns med:

Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bär, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.