Vid en sändningsgudstjänst i Sigtuna vid avslutningen av en utbildningsomgång i Ignatiansk vägledning höll jag följande predikan.
Vi firar sändningsgudstjänst i Mariakyrkan, där evangeliskt och katolskt möts på ett påtagligt sätt. Det sker inför jubiléumsåret Reformationen 500 år. Ett sådant möte har också ägt rum under utbildningen i Ignatiansk vägledning, vilket visar att den teologiska, andliga och ekumeniska utvecklingen fortsatt under gångna 500 år.
Vi har ett gemensamt andligt arv som går tillbaka till de första kristna och deras bekännelse till Kristus, till Gud treenig. På 1500-talet uppstod en polarisering, som kan beskrivas på olika sätt. Ett är att säga att det handlade om förutsättningarna för frälsningen, trons innebörd och konsekvenserna av tron. Hur finner jag en nådig Gud blev grundfrågan i en tid då hoten mot överlevnaden var påtagliga och livet kort. Hur helas relationen till Gud? Det är ju det rättfärdiggörelsebudskapet handlar om. Ett svar blev att människan blir rättfärdiggjord av nåd genom tron. Allt är gåva, människan kan inte meritera sig för frälsningen. Det andra svaret förde in konsekvenserna av tron i synfältet, som en tro formad av kärlek.
Den katolsk-lutherska dialogen om rättfärdiggörelsen som resulterade i en gemensam deklaration i slutet av 1990-talet visar att den gamla polariseringen inte är fruktbar längre. Andra ekumeniska dialoger pekar i samma riktning, exempelvis den intressanta rysk-finska ortodox-lutherska dialogen om gudomliggörelse och rättfärdiggörelse. Så den ekumeniska strävan att använda den ignatianska traditionen för gemensam andlig fördjupning och vägledning.
Mot den här bakgrunden blir de tre texterna Jer 18:1-4, Joh 15:11-17 och 1 Pet 4:10 verkligen andligt inspirerande.
Det är nog ett tidens tecken att vi talar så mycket om människans värde och kallelsen att behandla varje människa med en värdighet som återspeglar hennes oändliga värde. Skapelsen står i centrum. Människan är skapad till Guds avbild och därför oändligt värdefull. Gud älskar varje människa och välkomnar henne till gemenskap. Den gudomliga hälsningen blir: kom, du är välkommen som du är.
Men det finns mer att säga. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Gud lika. Just så, vi ska bli det vi är. Här ryms ett program för livet, en livsuppgift. Berättelsen om krukmakaren hos profeten Jeremia gör det perspektivet tydligt för oss. Skapelsen fortsätter. Gud vill mer och liknar sig själv vid en krukmakare. När formandet av lerkärlet misslyckas ger krukmakaren inte upp utan gör om det till ”ett nytt kärl, så som han ville ha det”. Det är möjligt att förändras och utvecklas efter Guds vilja.
Mina tankar går till en berättelse där Paulus beskriver sig själv som ett bräckligt lerkärl som bär evangeliet. Han säger i 2 Kor 4:7 ”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” Han har fått en gudomlig gåva att ta emot, bära och ge vidare.
Så tar vi del av evangeliet från Johannes 15:e kapitel. Före vår text finns berättelsen om Jesus som vinstocken och grenarna som är helt beroende av att höra samman med den. Jesusorden ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er” klargör det. Den djupa relation som får näring av den gudomliga kärleken manifesteras när Jesus kallar lärjungarna för sina vänner. Det är inkarnation. Lärjungarna sänds att bära kärleken vidare. De har utrustats genom att Jesus berättat för dem om Guds vilja. De kallas att bära den frukt som består och får löftet om att deras böner ska höras. De sänds med gåvor från Gud och ett helt livsprogram att bli det som ligger i att vara skapad till Guds avbild och kallad till lärjungaskap.
Sändningen i Petrusbrevet 4:10 knyter samman det budskap som vi fått i de andra texterna. Vi kallas att vara förvaltare av Guds nåd i dess många former. Vi äger och förfogar inte över Guds nåd. Vi tar emot den gudomliga gåvan och förvaltar den för en tid. Det ger perspektiv på relationen mellan Gud och människa. Guds nåd möter i många former så som Gud är treenig. Vi har var och en fått en personlig nådegåva att förvalta. Vi kallas att tjäna varandra med den. Petrus uppmanar oss att alltid komma ihåg att den nådegåva vi förvaltar är Guds, inte vår.
Det ligger en djup befrielse i att ta till sig att vi är beroende av det Gud ger. Vi får lyfta blicken från oss själva till Gud. Det räcker att vara innesluten i den gudomliga kärleken. Det är stort nog att vara kallad att ta emot en gudomlig nådegåva och få använda den.