Det vet väl alla…

idablandat 064

Barnen från asylboendet – visst är det förskräckligt att de inte lärt sig att man inte bara smakar på en bulle och sedan inte äter upp den. Det vet väl alla – att man äter upp det man tagit till sig!

Jag vet inte hur många gånger jag mötts av de där orden när jag kommit till kyrkan för att fira mässa. Och kommentarerna handlar förstås om kyrkkaffet, som serveras efteråt. ”Tänk att barnen inte äter upp det som de tagit till sig”!

Så firade jag mässa i en annan kyrka med en damkör, som kommit på besök. Kören hade även lovat att följa med in till det närliggande församlingshemmet för att fika och sjunga några sånger under kaffet. Efteråt skulle jag plocka i ordning koppar och fat för att diska. Det var då jag upptäckte det;  inte heller de hade lärt sig att man inte bara smakar på en bulle och sedan inte äter upp den!

Eva Ramstedt, församlingsherde Kolmårdens församling

 

Sommaren ger möjlighet till nytänk

2015-07-11 17.36.46

För många i våra församlingar kan sommaren bli en jobbig påminnelse om att familjen inte har råd att åka på semester eller göra det där lilla extra. Så har vi fått tänka om och stänger nu inte ner kyrkan sommartid.

I sommar erbjuder vi barn och familjer Sommarlovshäng och Familjeutflykter till trevliga resmål för en billig penning och i samarbete med kommunen åker vi på läger en vecka för ensamstående med barn. Vi har även börjat samordna en diakonimottagning i pastoratet så att människor har möjlighet att komma för samtal, fika, dusch och för att tvätta kläder.

Det här är inget nytt för församlingar inom nätverket. Sakta men säkert har vi fått ställa om till den verklighet vi har omkring oss. Dela gärna med er av hur livet ser ut sommartid i era församlingar. Kanske kan vi inspirera varandra till ännu mer nytänk  som kan bidra till att sommaren blir en rekreationstid för våra församlingsbor.

Anita Jonsson,  informatör i Flemingsbergs församling, Stockholms stift

 

Att bjuda på kaffe och samtal

Bild Att bjuda på Kaffe och samtal

Att bjuda på kaffe och samtal, det är precis vad internationella gruppen i Mikaelskyrkan i Ryd i Linköping gör ibland i det lokala köpcentrumet.
Det blir en trevlig stund där vi träffar aktiva församlingsbor men också människor vi aldrig mött. Spännande möten helt enkelt! Och vi bjuder på kaffe och kaka. Givetvis gör vi reklam för vad som händer i kyrkan.

I torsdags berättade vi om Vårkonserten vi snart ska ha och att kollekten då går till Syriens flyktingar i Jordanien. Samtalen kom att handla om människovärde men också hur man kan påverka i det lilla.
Efter våra besök i köpcentrumet brukar det komma några nya besökare till kyrkan, det är roligt.

Är du nyfiken på vad som händer i Ryds församling i Linköping?
Kolla vår hemsida http://mikaelskyrkan.nu/
Eller lägg till oss på Facebook ” Mikaelskyrkan – Svenska kyrkan i Ryd”

Hanna Johansson;
Diakon i Mikaelskyrkan i Ryds församling, Linköpings domkyrkopastorat

Dialekten är ryggraden – och alla ska få andas ut!

andas Göteborg 2

Förr trodde jag att en dialekt var något en människa lade utanpå sitt språk. Alltså först språk sedan dialekt. Nu vet jag bättre. För nu har jag levt både i England och i Göteborg.

I England (Liverpool) som vi har bott och arbetat i under några år, var våra barn i början väldigt ensamma och utanför. Ett barn grät, ett annat, litet äldre, höll istället hårt i kudden om kvällarna, det tredje, minstingen, ville alltid krama mig och Erica väldigt länge, och väldigt hårt. Rektorn på mellanbarnets skola, förstod och kände av våra svårigheter, och sade att vi borde tala engelska i hemmet – för, som han sade ”English is the natural language, Mr Lillo”.
I Göteborg är det tvärtom. Här smälter min breda grova härliga diftongrika djupa skånska dialekt in i landskapet. För här hör det liksom till att komma utifrån. Här hör det till att ha ett ursprung någon annanstans. Och att det får höras och synas.

Därför älskar jag att nynna på texter om nåd och att få andas ut av Tomas Andersson Wij samtidigt som vi äter lunch på Vår krog eller när ägaren av kiosken litet närmare vagnen, räcker fram mitt kreditkort som jag glömde i går, och på en dialekt som är lika paradisisk som min säger: – Jag kände igen dig, och tänkte, ”han kommer tillbaka”. Säkert.

Ja, förr trodde jag att språket kom först och dialekten blev lagd utanpå. Nu vet jag från åren i Göteborg, åren i Biskopsgården, Länsmansgården, Eriksberg, Lindholmen, Brämaregården, Kvilletorget, Tolered och andra kvarter i Lundby församling, hur det egentligen är.

Dialekten har du fått för att vara trogen ditt ursprung, för att människorna du möter och lär dig att tala samma språk som, ska bekräftas i sina ursprung när de förstår att också du kommer från en annan plats, har dina rötter, ditt hjärta, i en annan mark – men just nu, är här, och för ett långt tag bor här.

Dialekten är ryggraden för språket, kort sagt.

Förra veckan fick jag vara med om tre stora Events. Först på söndagen den 24 april en heldag med förtroendevalda i Svenska kyrkan – och ett inpass av en medarbetare i församlingen, Imad, som påminde oss om att församlingen fungerar som en dörr in i det svenska samhället. – En svängdörr, tänkte jag.

Mitt i veckan, två dagars konferens, Samhälle & Existens, i Malmö, med underbara medspelare, t ex KG, Kakan, Sara Blom och Mustafa Can. Vill du veta mer så har du fina inputs och filmklipp med ljud på Lundby församlings hemsida, som mina medarbetare Ing-Marie och Malin har lagt upp. – ”Tänk om”, är en bra sammanfattning.

Och så torsdagen, en heldag tillsammans med vänner från FBHO från ett flertal städer i Sverige. En inspirerande reflektions- och planeringsdag. För nu händer det saker i Sverige, äntligen. Och igen.

På veckans sista vardagskväll, för en veckan sedan idag, var han på tv, Tomas Andersson Wij, och sjöng det som är nerven i mångas, och också i mitt liv:

Där får jag andas ut

En gång var jag sorgsen nu har jag köpts fri
Inte längre slav under minnets tyranni
Ännu smärtar såret ifrån ödets spjut
Men jag har ett hem nu där jag får andas ut

Vart än vägarna bär vart än drömmen tar slut
I hans nåd faller jag där får jag andas ut
Där får jag andas ut där får jag andas ut
I hans nåd faller jag där får jag andas ut

En gång var jag bunden nu har jag köpts fri
Inte längre slav  under världens tyranni
En gång var jag hunsad  av maktens stora män
Nu är han min herre som dog för kärleken

Vart än vägarna bär vart än drömmen tar slut
I hans nåd faller jag där får jag andas ut
Där får jag andas ut där får jag andas ut
I hans nåd faller jag där får jag andas ut

Kristian Lillö, kyrkoherde
i Göteborg stift, Lundby församling
Se gärna min blogg: Prosten Lillös blogg