2016

Jul i en orolig tid

 

 

”Ett nyfött barn ger oss hopp om att livet trots allt fortsätter, att vi måste möta morgondagen trots rädslan.”

– Det vSara Jacobsson Grip är kyrkoherde i Vantörs församling  och sitter med i FBHO:s styrgrupp.ar oroliga tider under andra världskriget och därför vågade vi inte skaffa barn, berättade en gång en äldre släkting för mig.
Rädslan för vad framtiden bär med sig finns också idag. Just nu pågår det grymma kriget i Syrien, människor flyr från olika delar av världen. Det är oroliga tider för många människor idag och rädslan finns också hos oss i Sverige. Det är lätt att låta misströstan ta över och hoppet om en fredlig värld känns ofta avlägset.

Men ska vi verkligen låta hopplösheten ta över? Jesusbarnet föds i ett ockuperat land och i Bibeln berättas det att Josef och Maria tvingas fly med sitt barn till Egypten för att undkomma Herodes vrede. En familj på flykt då. Familjer på flykt idag. Men vem av oss kan motstå att le när ett litet barn ler mot oss? Ett nyfött barn ger oss hopp om att livet trots allt fortsätter, att vi måste möta morgondagen trots rädslan. Ett litet barn berättar om vem Gud är. En Gud som finns i oro och strid, som delar människans utsatthet, som kommer med hopp i svåra tider.

Reformatorn Martin Luther tillskrivs citatet: Om jag visste att världen skulle gå under imorgon så skulle jag ändå idag plantera mitt äppelträd. Låt oss hålla hårt i hoppet trots oron! Låt oss ta vara på allt vi upplever som hoppfullt och sprida det till vår granne och medmänniska!

Gud välsigne dig!

Sara J Grip är kyrkoherde i Vantörs församling  och sitter med i FBHO:s styrgrupp.
sara.jacobssongrip@svenskakyrkan.se

Hopp om en annan tid

liten_flicka_malmo-1-1024x469

Just nu befinner sig många barn i Malmö i en mycket utsatt situation. Familjer har ryckts upp från bostäder och skola och tvingas ut i total otrygghet och ovisshet. Johannes döparen (som vi påminns om under Adventstiden) drog sig aldrig för att vara obekväm eller stå upp mot makthavare. Vad skulle han ha gjort i den här situationen?

Jag kan inte komma ifrån en barnslig tanke som jag haft de senaste dagarna, eller är det kanske inte en barnslig tanke. Det handlar om vad som hänt om Johannes döparen skulle gått omkring i Malmö just nu.

Gränspolisen i södra Sverige har satt igång en intensiv jakt på de papperslösa. Polisen har begärt ut adressuppgifter på de papperslösa familjer som fått stöd från socialtjänsten och socialtjänsten har lämnat ut uppgifterna. Plötsligt har en stor grupp människor som levt i någon slags trygghet med bostäder, skola och försörjningsstöd ryckts upp i total otrygghet och ovisshet.

Familjer som fram till för en vecka sedan levt ett någorlunda normalt liv blir nu tvingade till ett liv med ständiga uppbrott och en mycket osäker framtid. Barn som under flera år haft laglig rätt att gå i skolan vågar nu inte gå dit på grund av rädslan för att polisen ska hämta dem där.

Vad hade Johannes döparen gjort i en sådan här situation? Han som aldrig verkade rädd för att säga ifrån och som inte drog sig för de obekväma orden, varken inför folkmassorna eller makthavarna. Något som också till sist ledde till hans död. Vad hade han gjort? Vilka hade han rutit åt?

Hade han åkt upp till Stockholm? Stått utanför riksdagen och skrikit ut sin vrede över de politiska beslut som lett till den här situationen? Eller hade han gått in i det fina polishuset i Malmö och mitt i huset ropat ut att skolor, vårdinrättningar, socialkontor och heliga hus måste ni freda. Hade han gått in på socialkontoret och läst högt ur barnkonventionen? Eller hade han talat med alla våra biskopar och andra andliga ledare och sagt: ”Nu får ni hjälpa mig. Jag vill inte bara vara en ensam röst i öknen. Nu måste vi göra oss hörda tillsammans” –  ”Bana väg för Herren…den Herre som identifierar sig med de utslagna och ständigt lyfter fram barnens perspektiv.”

Eller skulle han komma hem till mig? Skulle jag då fråga ”vad ska vi göra?” Och skulle han då svara på samma sätt idag som då: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har och den som har bröd skall göra på samma sätt.”Jag vet inte om det är en barnslig tanke eller ej. Men jag vet att många barn befinner sig i en mycket utsatt situation just nu i min stad. Detta samtidigt som jag om och om igen läser texterna inför söndagen där vi lyfter fram Johannes döparen och hans budskap.

Men mitt i min förtvivlan över situationen finns ett par meningar som blir till någon slags hopp.

Orden i Galaterbrevet: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.  Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Och Jesaja ord i evangelietexten: ”Och alla människor ska få se Guds frälsning.” 

Detta får bli både bön och hopp om en annan tid och en annan värld, redan här och nu!

Per Kristiansson, präst i Svenska kyrkan i Malmö och samordnare för Svenska kyrkans flyktinghjälp i Malmö

Juluppropet – Skriv på för en humanare flyktingpolitik!

Juluppropet 2016! Skriv på för en humanare flyktingpolitik!
Juluppropet 2016! Skriv på för en humanare flyktingpolitik!

Skriv under Juluppropet här! Juluppropet.se

I FBHO-församlingar – precis som i många andra församlingar i Sverige – möter vi ofta människor med erfarenhet av flykt. De har tvingats lämna sina hem, och inte sällan sina familjemedlemmar och vänner. De som har förmånen att få stanna i Sverige har oftast inga möjligheter att återvända eller återförenas med sina anhöriga.

Många av dem vi möter kommer från Syrien och Irak, men även från andra krigs- och konflikthärjade områden i världen. Hårdast drabbas barn och unga.Svenska kyrkan uppmanar nu tillsammans med flera andra kristna företrädare regeringen till en humanare flyktingpolitik.

Juluppropet har tre krav: 

Genom att underteckna Juluppropet uppmanar vi regeringen att:

  • ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
  • ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
  • undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Ur uppropet:

”Under 2016 har det skett en drastisk förändring i svensk asyl- och flyktingpolitik. I juni röstade riksdagen för en ny och restriktiv asyllagstiftning. Men inte bara lagen, utan också myndigheternas tillämpning har stramats åt. Människor på flykt riskerar att beskrivas som en social och ekonomisk belastning och ett problem som bör lösas utanför Sveriges gränser. Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den. Särskilt drabbade är barn och unga, som berövas hopp och framtidstro.”

Läs hela Juluppropet här (versioner även på engelska, arabiska, polska och spanska)

Skriv under Juluppropet här! Juluppropet.se

Se ärkebiskop Antje Jackelén berätta om uppropet i SVTs inslag onsdagen 14 december.

Namninsamlingen pågår fram till den 31 januari 2017.

Det går också att skriva ut namnlistor och skicka in till adress:
Sveriges kristna råd, ”Juluppropet”,
Box 14038, 167 14 Bromma

Namnlistor för Juluppropet att skriva ut hittar du längs ner på sidan du kommer till om du klickar här

Att dela och tillsammans äta Öländska Kroppkakor och Dolma

Ett av våra större chipsfabrikat i Sverige har parollen ”det är roligare när man delar”.

De orden passar också väldigt bra på många av församlingarna i Sverige, inte minst FBHO-församlingar. I Mikaelskyrkan i området Ryd i Linköping så delar vi mycket.

Jag som diakon möter familjer som till exempel behöver kläder till sina barn. Ofta när jag möter någon som behöver kläder så frågar jag om personen också vill lämna något. Exempelvis, familj med skolbarn önskar kläder till sina barn och i sin tur skänker de kläder i mindre storlekar till kyrkan jag sedan förmedlar vidare, och cirkeln fortsätter. Människor hjälper varandra mycket här, grannarna bryr sig och hjälper till att passa barnen och andra bestyr. Någon som har svårt för att fylla i myndighetspapper får hjälp av någon annan som har erfarenhet av den myndigheten. Vi delar liv helt enkelt. Livet är inte alltid enkelt, det märker vi också, det är därför vi verkligen behöver varandra.

I en del andra länder finns det också en tradition att om det hänt något speciellt i familjen så vill man gärna bjuda på något. Det är något som märks här i Ryd, ofta    blir söndagens fika inte bara de inköpta Findus Kanelbullarna. Bredvid bullfatet hamnar ofta ex dolmar, tabbouleh med mera.  Smaklökarna prövas och vidgas, inte minst för vår äldre generation. Att dela olika mattraditioner tycker vi är intressant. Vår inre receptbok blir större.fbho-ryd-1

Nu har vi precis haft en fest, Internationell knytfest, där det togs med mat från olika länder och traditioner. Detta sker i samband med globala veckan, som är precis nu. Maten presenterades denna kväll på både svenska på arabiska, man ska kunna få veta vad man äter och lite kul information om det. En västerbottenpaj är inte bara en paj, det innehåller en anrik ost, som började tillverkas på 1800 talet. Dolma finns i olika varianter, ex irakisk och syrisk.

På festen blev det goda samtal, arabisk dans, dikter på både svenska och arabiska. En kväll i gemenskap och delande.

fbho-ryd

Eftersom vi gillar att dela och göra saker tillsammans så skapas det också under veckan ett tygkonstverk av återvunnet skräp. Vi gillar och vill göra saker tillsammans, under hittills 3 dagar har drygt 100 personer varit med och skapat tyget med återvunnet skräp.

fbho-ryd-2

 

 

 

 

 

 

Nu har jag gett er en liten glimt av Mikaelskyrkan i Ryd under kyrkornas globala vecka.

fbho-ryd-3

Mvh/ Hanna Johansson, diakon i Mikaelskyrkan i Ryd, hanna.johansson@svenskakyrkan.se

Hur är det med kusinerna?

kusinerna2

Jag sitter i kyrkans café och dricker kaffe med en av damerna som ofta är här. Jag frågar henne: Hur är det med kusinerna?

Jag, och även hon, tror jag, upplevde en glädje i att jag ställer den frågan. Hon är från södra Turkiet och jag hade glädjen att besöka hennes hemtrakter för drygt ett år sedan – Tur-Abdin – där Syriskortodoxa kristna har bott i århundraden.

När jag besökte kyrkan i Habsus var det två kvinnor som visade mig runt. Efter ett tag nämnde de att de hade en kusin i Sverige. Jag tog denna bild på dem i deras kyrka ifall jag skulle råka träffa henne, kusinen.

Hemkommen visade det sig att kvinnan som jag nu sitter och dricker kaffe, är deras kusin. Och glädjen blev stor när hon fick veta att jag hade träffat hennes kusiner och att jag kunde visa henne bl.a. denna bild. Sedan dess har vi kusinerna gemensamt.

Igår satt jag i samma café och pratade med två män som följer förhållandena i Mosul extra noga dessa dagar. Båda har bott där och har hus där. Men de vet inget om husens öde under de senaste tio åren. Men kanske ska de snart kunna få information.

Tänk att kyrkans café kan få vara ett ”hem” där vi får dela oron för hur det är i gamla hemtrakter och till och undra hur det är med kusinerna…

Paul Persson, präst i Bergsjön

Tankar om integration

barn%20och%20familj%20webb

Nyanlända har höga förväntningar på Svenska kyrkan. Vi står inför en stor utmaning som för med sig många frågor, bl. a:

  • Hur kan vi uppmuntra nyanlända och möta deras oro?
  • Hur kan vi hjälpa nyanlända och få dem att trivas i samhället?
  • Vilka verksamheter passar den kulturella mångfalden vi möter i våra församlingar?
  • På vilka sätt uppfyller vi nyanländas behov och förhoppningar?

För att möta behoven har vi i Norrköpings S:t Johannes utvecklat ett integrationsprojekt som vi försökt fylla med verksamheter för intressenter i alla åldrar, ett integrationsprojekt som samlar både nyanlända och infödda svenskar.

I S:t Johannes finns redan en stor musikalisk verksamhet med musik, konserter och körer för alla åldrar. I flera av körerna erbjuds nu alla att vara med, oberoende av om man är erfaren körsångare eller nybörjare.

I S:t Johannes har ett stickcafé startats för att erbjuda en mötesplats för alla som är intresserade av att sy, sticka eller virka, oavsett vilken etnisk bakgrund man har och oavsett om man kan sticka eller inte.

Därigenom får deltagarna en chans att umgås tillsammans och något att syssla med samtidigt som man kan förvärva nya praktiska erfarenheter genom att dela kunskaper med varandra.

Det erbjuds också aktiviteter för hela familjen vilket är viktigt. I S:t Johannes erbjuder vi ibland familjer att följa med på utflykter, gärna till platser utanför Norrköping. Vi kallar det ”Kyrka och mat” och genom den aktiviteten kan olika familjer träffas för att prata, pyssla, äta och spendera några roliga timmar tillsammans.

Även efter våra gudstjänster brukar barn och vuxna träffas, prata och fika tillsammans.

Barn och mammor har även egna aktiviteter. Vi har i församlingen flera BIV och BIS-grupper. Det är ett pedagogiskt program som riktar sig till barn, ungdomar och mammor som är asylsökande, nyanlända och/eller ensamkommande med uppehållstillstånd. I grupperna ges bl. a möjlighet att under trygga former uttrycka känslor och behov uppkomna under resan till Sverige och i mötet med det nya landet.

Öppet hus i Navestad erbjuder något för alla. Det är en fritidsaktivitet där man kan spela biljard, pingis eller bara sitta ner och prata en stund, utbyta meningar och dela erfarenheter. I lokalerna finns också möjlighet att träffa en diakon för enskilt samtal eller för att söka akut hjälp.

De pedagogiska aktiviteterna spelar en stor roll i vårt bidrag till integrationsprocessen. I våra lokaler driver vi språkcaféer för att träna och förbättra det svenska språket. Där ges möjlighet att träffa svenska volontärer och skapa relationer till dem.

Vi har också grupper där det ges mer av undervisning i det svenska språket. Vi försöker i grupperna hjälpa deltagarna och ofta genom ren undervisning lyfta deras nivå i svenska. Därigenom kan de gå snabbare genom skolan och bli klara med alla stegen inom SFI. Vi erbjuder också hjälp med logistik och lokaler till andra organisationer och projekt, såsom Portalen och Sensus.

Slutligen, vårt projekt vänder sig till alla människor, oavsett bakgrund. Genom projektet försöker vi i vårt arbete tillämpa några av Svenska kyrkans nya uttryck för att därigenom bidra till nytt hopp om fred och harmoni i samhället.

David Malki. medarbetare i St. Johannes kyrka, Norrköping

 

Amir: Jag lever mitt liv med så mycket rädsla bakom mig…

manniska_malmo_amir
Ur serien Människor i Malmö på Svenska kyrkan Malmös hemsida: 
Amir:
Jag vill återgälda allt gott jag har fått av det svenska samhället. Just nu studerar jag för att få gymnasiekompetens, jag är klar med grunden. 2012 kom jag till Sverige från Afghanistan, som ensamkommande kille. Jag var bara 16 år då, flykten var inte lätt.

Det var jobbigt, plågsamt och smärtsamt. På en sådan flykt ser du allt du inte vill se i livet. Det enda du kan göra är att gå vidare för att försöka nå ditt mål, för att komma fram.

Jag lämnade mitt land för att få ett vanligt, fridfullt liv. Här i Sverige har jag börjat träna och satsar på att lära mig svenska. Jag har alltid varit nyfiken och jag vill verkligen lära mig. Av det svenska samhället har jag fått så mycket gott. Bara jag fick en chans att återgälda det.

Vi som kommer från ett land i krig, vi vill också göra bra saker. Krig är vi så trötta på, vi är beredda att kämpa för fred och rättvisa. Jag lever mitt liv med så mycket rädsla bakom mig. Här i Malmö vill jag kämpa för mänskligheten, för en värld utan krig.

I S:t Tomasgården i Fosie kyrka deltar jag i språkcaféet, är frivillig och firar gudstjänst. Varje morgon ber vi morgonbön tillsammans. Till språkcaféet kommer familjer och ungdomar som jag. Språket är viktigt, det är nyckeln till att komma in i samhället. Jag har verkligen ansträngt mig för att lära mig svenska. Många av mina kompisar säger att det är svårt, det är ett nytt alfabet. Jag säger att det är svårt, men att det går om du vill.

Min flickvän är från Gotland, jag förstår inte alltid vad hennes föräldrar säger, det är en helt annan dialekt. Med mina afghanska kompisar talar jag svenska. Även om de inte förstår direkt, förstår de efter ett tag. På fritiden tränar jag taekwondo och drömmer om att tävla i det.

Bilden på Amir tagen bakifrån, av säkerhetsskäl, eftersom han, likt så många av våra andra aktiva i Malmös kyrkor, är papperslös. Text/foto: Kristina Strand Larsson

Detta är Sverige!

Fackeltåg
Fackeltåg i Trollhättan till minne av skolattacken 22 oktober 2015 då en 17-årig elev och en 20-årig elevassistent dödades.

För oss i Trollhättan har helgen inneburit tunga minnen av det om skedde här för ett år sedan.

Många gick in i kyrkorummet för en stund av eftertanke och ljuständning innan Lextorpskyrkans klockor ringde i bön för Aleppos och Mosuls krigsdrabbade folk kl. 18. Klockringningen blev samtidigt starten för fackeltåget att börja gå mot skolan Kronan där Trollhättan-dådet skedde för ett år sedan, 22 oktober 2015.

Ljus i kyrkan
Många gick in i kyrkorummet för en stunds eftertanke och ljuständning innan Lextorpskyrkans klockor ringde i bön för Aleppos och Mosuls krigsdrabbade folk.

Efter sång, tal av kommunalrådet och utbildningsministern och en tyst minut, talade Kronans rektor Djeni Mahic om året som gått. Han uppmanade oss, tusentals deltagare med rötter från världens alla hörn, att se oss omkring och möta blicken hos en medmänniska: Detta är Sverige!

Kvällen efterlämnar hos mig en känsla av värme, hopp och framtidstro. Framtiden bor hos oss och detta är Sverige 2016!

/Agneta van der Poel, diakon, Lextorp församling, Trollhättan

I det lokala blir vår värdegrund och tro praktik …

20160412_140713

Enligt Martin Modeus biskop i Linköpings stift  är Sv kyrkan en av de aktörer som är kallade att synliggöra samhällets värdekompass. Det goda samhällets värdegrund.

”Det är i det lokala vi kan lyssna, göra rum för möten och samtal och ge det tid. I det lokala blir vår värdegrund och tro praktik .”
Läs texten i sin helhet i ”Vi ska slåss mot Goliat”, dokumentationen av nätverkets Dela tro Dela liv-satsning. (Från sid. 30)

Tro, demokrati och samverkan över religionsgränserna

Panelsamtal på Rågsved Folkets hus om samverkan över
I panelen satt företrädare för flera olika religioner.

En vill samla de olika religiösa ledarna i vårt område till ett möte, en annan vill ha ett torgmöte, en tredje vill skapa ett musikaliskt event tillsammans. ”Alla ungdomar måste samlas”, brister någon ut. Innan vi skiljs har vi ett nytt datum uppskrivet i våra kalendrar. Vi vill fortsätta att se och respektera varandra; alla vi som har olika religioner vill göra saker ihop och lära av varandra.

Vi samlas i Rågsveds Folkets hus en måndagskväll i september. Det är ett samtal om tro och demokrati. I panelen finns representanter för Equmeniakyrkan i Högdalen, Moskén i Rågsved, Evangeliska frikyrkan och Svenska kyrkan. Och i publiken finns säkerligen representanter från ännu fler trosinriktningar …

På frågan om varför vi ska göra detta, samverka över religionsgränser i vårt område, svarar en i panelen. ”Jag kan välja att inte stiga ur sängen på morgonen.” Så är det nog, vi kan välja att inte leva livet. Vi kan välja att inte se vår omgivning. men om vi väljer att leva tillsammans med dem som bor och vistas här så behöver vi samarbeta, ”stiga upp ur sängen”.

Respekt för varandra lyfts fram som en central komponent under detta möte. Respekt för vår egen och andras religiösa övertygelse är avgörande, en respekt som är kärleksfull. En grundprincip i ett demokratiskt samhälle är att makten utövas med respekt för de männskliga rättigheterna. Även om majoriteten bestämmer i en demokrati har minoriteten rättigheter som majoriteten inte kan sätta sig över.

I en demokrati är de allmänna valen invånarnas viktigaste instrument för att påverka hur landet ska styras. För att demokratin ska fungera krävs att landets invånare engagerar sig och deltar i demokratin. Det räcker det med att vi deltar i de allmänna valen. För mellan valen händer det en massa viktiga saker som behövs för att demokratin ska fungera. Demokratin förutsätter ett respektfullt samtal. Ett sådant respektfullt samtal om tro och demokrati förs under kvällen i Rågsved Folkets hus.

Engagemanget är stort. Flera härliga berättelser om goda samarbeten. Flera förslag om hur vi kan gå vidare kommer. En vill samla de olika religiösa ledarna i vårt område till ett möte, en annan vill ha ett torgmöte, en tredje vill skapa ett musikaliskt event tillsammans. ”Alla ungdomar måste samlas”, brister någon ut. Innan vi skiljs har vi ett nytt datum uppskrivet i våra kalendrar. Vi vill fortsätta att se och respektera varandra; alla vi som har olika religioner vill göra saker ihop och lära av varandra.

Kvällen avslutas med Franciskus fredsbön

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förståelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Anna Axerup, präst i Vantörs församling och ansvarig för uppbyggnaden av Interreligiösa rådet i Vantörs församling