Det var en helt vanlig sensommarkväll. Vi samlade ihop några av de traumatiserade familjer som vi möter inom diakonin, packade in kubbspel, stor-plockepinn och fotbollar för att ge oss av på ett läger som många sett fram emot. Vi stod in i det sista och förberedde maten och körde till slut iväg i våra tre minibussar.

Vad vi inte visste var att gränspolisen redan då skuggade oss i en civil bil.

Jag var kartläsare, eftersom jag just tagit körkort och inte ville ha ansvaret för en buss. Det gick lite sådär, men en av papporna hjälpte mig och till slut närmade vi oss vandrarhemmet vid Söderåsens nationalpark. Tyvärr missade jag vandrarhemmet, som låg precis vid vägen, och vi fick köra rätt långt innan vi hittade en skogsväg att vända på. När vi kör in för att vända möter vi en ljusgrå Saab. Men tänker inte så mycket på det.

Vi kommer fram, får nycklar av vandrarhemsvärden och ger till familjerna som packar in i sina rum. Någon börjar lägga pussel, flera av barnen leker på gräsmattan mellan stugorna. Jag sätter fram sjukvårdsväskan på ett synligt ställe där alla kan se den. Vi i personalen, tre diakoner från olika kyrkor och en församlingspedagog, börjar ordna mat eftersom klockan är mycket och alla är hungriga. Vi skalar de sista rotsakerna, skär i bitar och sätter in i ugnen. Några av föräldrarna hjälper oss att sätta samman bord och stolar till ett långbord, och dukar. Församlingspedagogen går ut och sätter igång grillen. Barnen springer runt.

Plötsligt kommer ett antal män smygande ut ur skogen bakom pedagogen. De är klädda som vandrare och ställer sig så de ringar in hela vandrarhemmet. Sedan drar de på sig västar, det står POLIS på. De frågar pedagogen om hen talar svenska. Sedan uppmanar de alla barn och vuxna att gå mot huvudbyggnaden.

Samtidigt kommer två män fram mot köksdörren där vi står och lagar mat och säger att de kommer från polisen och vill komma in. Jag får fullständig panik. Min kollega har sinnesnärvaro att be dem om husransakningsorder, vilket vi fått besked om från stiftets jurister att vi kan begära, men polisbefälet säger att de inte behöver det. Samtidigt säger han på radion att vi inte låter dem komma in och då går andra poliser in i huset bakvägen.

Efter en stund säger polisen att de ”bara ska göra en inre utlänningskontroll”. Sammanlagt är det ett trettiotal poliser. De söker genom stugorna och rummen och röjer samtidigt snabbt undan vårt dukade middagsbord och upprättar en kontrollstation där. Ytterligare tre förberedda centraler upprättar de på bänkarna utanför vandrarhemmet. De har poliser som talar deltagarnas språk. De gör registerkontroll och de som saknar papper blir förhörda. Polisen försöker få fram uppgifter om de familjemedlemmar som inte deltar på lägret. Vi känner igen den ljusgrå Saaben och en av poliserna.

Familjerna är väldigt rädda och ledsna, men alla försöker behålla lugnet för barnens skull. De minsta barnen i fyra-årsåldern förstår inte riktigt vad som händer, men de äldre barnen är skräckslagna. Jag gör så gott jag kan för att lugna en elvaårig kille som varit aktiv i vår församling under flera år. Jag och mina kollegor går runt för att stödja familjerna, men är samtidigt själva i chock och får kämpa för att förmedla någon form av trygghet inför barnen. Vid något tillfälle börjar jag skaka och få svårt att andas, men en kollega får mig att bli lugn igen. En av poliserna spelar lite fotboll med de minsta killarna. Samtidigt har han ett märkligt rör på ryggen som flera av deltagarna är övertygande om är något slags vapen. Varken barn eller vuxna får själva gå och hämta varmare kläder när det blir kallt eller gå på toaletten utan att någon polis är med hela tiden.

Vi försöker desperat nå fram till våra chefer och andra kontakter men mobiltäckningen är nästan obefintlig. Till slut lyckas vi nå en kollega som kan kontakta andra vidare. Jag filmar också en stor del av förloppet. Polisen får inte heller sina stationer att fungera helt eftersom deras telefoner också saknar täckning. Efter närmare två timmar kör polisen fram svarta polisbussar och öppnar dörrarna. Det dröjer ändå en stund. Vi hinner krama om familjerna en sista gång. Sedan visiterar polisen några av papporna, och kör iväg familjerna till Rättscentrum i Malmö för att fortsätta arbetet där.

Vi har haft olika familjer, i olika utsatta situationer, med på våra utflykter men just den här gången är nästan alla papperslösa. Chocken är samtidigt lika stor för den familj som inte blir gripna eftersom de själva har trauman bakom sig och känner flera av de andra familjerna. Pappan sitter på marken och är inte kontaktbar. Efter en stund får jag honom att resa sig och leder honom in i huvudbyggnaden för att få i sig varm dryck. Inom mig och mina kollegor är det kaos. Chocken och rädslan. Känslan av att vara ansvarig som ledare. Och frågan hur är det möjligt att detta kan ske i Sverige?

Någon orkar i alla fall köra hem, men vi lämnar två av bussarna utanför vandrarhemmet. I Malmö möts vi av vår kyrkoherde, som möter upp oss sent på fredagkvällen och stämmer av hur vi mår. Efteråt fortsätter vi prata om vad vi behöver göra nästa dag, och vilka vi ska kontakta, samtidigt är vi fortfarande i chockfas och jag gråter krampaktigt på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

Framåt tvåtiden är jag hemma och försöker lägga mig. Men jag kan inte sova på hela natten. Jag ligger och vrider på mig och fryser. Hela tiden maler tankarna kring det som hänt. Jag spelar upp händelser under kvällen för min inre syn, framförallt när polisen kommer fram till dörren. Chocken. Om igen och igen och igen. Först när mina egna barn gått upp på morgonen lyckas jag slumra till en halvtimme.

Klockan nio på lördagen är jag tillbaka på jobbet. Vi försöker spåra familjerna och bestämma hur vi går vidare. Vi får stor hjälp av stadsmissionens jurister som lovar hjälpa till med familjerna. Per Kristiansson bestämmer att han ska avbryta sin cykelsemester och komma hem för att hjälpa oss att ta hand om media. Vi bestämmer att inte tala om vem som jobbat på lägret och vilka kyrkor det handlar om för att skydda familjerna.

Mina tre kollegor kör upp till Migrationsverkets förvar i Åstorp utanför Helsingborg. Jag försöker ta reda på vart en av papporna tagit vägen. Ingen vet något och familjen är mycket orolig. Kanske sitter han i arresten? Till slut cyklar jag till Rättscentrum i Malmö i min diakonskjorta, som jag sällan använder. Men polisen i receptionen berättar ingenting och vill inte ta emot det brev jag har till pappan. Möjligen är han på väg till förvaret, tror juristen som min kollega ringer.

Per Kristiansson kommer med tåget och vi träffas på Kyrkans hus tillsammans med pastoratets pressansvariga. Vi skickar ut ett pressmeddelande. Jag åker tillbaka till Rättscentrum och träffar en polis som lovar att försöka få fram brevet ifall personen finns hos dem. En timme senare kommer pappan till förvaret och kan ringa sin fru. När jag är klar hos polisen vet jag inte vart jag ska ta vägen. Är nästan förvirrad, går och cyklar, går igen, men vet inte riktigt vart, till slut kommer jag hem till några vänner eftersom jag inte vill bryta ihop hemma hos mina barn. De vet ju trots allt att jag jobbar denna helg. Jag slumrar lite på soffan hemma hos mina vänner och de stoppar i mig mat, fast jag helt saknar aptit.

Vid nio på kvällen samlas vi som jobbade på lägret igen och har debriefing och stämmer av läget med familjerna igen. Några av mina kollegor mår riktigt dåligt. Vår arbetsledare säger att vi måste försöka vila och vara lediga på söndagen. Det blir lättare för några av oss än andra eftersom vi fortfarande känner oss ansvariga för familjerna som greps och försöker hålla kontakten med familjerna även på söndagen. Händelserna får stor uppmärksamhet i media.

I början av veckan träffar vi juristerna på stadsmissionen igen och de tar över ansvaret för det juridiska stödet till familjerna. Sedan fortsätter vi jobba intensivt med familjerna så gott vi kan. En familj blir snabbt utvisad. Kan vi göra något mer? Vi får debriefing på själavårdscentrum. Arbetet återgår mer till vardag, eller gör det verkligen det?

Många frågor fortsätter att mala runt. Hur kunde gränspolisen veta att vi skulle ha läger och att papperslösa skulle vara där? Hur visste de vilka språk det rörde? De hade planerat aktionen väl, hade de lyckats ta reda på vart vi skulle? Det visste ju nästan ingen. Har de annars följt efter oss med en karavan med polisbilar, bussar, hundpatruller från Malmö? Polisen har sagt att de fick ett anonymt tips. Stämmer det, eller är det ett sätt att dölja att de spanat på pastoratet en längre tid och valde det här tillfället? Vi kommer aldrig veta eftersom det inte kommer att bli någon rättegång där polisen måste redovisa hur de agerat. Om någon tipsat, vilka har egentligen vetat? Detaljnivå, som att det fanns papperslösa familjer med på lägret, är det väldigt få personer som vetat och ingen vi inte litar helt på. Men vem kan vi lita på nu? Har, som någon sakkunnig spekulerade, högerextrema kartlagt oss och sedan tipsat polisen precis innan kyrkovalet, eller varför kommer det just nu?

Och rent konkret kring aktionen. Ska vi tillåta att myndigheterna ger sig på civilsamhället och kyrkan så här? Chefen för gränspolisen i Skåne säger i TV efteråt att det inte finns några fredade zoner. Alltså inte ens psykosociala insatser för barn som far illa. Vi har sett bland barn och vuxna på flykt att behovet av att få vila och bygga upp tillit till samhället är enormt. Våra insatser har precis som många andras bidragit till läkande för familjerna och möjligheter för vuxna och barn att relatera till varandra på ett positivt sätt. Vi är övertygade om att civilsamhället, kyrkornas och vårdens insatser faktiskt förhindrat att barn hamnar i svåra psykiska tillstånd som uppgivenhetssyndrom, det som tidigare kallades apatiska barn. Våra insatser har mött stora behov utöver det barn- och ungdomspsykiatrin kan erbjuda.

Man valde att gå in i ett läger med beväpnade civilklädda poliser, just på en plats där familjerna kände sig trygga. Kommer barnen kunna bygga upp tillit till samhället och vuxna igen? Kommer föräldrarna att kunna göra det? Var poliserna på allvar beredda att jaga familjerna genom nationalparken med hundar om någon försökt fly?

Jag har i mitt arbete som diakon haft många goda kontakter med polisen, och känner flera engagerade poliser, inte minst när det gäller barn- och ungdomsfrågor. Det förstärker min chock över bristen på proportionalitet och hänsynstagande till de mest utsatta barnen i gränspolisens agerande i Skåne. Jag frågar mig också hur regeringen och polisen kan prioritera att spana på civilsamhället och utsatta barnfamiljer när anmälningar om våldtäkter, narkotikahandel och våld mot barn läggs på hög.

Människovärde och humanism var begrepp som var väldigt urvattnade för mig för bara två år sedan. Nu har de en brännande aktualitet. Jag vill dela min berättelse som hjälp och stöd för alla er som också står upp för människans okränkbara värde – oberoende av juridisk status. Tack för allt det stöd vi fått och låt oss fortsätta att be och kämpa för Guds rike.

Linus Hermansson, diakon, Malmö pastorat

(Anmärkning från bloggens redaktör: FBHO vill på inget sätt kritisera poliser som personer. I stället vill vi passa på att vittna om kyrkans goda samarbete med polisen där vi tillsammans verkat och verkar för att göra våra lokalsamhällen till trygga rum för människorna som lever där. Däremot vill vi lyfta frågan om denna typ av tillslag mot platser som upplevs som fredade verkligen är det vi vill att våra myndigheter ska ägna sig åt. Kyrkan har många gånger stått upp mot den bitvis hårda flyktingpolitik som förs idag i Sverige. Diakonen Linus Hermanssons blogginlägg är ett högst personligt vittnesmål om hur det kan se ut ”inifrån” denna verklighet. Tillslaget mot kyrkans läger kändes särskilt stötande för många eftersom kyrkan associeras med en trygg, fredad plats – i synnerhet när barn är inblandade.)

Jag blev tillfrågad om jag kunde skriva ett blogginlägg om mångkultur. Utan att tveka tackade jag ja, det är alltid kul att få frågan om man vill skriva en text. Uppdragsgivaren frågade om vi har någon verksamhet i vår församling med inriktning på mångkultur. Jag svarade att allt vi gör i Sankt Mikaels församling sker i ett mångkulturellt sammanhang, att de som deltar i våra aktiviteter och gudstjänster kommer från världens alla hörn, att mångkultur är ett av våra stora fokusområden.

Glad i hågen mejlade jag mina kollegor i församlingen och frågade om de hade något tips på aktiviteter jag kunde skriva om. Det var ett sånt där mejl som man skickar till ”all personal” och sedan sitter man beredd och väntar på den flodvåg av svar och idéer som ska fylla inkorgen. Jag väntade hela eftermiddagen utan något svar. Det blev helg och min yngsta son blev sjuk och jag var hemma från jobbet i tre dagar.

Väl tillbaka på kontoret öppnade jag min inkorg och den var visserligen översvämmad av mejl, men inte ett enda innehöll något tips på vad jag skulle skriva om. Sakta började en känsla av tvivel sprida sig i min kropp. Vad i hela världen hade jag tackat ja till, vad vet jag om mångkultur egentligen? Jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Sanningen är att alla mina förfäder kommer från samma plats i Småland ända tillbaka till medeltiden. Jag har aldrig bott i något annat land än Sverige och mina utlandsbesök begränsar sig till skyddade charterresor på hyfsat närbelägna platser. Jag är alldeles för rädd för de sjukdomar, terrordåd och naturkatastrofer som jag förknippar med länder utanför Europa och Nordamerika.

Och nu ska jag erkänna något. Det är inte bara länder och världsdelar jag undviker utan även platser i den stad där jag själv bor. I utkanten av Stockholm ligger flera områden jag helst inte åker till. Då och då rapporterar media från någon av dessa storstadens satelliter, om bilbränder, kriminalitet och hedersförtryck. Det är områden som beskrivs som mångkulturella och ”särskilt utsatta”.

Jag arbetar i Vårby Gård som just nu inte finns med på denna lista över ”särskilt utsatta områden” men som utan tvivel är en mångkulturell plats. När jag precis hade börjat arbeta här frågade en av mina vänner: ”Men hur tar du dig från tunnelbanan till själva kyrkan? Är det inte farligt?” Jag skulle ha kunnat skratta lite överseende åt den frågan, men sanningen är att jag inte gjorde det, för jag hade tänkt precis samma sak själv. Jag känner mig inte trygg när jag går de där 100 meterna mellan tunnelbanan och min arbetsplats. Jag funderade på vad det är som skaver, varför jag inte känner mig helt bekväm när jag går till och från jobbet, eller när jag går till Vårby Gårds centrum för att köpa min lunch? Svaret är att den här förorten skiljer sig från den där jag själv bor. För en utomjording skulle dessa två geografiska platser naturligtvis vara till förväxling lika, men för mig finns det skillnader. Människor pratar annorlunda, ser ut på ett annat sätt, äter annan mat, gör andra saker på dagarna än jag är van vid.

Jag kan inte tänka mig att återgå till det land där jag växte upp, ett helyllesverige där människor från andra kulturer bara var små exotiska öar i ett stort vitt hav. Jag minns ett land där normen för vad som var normalt var oerhört stark. Det var ett land där den som inte passade in på grund av sin etniska bakgrund, sexualitet eller funktionsvariation fick leva sitt liv vid sidan av alla andra. Att vi skulle gå tillbaka till den typen av normsamhälle känns som ett otänkbart och väldigt sorgligt alternativ. För den skull inte sagt att normen är upphävd, långt ifrån, men på många sätt har det skett en radikal förbättring jämfört med för 30 år sedan, fler människor får plats i Sverige idag.  Ändå är det mångkulturella samhället inte alltid så gemytligt. De enstaka öarna i det vita havet har blivit en färgsprakande skärgård och om jag får drömma fritt blir det som en lång fest. Vi firar ramadan, newroz, hanukkha och midsommarafton om vartannat. Vi äter chilensk potatissallad och baklava under tiden som vi snurrar runt i sufisk dans och tillber Jesus.  Men så enkelt är ju ingenting i världen. Där olika kulturer möts (eller undviker att mötas) uppstår fördomar, missförstånd och rädslor. Och på senare tid har ordet mångkultur blivit synonymt med ”särskilt utsatta områden” även om de två begreppen egentligen inte har speciellt mycket med varandra att göra.

Så jag sitter här och ska skriva en text om mångkultur och inser att jag inte vet något om saken. Jag är en vit medelklasskvinna från en hyfsat välbärgad förort i Stockholm. Jag är en infödd svensk som inte gärna åker till Rinkeby eller Tensta. Det enda jag vet är att jag är priviligerad, född i en majoritetsbefolkning i ett av världens rikaste länder, där fred har rått i hundratals år. Jag har aldrig blivit rasifierad. Folk undviker inte att sätta sig bredvid mig på tunnelbanan för att jag har mörk hudfärg. Jag har inte upplevt hur det är att fly från krig och förföljelse och sedan bli tittad snett på i mitt nya land på grund av att jag bär hijab? Jag har ingen aning om hur det är att vara född i Sapmi och bli reducerad till ett exotiskt inslag som förväntas tillbringa dagarna med att fånga renar med lasso och joika lite sorgset över fjället.

Allt detta far genom mitt huvud när jag ska skriva mitt blogginlägg och jag inser att jag genast måste kontakta min uppdragsgivare och säga, tyvärr jag kan inte skriva något om mångkultur.

Jenny Sigeman, kommunikatör i Sankt Mikaels församling i Huddinge pastorat.

Svenska kyrkan är fantastisk på arbete i mångfald. Samtidigt finns en utbredd vithetsnorm i kommunikationen, och placeringen av bilder ger ofta intrycket att kyrkans vi är den etniskt svenska handen som sträcks ut till den andre. Kyrkoherdar och församlingsmedarbetare i FBHO, nätverket Framtiden bor hos oss, vill nu se en förändring. 

(Debattartikeln publicerades i Kyrkans tidning 8 juni 2017. Läs den långa versionen MASSIV VITHETSNORM I SVENSKA KYRKANS BILDKOMMUNIKATION på KT:s webbplats.)

Hela 82 % av församlingarna har engagerat sig i stöd för människor på flykt sedan 2015, och Svenska kyrkan har ett väl utvecklat arbete för social sammanhållning med språkcaféer, psykosocialt stöd till flyktingbarn och andra insatser som främjar inkludering. Det internationella arbetet i utsatta delar av världen och en diakoni där principen om att bemyndiga medmänniskan hålls högt är också saker vi kan vara stolta över. Kyrkan är en viktig enande aktör i ett mångfaldssverige där människor med olika kulturell och religiös bakgrund möts.

Kyrkans djupaste identitet är inte att vara svensk utan global, gränsöverskidande och inkluderande.

Men denna mångfald har tyvärr inte fått tillräckligt genomslag i Svenska kyrkans bildkommunikation. Nätverket FBHO tog hjälp av Rättviseförmedlingen – en partipolitiskt obunden organisation som vill hjälpa till med att rätta till stereotypa föreställningar om bland annat kön, ursprung och fysiska förutsättningar. Rättviseförmedlingen ombads granska ett brett urval av församlingarnas webbplatser. Intrycket var nedslående: mörkhyade personer fanns ofta bara med på bild när det handlade om utvecklingsarbete i andra länder – eller om hur kyrkan jobbade med flyktingar och immigranter. När det gällde församlingarnas övriga verksamheter, som till exempel dop, vigsel eller ungdomsverksamhet, var vithetsnormen dominerande. Om bilder placeras på det sättet skapas en bild av att ”Så här jobbar vi i kyrkan med immigranter”; den som är mörkhyad tycks då bara befinna sig i situationer där hen blir hjälpt eller där hens identitet reduceras till att vara just flykting eller asylsökande.

Om bilder placeras på det sättet skapas en bild av att ”Så här jobbar vi i kyrkan med immigranter”; den som är mörkhyad tycks då bara befinna sig i situationer där hen blir hjälpt eller där hens identitet reduceras till att vara just flykting eller asylsökande.

Med en orättvis representativitet riskerar Svenska kyrkan att skapa en bild av ett ”vi och dom” som utesluter människor ur en gemenskap vars teologiska grund är att vara en öppen kyrka. Detta är olyckligt, särskilt som det inte stämmer med den många gånger starkt inkluderande verklighet som möter den som kommer till kyrkan.

Vi behöver också överge en bildkommunikation som – måhända omedvetet – skapar bilden av ett etniskt svenskt ”vi” som sträcker ut en hjälpande hand till ”den andre”.

Det är med en vision om vilken kyrka vi vill vara som vi kommunicerar. Därför är en rättvis representativitet i bildurvalet en djup teologisk fråga som handlar om att upprätta tecken på Guds rike i de miljöer där vi är kyrka. Kyrkans djupaste identitet är inte att vara svensk utan global, gränsöverskidande och inkluderande. Därför måste vi låta mångfalden genomsyra all kommunikation. Vi behöver också överge en bildkommunikation som – måhända omedvetet – skapar bilden av ett etniskt svenskt ”vi” som sträcker ut en hjälpande hand till ”den andre”. Det är inte förenligt med en modern och öppen kyrka som menar allvar med att vara världsvid, inkluderande och gränsöverskridande.

Helena Hedlund, församlingsherde i Flemingsberg, Stockholm, Katarina Wändahl, pastorsadjunkt Norrköping, Henrik Törnqvist, kyrkoherde i Bergsjön samt övriga kyrkoherdar i FBHO.

—————————

Om FBHO – Framtiden bor hos oss

Nätverket ”Framtiden bor hos oss” består av mångreligiösa och mångkulturella församlingar i Svenska kyrkan. Malmö, Linköping, Norrköping, Trollhättan, Göteborg, Stockholm och Södertälje har stadsdelar som ingår i nätverket. FBHO jobbar med opinionsbildning, initierar utbildningar, uppmuntrar till forskning och delar erfarenheter inomkyrkligt och externt.

Jag lever i ett delat moderskap. Jag delar moderskapet till mina döttrar med en annan. Med magmamman, som vi kallar henne.

Magmamman på Madagaskar. Än så länge är hon inte kallad vid något annat namn för oss. Mamman som kämpade med att få i sig tillräckligt med näring från jordens torftiga kassava- och majsskörd, som med bävan bar sina tvillingdöttrar i magen tills de alldeles för tidigt ville ut och som förmodligen fattade sitt livs svåraste beslut. Att lämna bort en del av sig själv, 1,5 och 1,7 kg skört liv, till barnhemmet. Magmamman, som jag aldrig träffat och som jag inte vet om jag någonsin kommer att träffa, gav barnen livet. Liv som vi alla har till låns. Döttrar som vi båda har till låns.

Mamma, kallas jag. Mamman i Sverige. Mamman med en cancerstrasig livmoder som inte kan bära några barn i magen. Mamman som tröstar och plåstrar om sönderslagna knä med Elsa-plåster, som uppmuntrande skriker högsta hejaropen på Backarnas FF:s fotbollsträning och som får möjlighet att pussa god natt efter ett nytt Goro Miyazaki-animerat avsnitt av Ronja. Mamman som lärt sig göra hemmagjorda kurer för afrohår av kokosolja och sheasmör, men som aldrig till fullo kommer att lära sig att göra cornrows, twists, eller bantu knots.

”Mamma, ser du? Gud och hans dotter!”

Från utsikten högst upp på våningssängen ser en av flickorna något som förundrar henne. Nattlampan som automatiskt tänds i mörkret för att skapa trygghet har format ett märkligt mönster på parkettgolvet. Som under ett stjärnsmyckat altartak inramar nattlampans ljus en bild av Jesus nära sammanvävd med en kvinna med långt långt hår. Dottern hjälper mig att inse att kvinnan bredvid Gud är jag. Och jag hjälper dottern att inse att kvinnan eller tjejen bredvid Gud är hon. Vi är Guds älskade döttrar. Det är vi alla.

Gud bär oss, både magmamman och mig, och våra döttrar när vi inte orkar. Inte orkar stå ut med egna och andras etiska frågor om vägval och frågan om den ”riktiga” mamman, och döttrarna som inte orkar med sina mammor. Då bär du oss, moder liv, livets moder, vår gemensamma livmoder:

Du vänder ditt ansikte till mig och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.
Psalm 831

Guds älskade döttrar, kärleken från er magmamma från andra sidan jordklotet, kärleken från mamma och Guds kärlek som bor i era hjärtan. Vi är riktiga. Vi varken låtsas eller är på låtsas. Vi är på riktigt. Och vi älskar er hela vägen in i evigheten.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka (Texten hämtad ur MÄNNISKOR I MALMÖ)

Plötsligt så kom den. Väntad men ändå fullständigt oväntad. På samma gång. Våren och värmen. Efter en vår som aldrig riktigt verkade komma igång så plötsligt slog den till med full kraft. Plötsligt var skorna för varma och skjortan började efter halva dagen bli klibbig av svett. Både jackor och tröjor låg slängda lite varstans över stol och soffkanter i församlingshemmet. Lätta pustanden men också leenden som också började sprida sig över folks ansikten.

Tänk att få sitta och äta lunch utomhus. Kom att tänka på en gammal saga. Den handlar om vinden och solen som ska tävla om vem som kan få av en pojke hans jacka. Vinden säger såklart att han är starkast. Han pustar och viner och blåser för att få av pojken jackan men icke. Pojken drar bara jackan tätare kring sig. Så kommer solen och skiner. Efter ett tag blir det så varmt så pojken tar av sig jackan.

Jag tänker på orden i en serie som jag följer Skam. På väggen i Nooras, en av huvudpersonernas rum, hänger en tavla. Där står det: Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind always. Det är fina ord men inte alltid så lätt att efterfölja. Som Jesu ord att alltid visa kärlek. Samtidigt så tänker jag att det är när vi bjuder in och öppnar upp som vi möjliggör för möten att ske. När vi ser med värme och nyfikenhet på dem vi möter.

Häromkvällen var det ungdomsgrupp. Glada skratt, hög musik, pyssel och varma mackor. Allt på en gång. Efter ett tag skulle ett stort gäng gå iväg och några av ungdomarna och jag blev kvar. Där på det höga bordet i köket stannade plötsligt allt till och vi började dela med oss av våra Gudsbilder. Vad det var som gjorde att vi kom till kyrkan. Hur hittade vi hit? Varför tror jag? Det var ett magiskt möte. En helig stund. Efter ett tag kom alla andra tillbaka och kvällen fortsatte. Något hade hänt i oss alla. Något hade gjort att här är det så varmt och gott så jag kan ta av mig jackan för en stund. Solen lyser.

En gudstjänst kan se ut på olika sätt. Den kan vara i ett kyrkorum men också vid en diskmaskin. Vad det handlar om är kanske just den känslan när tiden stannar ett ögonblick och vi får ta en paus.

I ett avsnitt av Skam svarar Sana på vad som är det bästa med religion. Den skapar ju så mycket konflikter i världen säger Yousef som frågar. Sana säger:

– Ritualerna får påminna oss om de goda värderingarna i livet. Att vara en god människa. Allt kan vara kaos i vardagen men när jag börjar be blir det fokus på det som är viktigt. Att vara en god människa. Att skapa platser för möten och vara öppen för både det väntade och oväntade.

Nu går jag ut och möter våren. Ha det!
Jenny Folkö Witt, präst, Norrköping

I sitt första brev till församlingen i Thessalonike skriver Paulus att ”därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör.”

Ja Paulus, vi försöker. Vi tröstar och peppar men det är inte alltid lätt.

Som den där tisdagen då en förtvivlad mamma kommer till Ljusets kyrka i Hallunda och gråter därför att hon inte får stanna i Sverige. Hennes son som är fem år ser förvirrad och trött ut, jag kan nästan ta på hans trötthet. Han vill leka med lego men enligt Migrationsverket ska han åka till ett ställe där han riskerar att dö. Jag vill att han ska vara glad och skratta så jag börjar fundera över hur jag kan trösta. Har vi någonting nånstans, i nåt förråd, som kan få honom glad? Men vad hjälper det, egentligen?

Eller som den där gången när jag kommer i samspråk med ett annat barn, något äldre. Vi pratar om godis och när jag frågar vilket som är hennes favoritgodis svarar hon: ”du vet, jag är flyktingbarn och alla tycker så synd om mig att jag har fått så mycket godis så jag har tröttnat på att äta det.”

Kära Paulus, vi tröstar med ord och godis. Vi vill så väl och försöker, det är det enda vi kan göra. Skulle det inte varit för att vi får kraft från Gud och vår tro på Jesus skulle vi nog inte ens orka försöka. Så du har rätt i dina ord, vi tröstar och stöttar varandra för att Jesus gett oss hopp.

Församlingen i Grekland gjorde det för tusen år sedan och vi fortsätter att göra det, dag för dag.

Beatrice Lönnqvist, präst i Botkyrka församling

Jag hade väntat en stund. Alla gästerna var på plats inne i kyrkan. Jag förstod att något hade hänt. Tänkte att det kunde vara fotograferingen. Eller frisören. Kanske bilen…

Höstsolen sken på mig medan jag stod utanför den vita medeltidskyrkan och väntade. Till slut kom de ändå, David och Katarina, vackra, lyckliga och förväntansfulla. Klockorna ringde och vi gick in till en vigselgudstjänst fylld av kärlek, musik och framtidsdrömmar.

Några månader senare ringde telefonen. Det var David. Vi pratade en stund om dagen, festen och livet. Sedan sa han: ”Vi blev sena till kyrkan. Minns du det?” Jo, det gjorde jag ju. Sedan berättade han att han på vägen till kyrkan hade tagit upp deras båda ringar för att hålla dem i handen. Så hade det hänt som inte fick hända. Han hade tappat den ena ringen i gräset, som hade börjat gulna. De hade letat och letat.

Minuterna hade runnit iväg, men ringen var borta. Efter en stund sa Davids bror: ”Vi måste gå in nu. Ta min ring så länge”! Så fick det bli. I gudstjänsten bad jag bönen: ”Låt denna ring för dem vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet…”

Dagen efter hade de återvänt till gräsmattan utanför kyrkan och lagt sig på alla fyra. Det var söndag och prästen hade kommit förbi och undrat vad som pågick. Så låg den plötsligt där, ringen, och bara väntade på att bli upptäckt.

Nyss träffades vi igen. Under ett tillfälligt besök i Malmö gick vi in i S:t Petri kyrka. Den ligger där mitt i staden. Öppen, levande, befolkad. Vi skrattade åt minnet och letade sedan upp ett eget hörn i kyrkan. Jag tog ringen i handen och bad: ”Gud, låt DENNA ring för dem vara tecknet…”! Tack, sa David efteråt. Nu känns det bra!

Så har det visat sig igen. Perfect is boring! Det verkligt levande finns i det tappade, i det kantstötta och i det som verkar gått förlorat. Bara där finns det rum för hopp, glädje och förundran. Var det inte just det han sa, Jesus? Om och om igen!

Det är också hoppfullt att det mitt i staden finns en öppen kyrka där livet får rymmas, precis som det är!

Henrik Törnqvist, kyrkoherde i Bergsjön

Integrationsamordnare Johanna Persdotter och diakon Elisabeth Linde i Södertälje församling tycker att bristen på bostäder leder till att utsatta grupper ställs mot varandra. Läs om människor de möter som hamnat i kläm på grund av en utsatt boendesituation.

– Varken jag eller farmor får något privatliv, suckar mannen i fåtöljen.

Mannen (vi kan kalla honom Mats) har sökt sig till diakonimottagningen i St:a Ragnhildsgården i Södertälje. I flera år har han kommit för råd och stöd i att försöka hitta en bostad. Tidigare arbetade han och var gift, men så en dag fick han en stroke vilket ledde till att han blev sjukpensionär. Han återhämtade sig men det gjorde inte relationen med hans fru. De beslutade att skilja sig och Mats började leta efter en egen lägenhet. Det visade sig bli en stor utmaning.

Mats berättar om oron över barnen som behövde tränga ihop sig på mindre yta när föräldrarna behövde ha separata sovrum eftersom pappa inte fick någon lägenhet. Till slut flyttade Mats in hos sin farmor i hennes tvåa där han nu bott i fyra år. I över ett halvår har diakon Lisa stöttat Mats och hjälpt honom att bevaka och söka lägenheter.

Om Mats inte hade haft någon farmor som ställt upp, vad hade hänt då?

Veckan därpå möter vi Grace. Hon berättar att hon och hennes man med två barn hyr ett rum i en lägenhet i Södertälje. I lägenheten bor två till familjer med barn.

– Det blir inget familjeliv. Vi kan inte vara man och hustru, säger Grace.

Grace och hennes man försöker prioritera barnens skolarbete, men det är svårt att få läsro i en trerummare där tre familjer samsas om ytan. Det är också en utmaning att låta barnen idrotta eftersom de inte kan hänga upp kläder i lägenheten och tvätta som de behöver, berättar Grace.

Beloppet familjen betalar i hyra är lika stort som hyran för hela lägenheten men personen som står på förstahandskontraktet vill inte skriva något andrahandskontrakt. Med rädsla för att bli utkastade vågar Grace inte heller kräva något kontrakt av mannen som står på förstahandskontraktet.

– Då kan han hitta en annan familj som är villig att betala högre hyra för att få rummet, förklarar Grace.

Grace och hennes familj som har mycket låga inkomster från ströjobb här och där, har inte heller rätt till bostadsbidrag eftersom de inte kan uppvisa ett kontrakt. Detta kan leda till att familjen sjunker ännu djupare i nöden.

Varje vecka möter vi i Svenska kyrkan människor som Mats och Grace. Pensionärer, barnfamiljer, ensamstående och unga vuxna som lever i en utsatt situation då de inte kan hitta en bostad.

Vi försöker upplysa dem vi möter om var de kan ställa sig i kö, hur de kan hitta privata hyresvärdar och sånt. Vi upplyser dem också om deras rättigheter och skyldigheter. Men vad hjälper det att veta sina rättigheter när du inte får ha kvar det tak över huvudet du fått när uthyraren vägrat dig ett kontrakt? Eller när du måste stå i kö i fem till tio år för att ens bli erbjuden en lägenhet? Eller när hyran är så hög att din inkomst inte räcker till?

Vi frågar oss hur det har blivit så här. Det förs mycket dialog om att motverka segregation och verka för inkludering. Samtidigt upplever vi att bristen på bostäder som människor har råd att bo och bo kvar i leder till att utsatta grupper ställs mot varandra.

För dem som har råd att köpa sin lägenhet finns möjlighet att göra bostadskarriär, men för dem utan resurser är bostadssituationen så bräcklig.

Elisabeth Linde, diakon och Johanna Persdotter, integrationssamordnare i Södertälje församling

Det är spännande att vara mångfaldsförsamling. Man får ta del av andra människors kultur och traditioner. Till Berga kyrka kommer många människor som är födda i Irak. Församlingen har fått prova på att äta Dolma och Biryani. Vi har också börjat fira nya högtider som till exempel ”Det heliga korsets upphöjelse” och ”Jungfru Marie himmelsfärd”. Och eftersom vi tycker att det är viktigt med delande, måste också vi svenskfödda bjuda till lite. I samband med biskopsvisitationen för ett par veckor sedan, blev det tillfälle att göra det.

Under visitationsdagen, då Linköpings stifts biskop, Martin Modéus, besökte vår församling, samtalade vi om hur anställda kan arbeta mer som möjliggörare och mindre som utförare. Ett annat tema handlade om hur det kan skapas mötesplatser i församlingen som är generationsöverskridande.

I dans tillsammans. Biskop Martin Modéus mitt i dansvimlet.

Se här hur det svänger

Men det häftigaste var helt klart festen på kvällen. Det kom ungefär 370 personer från olika sammanhang och traditioner. Allt från små barn till gamla gummor. Kvällen innehöll förutom musikunderhållning och grillning, nämligen linedance.

Nu vill jag därför varmt rekommendera linedance som aktivitet oavsett hur församlingen eller sammanhanget ser ut. När man dansar linedance behöver man inte bjuda upp någon som man måste göra när det är pardans. Det spelar ingen roll hur fördelningen ser ut mellan män och kvinnor eller vuxna och barn. Man dansar bredvid, bakom eller framför varandra. Var och en har sin egen stil samtidigt som man får en härlig känsla av samhörighet.

Hos oss var alla dansare ungefär lika bra eller dåliga och det var många som ville vara med. Vår biskop dansade loss naturligtvis, senare fick vi alla ta emot Guds välsignelse av honom. Kvällen avslutades med att Ruya 16 år sjöng psalm 61 ”Lågorna är många”. Varannan vers sjöng hon på svenska, varannan på assyriska.

 Roger Fremred, församlingsherde i Berga församling

”Här är Ws familj,” hör jag en röst säga helt plötsligt. Som ofta är det fullt med folk utanför min dörr, och det sitter ett gäng i väntsoffan. Men att det skulle vara Ws familj, det kan jag inte fatta! Som vi har längtat efter dem och misstrott att det någonsin skulle bli av att de verkligen tog sig hit. Men nu har W varit och hämtat dem, tagit dem från Syrien via Teheran och Istanbul och nu sitter de här.

I mammans knän, och med armarna runt hennes nacke, hänger den äldsta dottern, 12 år. Hon tar allt fokus. Hon stannar tiden. Hon gör att ytterst få av oss ens hälsar på hennes ett år yngre syster. Hon är en fågel av tunna leder, krokiga lemmar, och ett vitt ansikte med stora ögon och fjunigt hår. Så lik sin mamma som bara är 30 år. Pappan W lyfter upp och lägger henne över sin axel, en tyngd av första dotter som föds med en svår hjärnskada, en tyngd av 2 års separation och dåligt samvete innan han fick till anhöriginvandringen, en tyngd av bristen på medicin och stressen av krig som har gjort att epilepsin nu slår till många gånger om dagen. En tyngd av att han inte har något boende ordnat för dem. En tyngd som sprider panik hos oss alla där den där tisdagen: hur mår hon egentligen? När åt hon senast, när drack hon? Vad fick hon för mediciner innan hon gick på flyget?

Samtidigt kommer en sjuksköterska från vårdcentralen in och undrar om det finns någon papperslös som vill ta över hennes gamla soffa. Jag irrar med blicken, har svårt att fokusera, och ber henne istället ta en titt på flickan. Hon beordrar oss alla undan och mig att ringa ambulansen. Lägger flickan i framstupa huvudläge, klappar, klappar, klappar henne över ryggen. Det var tydligen över ett dygn sedan hon drack, och veckor sedan hon åt.

Snart kan jag vifta in ambulansen. Två rena, vackra män som ägnar lång tid åt försöka förstå vad flickan behöver. De vill inte ta med henne i ambulansen. Det är inte akut som vi trodde, och då kommer inte hon få den hjälp hon behöver långsiktigt. De ringer runt, de blir bjudna på pistage-kakor, sjuksköterska slinker ut försenad till sitt möte, de väntar och pratar med oss. Till slut kommer vi fram till att det är bäst att gå till vårdcentralen, så att hon kommer in i systemet.

Pappan lägger upp flickan över axeln, och vi är 8 personer som traskar över torget till vårdcentralen. Idel blickar som fästs på oss med önskan om att förstå, hjälpa, lätta oron. I starkt upplysta korridorer går vi som i helig tid med en skadad ängel över sin fars axel.

En ny sköterska ställer frågor. En annan tar blodprov. Flickan gnyr av sticket, och sköterskan klappar och klappar, försäkrar henne om att hon inte skall göra henne illa. En ny-exad läkare kommer in, pratar så fort så att inte ens jag knappt förstår, och vi suger alla upp varje ord hon säger. ”Kan hon förklara själv hur hon mår,” frågar läkaren. ”Nej, nej,” säger vännen och tolken, ”hon kan inte säga ett ord.” Hon lyfter upp flickan många tröjor, hittar hjärtat någonstans under det spetsiga bröstbenet.  Hon mår bra. Det är inget akut.

Men hennes syster kommer fram till mig när vi är tillbaka i kyrkan 4 timmar senare. ”Hjälp min syster,” säger hon, på svenska. I handen har hon en apotekspåse med medicin mot epilepsin och med lavemang. Föräldrarna skall få en kallelse till funktionshinderenheten för utredning. Hon är inne i systemet fem timmar efter att hon kommit till Sverige från ett helvete av krig och förnedring. Hon kommer få hjälp. Född människa ska hon leva tills hon dör.

”Nåd i samhället?” ” Nådens människor – finns det?” ”Nåd i arbete.” Det är tre teman i boken ”Nåd i realtid,” som också är temat för Göteborgs stifts präst och diakondagar.

Under hela reformationsåret 2017 får vi lite extra tid att vrida och vända vi på temat nåd. Och jag får hjälp att tänka av mina församlingsmedlemmar och medarbetare med rötter i mellan-östern, som uppmanar varandra att be för Sverige. Be för att det skall få vara fred. Be för att detta samhälle kan bestå. Be, för här har vi funnit ett gott samhälle.

Här får vi vila ut. Här finns ett samhälle som kan förmedla nåd. Och det är guld värt. ”Men vad gör vi med ondskan? Hur relaterar vi nåd till ondskan i världen?” Funderingarna kom under en paus på präst och diakonmötet, från en gammal kollega, numera pensionär, som jobbat både på Västbanken och i Sydafrika.

Och det är fortfarande 28 mars 2017. Det är en snålgrå fuktig mars-dag. Jag har haft en fin, men tuff dag på jobbet, och ramlar ner i soffan väl hemma. Då plingar det såklart till. ”Det behövs fler vuxna här!!!! Var är alla vuxna?” Ropet kommer från någon av de få vuxna som tagit sig ut till Kållered, eller förvaret som det kallas, där de 15 unga afghanerna som skall deporteras samma kväll förvaras. Det är många unga människor där, men alldeles för få vuxna.

Arga, besvikna, utmattade, förtvivlade unga människor som liksom vi försöker förstå. Hur kan det vara så här? Hur kan vi leva i en värld där en ung syster och älskad dotter får all hjälp vårt system kan uppbåda, medan en ung bror och älskad son inte får den hjälp som vårt system kan uppbåda? Vad ska vi göra, vem ska vi älska, vad håller vi på med?

Mitt trötta hjärta förbannar bekvämligheten. Förbannar min väl slitna soffa.  Förbannar ensamheten jag känner när som det plingar i telefonen. Förbannar likgiltigheten.  Jag förbannar sjukan i vårt land som gör att vi tror att vi måste ta ansvar för allt. Som om vi tror att vi kan ta ansvar för allt. Vad som händer om jag protestera mot en utvisning. Som avkräver mig på svar om det är rätt eller fel. Som om vi vore politiker, lagstiftare.  När vi är människor. Människor som skall leva. Människor som skall leva med hjärtat i handen. Gärna med kalla huvuden, men framförallt med varma hjärtan.

Och om frågan Luther bar fram till vår Gud var ”Hur ska jag finna en nådefull Gud som du?”, så undrar jag vilken fråga vår tid skall föda fram?.

För jag kan inte gå fri. Det går bara inte.

Lisa Westberg, distriktspräst i Hjällbo kyrka, Angereds församling, Göteborg