”Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker”

Foto: Therése Jonsson /Ikon

Färd längs Chicué-floden. Längst fram i båten viftar en vit flagga med ett överstruket vapen, för att signalera att vi är en fredlig aktör. Foto: Therése Naomi Jonsson /Ikon

Vi färdas på Chicué-floden, där Svenska kyrkans partner Lutherska världsförbundet, LVF, arbetar med att ge humanitärt stöd till ursprungsbefolkningen som bor i byarna längs floden. Projektet finansieras genom ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Vi stannar till i byn Nueva Jerusalén, där invånarna samlas för att hälsa oss välkomna. I varje by har man utsett två lokala värdar inom projektet, en kvinnlig och en manlig. Värdarna fungerar som bybornas kontaktperson inom projektet och finns där som stöd om invånarna har frågor eller synpunkter. En del i projektet handlar om att lära ut hur man odlar mer effektivt och skyddar sig mot naturkatastrofer och andra risker.

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

– Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker, till exempel att vi ska odla minst tio meter från floden. Vi brukade plantera precis vid flodkanten, men när floden växer så tar den med sig utsädet, berättar Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av värdarna i byn.

Det handlar också om att bygga husen på högre pålar så att vattnet inte når dem när floden svämmar över, och att plantera träd med starka rötter precis vid flodbanken. Det bidrar till motståndskraft vid stormbyar och förhindrar jorderosion.

Iloriza Cabrera Tunas är en av dem som får stöd inom projektet. Under åren av väpnade konflikter har det periodvis varit osäkert att gå till odlingsfälten. Naturkatastrofer och översvämningar har förvärrat situationen och orsakat matbrist och undernäring.

– Vi hade inte tillräckligt med mat, vi kunde inte jaga och det påverkade oss mycket, även psykologiskt, säger Iloriza.

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Iloreza bor med sin sjuåriga son i Nueva Jerusalén. Hon börjar ofta sin dag med att titta till sin hemodling, rensa ogräs och skadedjur. Därefter städar hon hemmet, lagar lite mat och tvättar kläder innan hon beger sig ned till de stora odlingsfälten där man odlar bland annat kasawa, banan, majs, sockerrör, ris och ananas.

– LVF har också lärt oss att odla mer näringsrika grödor, säger Iloriza.

När väpnade grupper fanns i området förekom våldtäkter och tvångsrekryteringar. Det kunde även komma helikoptrar som släppte bomber i området.  Sedan fredssamtalen inleddes har det lugnat ned sig.

– Vi kände oss inte fria och vi var ständigt rädda. Det är bättre nu när vi vet att regeringen och FARC har slutit ett fredsavtal, men det är fortfarande ovisst vad som ska ske med de paramilitära grupperna, berättar Iloreza.

LVF stärker arbetet med lokala skyddsmekanismer. Numera är man exempelvis alltid ett antal personer som gör sällskap ner till odlingarna. LVF tränar också lokala vakter som kan varna om en storm eller någon annan fara är på väg och hur man bäst skyddar sig.

 En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson


En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson

Den humanitära insatsen i Bojayá, Chocó, implementeras av Lutherska världsförbundet och finansieras av ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Fundedby_HA-CP_Color_SV

Colombia: Kyrkornas roll i fredsprocessen

Kan Colombias inbördeskrig som pågått i 52 år äntligen börja lida mot ett slut? Colombias president Juan Manuel Santos och FARC-gerillans ledare Rodrigo Londono har undertecknat ett nytt fredsavtal. Kyrkorna har spelat en viktig roll i den pågående fredsprocessen, samtidigt har fredsavtalet motarbetats av kristna högerkonservativa krafter.

Efter att det första fredsavtalet röstats ned protesterade DiPaz och många andra organisationer och människor fredligt på Plaza de Bolivár i Bogota. Foto: Therése Jonsson

Ricardo Pinzón Contreras och andrés Alba representerar fredsnätverket DiPaz som efter att det första fredsavtalet röstats ned protesterade fredligt tillsammans med många andra organisationer och människor på Plaza de Bolivár i Bogota. Foto: Therése Jonsson

Ricardo Pinzón Contreras och Andrés Alba tar emot på organisationen JustaPaz kontor i centrala Bogota. JustaPaz är en av medlemsorganisationerna i det kristna ekumeniska fredsnätverket DiPaz (Mellankyrklig dialog för fred). Andrés arbetar som samordnare för DiPaz och är medlem i Lutherska kyrkan, Ricardo är direktor för Mennonitkyrkans utvecklingsorganisation, Mencoldes.

– Varje organisation som ingår i DiPaz bidrar med sin kompetens och sina nätverk, vilket har gett oss unika möjligheter i fredsbyggandet, säger Andrés Alba.

Inbjudna av FARC att övervaka eldupphör
DiPaz arbete handlar om att påverka parterna i konflikten att söka fred och försoning, bland annat genom övervakning av vapenvilan, dokumentation av människorättsövergrepp, kontakt med fängslade gerillaledare och direkt närvaro vid fredsförhandlingarna. Men lika viktigt är ingångarna i de lokalsamhällen som drabbats av konflikterna. Arbetet grundar sig i principerna: sanning och rättvisa, anti-militarism och icke-våld, samt försoning.

– Kort efter att FARC i juli 2015 hade deklarerat sitt ensidiga eldupphör uppstod en kris då några från gerillan dödade flera militärer. DiPaz skrev då ett brev till förhandlarna, som undertecknades av över 150 kyrkoledare, där vi bad dem att inte bryta förhandlingarna på grund av krisen, berättar Andrés Alba.

– Det gjorde att FARC bad oss, tillsammans med andra civilsamhällesorganisationer, att monitorera eldupphöret.

Mot allas förväntan röstades det första fredsavtalet ned med knapp marginal i oktober i år. Den främsta anledningen sades vara att stridande gerillasoldater kom för lindrigt undan. Men både president Juan Manuel Santos och FARC-gerillans ledare Rodrigo Londono var snabbt tillbaka vid förhandlingsbordet. I skrivande stund har precis ett nytt avtal undertecknats i Bogota och denna gång hoppas man istället på godkännande i kongressen. Fredsavtalet har internationellt hyllats för sin progressiva framtoning. Samtidigt är det många på nej-sidan, med förre presidenten Álvaro Uribe i spetsen, som motsatt sig genusperspektivet i avtalet. Däribland evangeliska frikyrkor och starka religiösa ledare.

Genusperspektivet i fredsavtalet ”skadar familjen”
Bakgrunden till att genusdebatten tog fart var att det några månader innan folkomröstningen inträffade ett mord på en ung homosexuell kille. Utbildningsministeriet svarade med att ta fram ett material som skulle utbilda elever och lärare i sexuell mångfald och alternativ familjebildning. Initiativtagare till detta var utbildningsminister Gina Parody, själv öppet lesbisk och utpräglad försvarare av fredsavtalet.

Gina Parody blev kort därpå måltavla för anklagelser om att driva en agenda som skulle göra skolbarnen homosexuella. Detta förstärkte idén om att det fanns ett samband mellan utbildningsmaterialet och fredsavtalet, som ansågs innehålla genusperspektiv som ”skadar familjen”. Konservativa krafter började mobilisera sig kring nej-sidan och fick många att rösta.

Det paradoxala i sammanhanget är att det saknas skrivelser om familjebildning, abort eller samkönad adoption i fredsavtalet. Däremot nämns att man i försoningsprocessen ska erkänna det särskilda lidande som kvinnor och HBTQ-personer utsatts för på grund av sitt kön eller sin sexualitet, något som är väl dokumenterat.

– Colombia är ett djupt religiöst land och i samband med omröstningen har de religiösa krafternas roll manifesterats tydligt. Både katolska kyrkan och pentekostala rörelser har upplevt splittring kring fredsavtalet och har låtit sig påverkas av politiska krafter, säger Ricardo Pinzón Contreras.

– Av denna anledning känner vi också att det är extra viktigt med initiativ som DiPaz, som arbetar för att få kyrkorna att ställa sig bakom fredsprocessen. Som kyrkor har vi ett ansvar för freden och för hoppet.

Nu börjar det svåraste arbetet
När fredsavtalet röstades ned samlades DiPaz och en mängd andra civilsamhällesorganisationer för att fredligt demonstrera vid Plaza de Bolívar i Bogota. Nu är ett nytt avtal på plats och i takt med att det börjar implementeras övergår DiPaz arbete i att fokusera på granskning och observation av avmobiliseringen, samt utbildning i fredsbyggande.

– Det här kommer att bli det mest komplicerade steget i fredsprocessen. Vi har en stor utmaning framför oss i att skapa förutsättningar för freden, framför allt sedan nedrustningen lämnar ett vakuum för nya krafter att ta vid. Samtidigt känner vi oss stärkta i det arbete vi hittills åstadkommit, säger Ricardo Pinzón Contreras.

FARC ska samla sina trupper i så kallade avväpnings- och återintegrationszoner och DiPaz har fått igenom att i dessa zoner få upprätta så kallade humanitära skyddshus, där civilsamhället och kyrkorna får spela en aktiv roll genom att övervaka nedrustningen och tillgodose psykosociala behov. Att DiPaz och andra civilsamhällesorganisationer, inte minst kvinnorörelsen, har fått gehör i fredsförhandlingarna är unikt i sitt slag. Nu gäller det för samtliga parter att gå från ord till handling.

 

Therése Naomi JonssonTherése Naomi Jonsson arbetar som kommunikatör på Svenska kyrkans internationella arbete. I november 2016 besökte hon Colombia och träffade de partners som Svenska kyrkan stöder i landet, däribland DiPaz.

 

 

 

 

Faktaruta
Den väpnande konflikten mellan FARC-gerillan och Colombias regering har pågått sedan 1964. Därtill pågår konflikter med landets näst största gerilla ELN och paramilitära grupper. Minst 200 000 människor har fått sätta livet till under inbördeskriget och miljontals har tvingats på flykt inom landet.

Kyrkorna och organisationerna som ingår i DiPaz har länge arbetat för och med de människor som drabbats av konflikten. När fredsförhandlingarna mellan regeringen och FARC startades för fyra år sedan började man mobilisera sina krafter och ur det föddes så småningom DiPaz.

DiPaz nämns vid namn i fredsavtalet på sida 178, i kapitlet som handlar om krigets offer. Där lyfts vikten av samtliga parters offentliga erkännande av ansvar i konflikten, med hänvisning till religiösa ledares roll i försoningsprocessen.

Läs mer om Svenska kyrkans arbete i Colombia >>

 Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Colombia: ”Gång på gång bygger de upp sina liv”

Erik Norman, utsänd i Colombia, besöker människor i Arauca ett år efter översvämningarna. Praktiskt stöd och utbildning har fått människor att gå samman för allas gemensamma bästa och för att kräva sina rättigheter av myndigheterna.

Den fuktiga värmen sluter sig om kroppen som en blöt filt så fort jag stiger ut på den korta stegen ner från flygplanet, trots att klockan bara är strax efter sju på morgonen. ”Bienvenido a Arauca”, välkommen till Arauca, hälsar kollegorna från Lutherska Världsförbundet när jag, redan svettig, kommer ut från den lilla flygplatsbyggnaden.

Foto: Erik Norman

Foto: Erik Norman

Vi kastar in vårt sparsamma bagage där bak på den överbyggda, vitmålade pickupen, med den blå LVF-loggan och ”humanitär hjälp” skrivet med stora svarta bokstäver på sidorna. Den slitna vita flaggan fladdrar i luften när vi svänger ut på landsvägen och påbörjar den nästan 4 timmar långa körningen genom det djungelklädda plattlandet ”el llano” till Saravena. Vi ska följa upp och utvärdera LVF:s humanitära insats för invånarna i de utsatta och konfliktdrabbade lokalsamhällena, som till råga på sin redan ansträngda situation drabbades hårt av en serie översvämningar för snart ett år sedan.

Tar år innan freden når de mest krigshärjade
De Colombianska myndigheterna har under de senaste åren blivit bättre på att leverera nödhjälp till befolkningen efter naturkatastrofer, men den är fortfarande otillräcklig och täcker inte alla behov. Till exempel fokuserar man ofta på den första fasen av kriserna och på att leverera omedelbar nödhjälp såsom matpaket och akutsjukvård, och går sedan direkt över till återuppbygga förstörd infrastruktur.

Lokalbefolkningen får däremot lite eller ingen hjälp alls att bygga upp sina inkomstbringande aktiviteter och sin tillvaro igen eller att förebygga och skydda sig mot liknande katastrofer i framtiden. Myndigheterna har också svårt att nå ut till befolkningen i de mest avlägsna och svårtillgängliga delarna av landet, där väpnade grupper som gerillarörelserna FARC och ELN är starka och där den väpnade konflikten pågår för fullt.

Fredssamtalen mellan regeringen och FARC-gerillan och de nyligen annonserade fredssamtalen med ELN-gerillan inger hopp om ett snart fredsavtal, men det kommer troligtvis att ta flera år av fredsbyggande innan den efterlängtade freden når ut till de mest eftersatta och krigshärjade regionerna. Behovet av internationella humanitära organisationer är därför stort i Arauca. Trots det är det ändå bara ett fåtal organisationer som arbetar här och LVF är alltså en av dem – tack vare stöd från Svenska kyrkan och andra givare.

Soldater skyddar utländska investeringar
På vägen till Saravena passerar vi flera militära vägspärrar. Soldaterna känner såklart igen LVF-bilen på långt håll. De är artigt sakliga och försöker se avslappnade ut, men är trots värmen iklädda full stridsmundering och släpper inte för ett ögonblick sina automatkarbiner. Uniformernas beteckningar visar att de tillhör det specialförband som ska skydda oljeproduktionen i regionen från gerillan. Olja är visserligen en av landets viktigaste exportvaror, men – tänker jag för mig själv när vi rullar ut från den sista check-pointen innan Saravena – vad känner lokalbefolkningen inför att dessa soldater i första hand skyddar utländska investeringar, inte den egna civilbefolkningen? Och hur påverkar det möjligheterna att bygga fred i ett så starkt polariserat samhälle som det colombianska samhället?

De tre dagarna som jag tillsammans med chefen för LVF:s systerorganisation, Lutheran World Relief, har avsatt för denna uppföljningsresa, förlöper sedan snabbt och är en lång rad av hastiga nedslag i verkligheten för invånarna i några av lokalsamhällena i projektområdet.

Hygienkuponger – en gudagåva
Vattenreningsfiltrena? Utmärkta, de har förändrat våra liv, barnen har inte längre diarré hela tiden – menar Mayra och Flor Alba, och får medhåll av de andra kvinnorna i Cobalongos. Kupongerna för hygienartiklar? En gudagåva, säger man i Charo Centro 2, de lät oss köpa precis det vi behövde, som till exempel nya madrasser, sängkläder och myggnät. I Rancho Pilón, understryker de vikten av de korta utbildningarna, som bland annat lärt dem förebygga myggburna sjukdomar som Zika och Chikungunya, och hjälpen de fått med att ersätta de odlingar som blev förstörda i översvämningen. Och så vidare.

I byn Madre Vieja delades nödhjälp ut. Säckarna innehåller matvaror (torra och konserver) för cirka 30 dagar för en normalstor familj. Foto: Alexander Torres /LVF

I byn Madre Vieja delades nödhjälp ut. Säckarna innehåller matvaror (torra och konserver) för cirka 30 dagar för en normalstor familj. Foto: Alexander Torres /LVF

Överallt möts vi med stor öppenhet och vänlighet, och ser pånyttfött hopp i befolkningens varma leenden och uppriktiga blickar. Jag känner en djup ödmjukhet inför dessa människor, deras uthållighet, deras mod och deras styrka att trots krigets grymheter, utmärglande fattigdom och återkommande översvämningar ändå finna kraft att fortsätta, och att gång på bygga upp sina liv och sin tillvaro på nytt. Jag känner mig nästan lite skamsen över att projektets bidrag till deras dagliga kamp för sin överlevnad inte varit större. För när allt kommer omkring blir det inte många kronor eller euros per person.

Någon från andra sidan jordklotet bryr sig
Men, som om de kunde se det på mig, i vart och ett av samhällena vi besöker tillägger de till sist och utan att det föranleds av någon särskild fråga på vår checklista, att det som betytt mest för dem i projektet har varit något annat. Det som de värderar högst av allt är känslan av gemenskap, av att någon från andra sidan jorden bryr sig om och vill hjälpa just dem. Helt utan något egenintresse och utan att be om något i utbyte. Att dessutom hålla det som lovas, och leverera det som sagts, då det sagts att det ska levereras. Och att just det också har bidragit till att stärka gemenskapen mellan familjerna i lokalsamhällena och till att de på så sätt står bättre rustade både att möta nya utmaningar och katastrofer i framtiden och att kräva att myndigheterna både respekterar och bidrar till att garantera deras mänskliga värdighet och rättigheter.

Som en av kvinnorna i samhället Rancho Pilón utryckte det: ”Innan projektet gick vi bara till varandra för att arbeta tillsammans (i lokalsamhället) om vi hade ett egenintresse eller behövde hjälp med något för vår egen del. Nu arbetar vi tillsammans för våra gemensamma intressen och för allas vårt bästa. Vi kan inte hindra floden från att svämma över i framtiden, men vi har lärt oss att känna igen varningssignalerna och om den gör det igen så vet vi också vad vi kan kräva av myndigheterna och vart vi ska vända oss för att få deras uppmärksamhet.”

_DSC2545Erik Norman är liaison officer för Svenska kyrkans partner i Colombia med fokus på fred, demokrati och fredsbyggande samt påverkansarbete och humanitära frågor.

Läs mer om vårt arbete i Colombia >>

Erik Norman håller i @internationell_arbete på Instagram den 21-24 maj 2016.
Följ oss  också på Facebook och Twitter

Colombia: Kyrkornas roll i fredsprocessen

En kraftsamling och ett startskott. Den ekumeniska fredskonferens som nyligen hölls i Bogota var ett viktigt steg för landets icke-katolska kristna att enas kring en gemensam agenda för att bygga en rättvis och hållbar fred i Colombia.

Vad innebär det att vara kristen i ett av världens mest ojämlika länder, som härjas av ett blodigt inbördeskrig sedan mer än ett halvt sekel tillbaka? Den frågeställningen löpte som en röd tråd genom alla de frågor och utmaningar som ett trettiotiotal representanter för colombianska kyrkor och kyrkliga organisationer brottades med under den ekumeniska fredskonferens som nyligen hölls i Bogota, den 8-11 april, på initiativ av Latinamerikas kristna råd (CLAI) och DiPaz Colombia, en nyskapad allians för mellankyrklig dialog om fred och försoning.

Konferensdeltagarna demonstrerar tillsammans med tusentals andra i centrala Bogota för att hedra minnena av krigets offer, på krigsoffrens dag den 9 April. Foto:  Anna Vogt /Justapaz

Konferensdeltagarna demonstrerar tillsammans med tusentals andra i centrala Bogota för att hedra minnena av krigets offer, på krigsoffrens dag den 9 April. Foto: Anna Vogt /Justapaz

Sedan augusti 2012 pågår fredssamtal mellan den Colombianska regeringen och landets största gerillagrupp, FARC, och även om flera svåra punkter återstår att diskutera så är förhoppningarna stora om att ett fredsavtal kommer att undertecknas inom en relativt snar framtid.

”Aldrig tidigare har Colombia varit så nära ett fredsavtal”, säger därför en av konferensens deltagare i den lilla panelen på morgonen under konferensens första dag, och vi andra hummar och nickar bifallande. ”Men”, tillägger han sedan snabbt, ”aldrig tidigare har vi varit så långt ifrån en rättvis och hållbar fred för alla”. En obekväm tystnad sänker sig över konferenslokalen.

Det är lätt att förstå att ett fredsavtal mellan regeringen och FARC-gerillan skulle vara ett av de största och viktigaste stegen mot fred i Colombia, men kanske mindre uppenbart att ett fredsavtal bara skulle innebära slutet på den väpnade konfrontationen med en av de väpnade aktörerna i landet. Andra väpnade grupper förväntas inte lägga ner vapnen. Och för att bygga en rättvis och hållbar fred krävs dessutom att man tar itu med konfliktens grundorsaker – inte minst den orättvisa och ojämlika resursfördelningen, de hårda levnadsvillkoren för Colombias småbönder och etniska minoriteter och den eskalerande rovdriften på landets naturtillgångar. Men på flera av dessa områden går utvecklingen istället i motsatt riktning. Orättvisorna och ojämlikheten ökar, de sociala konflikterna hårdnar och samhället är mer och mer polariserat.

Vad innebär det att arbeta för fred i ett sådant scenario? Och vilken roll har kyrkorna?

I det djup konservativt katolska Colombia har den katolska kyrkan ett enormt inflytande. De mycket mindre evangeliska kyrkorna har däremot ingen självklar roll i samhällsdebatten. Fredskonferensen var därför ett viktigt tillfälle för flera av Colombias icke-katolska kyrkor och kyrkliga organisationer att göra sina röster hörda och att bekräfta, både för sig själva och för andra, att man inte bara vill ha en aktiv roll i ansträngningarna för fred, utan också har mycket att bidra med för att verkligen göra denna fred rättvis och hållbar.

Flera latinamerikanska och internationella kyrkor och ekumeniska aktörer deltog också i konferensen, och delade med sig av sina erfarenheter av fredsbyggande och försoning från andra delar av världen. Bland annat underströk Biskop Emeritus Gunnar Stålsett (Norge) religionens roll som moralisk kompass, och Biskop Maake Masango (Sydafrika) berättade om hur de sydafrikanska kyrkornas egna bekännelser blev en viktig del av försoningsprocessen efter Apartheid.

ACT-alliansens generalsekreterare, John Nduna (Zambia), poängterade också det internationella samfundets roll och ansvar i fredsförhandlingar och fredsbyggande, och vikten av att bygga broar över traditionella skiljelinjer och arbeta tillsammans för fred och försoning.

Fredskonferensen var ett viktigt steg för att göra just det. Den var en kraftsamling och ett startskott för att enas kring en gemensam mellankyrklig agenda för fred, och för landets icke-katolska kristna att aktivt vara med och bygga en rättvis och hållbar fred i Colombia.

Att erkänna sin egen roll i konflikten, att alltid söka sanningen, kämpa för upprättelse för krigets offer och för samhällets svaga och utsatta, samt att förlåta och hjälpa andra att förlåta är bara några av slutsatserna från konferensen och av de utmaningar som kyrkorna i Colombia står inför.

Att ta sig an dem, med den blandning av målmedveten envishet och mod på gränsen till dödsföraktande självuppoffring som kännetecknar colombianska människorättsförsvarare, det är vad det innebär att vara kristen i Colombia.

Fakta: DIPAZ, Diálogo Intereclesial para la Paz en Colombia (ordagrant Mellankyrklig Dialog för Fred i Colombia) är ett dialogforum för en gemensam mellankyrklig agenda för fred och försoning i Colombia, som nyligen upprättats på initiativ av den colombianska presbyterianska kyrkan, den colombianska evangeliska luterska kyrkan, den colombianska baptistkyrkan, organisationerna Justapaz och Mencoldes (bägge med kopplingar den colombianska kristna mennonitkyrkan), organisationen Comisión Intereclesial de Justicia y Paz (ordagrant den Mellankyrkliga kommissionen för Rättvisa och Fred) och Latinamerikas kristna råd, CLAI.

Svenska kyrkan stödjer DiPaz och de gemensamma ekumeniska ansträngningarna för fred i Colombia, dels genom sitt stöd till Lutherska Världsförbundet och till den colombianska evangeliska lutherska kyrkan, dels genom sitt engagemang i ACT-alliansen.

_DSC2545Erik Norman är utsänd för att vara kontaktperson för Svenska kyrkans partner i Colombia, med inriktning på katastrofinsatserna och utvecklingssamarbetet.

Colombia: Ett eventuellt fredsavtal löser inte humanitära krisen

I helgen avslutas den 32:a rundan fredsförhandlingar mellan Colombias regering och landets största gerillagrupp, FARC. Ett fredsavtal skulle vara en historisk händelse och ser nu ut att kunna bli verklighet inom en relativt nära framtid. Men samtidigt ökar våldet och landet fortsätter att toppa världsrankingen i mänskligt lidande.

I den täta djungeln längs med övre Bojayá-floden, i den mycket svårtillgängliga och konflikthärjade Chocó-regionen i nordvästra Colombia, bor landets kanske fattigaste och mest utsatta befolkning. De tillhör ursprungsfolket Embera och den marginaliserade minoriteten Afro-colombianer som är ättlingar till förrymda afrikanska slavar.

Här finns inga vägar, inget el-nät och inga vattenledningar. Förutom grundskolor och en eller annan bristfälligt utrustad vårdcentral så har colombianska myndigheter aldrig haft någon egentlig närvaro i människornas liv.

Översvämningar under 2010 och 2011 drabbade samhällen i Chocó hårt, de är också starkt påverkade av den väpnade konflikten i området. Med stöd från ECHO, EU-kommissionens humanitära biståndsorgan, har vi under 2014 kunnat leverera nödhjälp till över 2500 personer, och krisplaner för de olika byarna för att bättre förbereda dem för nya översvämningar. Foto: Martin Sjögren /IKON

Översvämningar under 2010 och 2011 drabbade samhällen i Chocó hårt, de är också starkt påverkade av den väpnade konflikten i området. Med stöd från ECHO, EU-kommissionens humanitära biståndsorgan, har vi under 2014 kunnat leverera nödhjälp till över 2500 personer, och krisplaner för de olika byarna för att bättre förbereda dem för nya översvämningar. Foto: Martin Sjögren /IKON

Man överlever på småskaligt jordbruk, jakt och fiske, precis som man gjort i hundratals år. Floden är livets pulsåder, som både ger och tar. Den är den enda framkomliga farleden, och binder samman familjer och samhällen, men den svämmar ofta över, och tar då med sig både skördar och bostäder.

Extremt utsatt och fattigt. Jovisst, men samtidigt nästan idylliskt primitivt – om det inte vore för de återkommande översvämningarna, som gång på gång raserar alla strävanden för en bättre tillvaro, den pågående väpnade konflikten, som sätter befolkningen i kläm mellan regeringstrupperna, och de olika illegala väpnade grupperna, som slåss om kontrollen över allt från transportkorridorer och koka-odlingar till utpressningsverksamhet och inflytande över korrupta kommunpolitiker.

De väpnade aktörerna utövar stenhård kontroll över lokalbefolkningen, begränsar rörelsefriheten och tillgången till livsviktiga förnödenheter såsom exempelvis livsmedel, bränsle och medicin, och de som misstänks för samröre med en annan väpnad grupp tvingas att omedelbart lämna regionen.

Långt från Chocó och Bojayá, i Havanna på Kuba, pågår visserligen fredssamtal mellan den colombianska regeringen och FARC, landets största gerillagrupp, och för första gången i gerillans mer än 50-åriga historia så ser det ut som om ett fredsavtal nu är inom räckhåll. Men längs övre Bojayá-floden så är det inte FARC, utan ELN, Colombias andra största gerillagrupp som styr…

Trots månader av närmanden har inga fredssamtal ännu inletts med ELN, och en annan väpnad grupp, som skapades ur resterna efter avmobiliseringen av paramilitären, utmanar dessutom just nu ELN:s kontroll i Chocó.

Om FARC-gerillan lägger ner sina vapen permanent så kommer det med stor sannolikhet att leda till intensifierade strider om kontrollen över den lukrativa droghandeln och utpressningsverksamheten mellan kvarvarande och potentiellt nya väpnade grupper. Det riskerar i sin tur att förvärra situationen för lokalbefolkningen i den omedelbara framtiden. Viss intensifiering, inte minst hoten mot lokala människorättsförsvarare och fredsaktivister, är redan kännbar både i Chocó och i övriga delar av Colombia, och verkar öka i takt med att förhandlingarna i Havanna avancerar, som ett förebådande om detta.

Svenska kyrkan bedriver tillsammans med Lutherska Världsförbundet ett humanitärt arbete för att undsätta de människor som bor längs övre Bojayá-floden. Med stöd från ECHO, EU-kommissionens humanitära biståndsorgan, har vi under 2014 kunnat leverera nödhjälp till över 2500 personer, bland annat i form av enkla depåer för insamling av regnvatten, vattenreningssystem, utsäde för ökad matsäkerhet och inte minst – människors hopp och deras tro på sin egen förmåga att bygga en bättre framtid för sig själva och för sina barn.

Colombia befinner sig vid ett historiskt vägskäl, med goda möjligheter att få till stånd ett fredsavtal med landets största gerillagrupp inom en relativt snar framtid. Det går inte att underskatta hur viktigt och positivt ett sådant fredsavtal skulle vara, för ett land som uthärdat krigets gissel i över ett halvt sekel.

Men samtidigt kvarstår enorma utmaningar, och befolkningens fortsatta behov av humanitär hjälp, framför allt i avlägsna, svårtillgängliga och extremt fattiga regioner som Chocó, riskerar både att öka och att glömmas bort när de internationella givarna trängs för att vara med och bidra till freden. Redan nu minskar den humanitära hjälpen till Colombia stadigt, år efter år. Detta samtidigt som Colombia toppar världsrankingen i flera kategorier av mänskligt lidande och trots att det är uppenbart att den humanitära situationen för stora delar av befolkningen kommer att fortsätta vara allvarlig de närmaste åren framöver

Det internationella samfundet måste fortsätta ge humanitär hjälp till Colombia även efter det att ett eventuellt fredsavtal undertecknats, tills dess att den humanitära krisen är över eller landet självt kan undsätta och skydda hela sin befolkning från humanitärt lidande.

_DSC2545Erik Norman är utsänd för att vara kontaktperson för Svenska kyrkans partner i Colombia, med inriktning på katastrofinsatserna och utvecklingssamarbetet.

 

 

 

 

 

flag-HACP_svECHO är den Europeiska Unionens organ för humanitärt bistånd. Projektet som beskriva i detta inlägg finansieras med stöd av ECHO, men Europeiska unionen eller Europeiska kommissionen bär inte ansvar för de åsikter som kommer till uttryck här.

 

Internationella mansdagen: ”Jag älskar min pappa”

Sysslolösheten gör honom ledsen. Skolan och pappan gör honom glad. Men mest stolt är David i byn El Veinte i Colombia över att han inte beblandat sig med väpnade rörelser. Läs frilansjournalisten Thomas Ekelunds intervju.

David är 16 år och har en målning runt munnen, mörkt blåa, tunna linjer som sträcker sig från munnen och uppåt kinderna, under läppen som ett nät. Jag frågar om han vet vad det betyder. ”Det är vi barn som målat detta, vi har fest ikväll”.

Foto: Thomas Ekelund

Foto: Thomas Ekelund

David har svårt att möta min blick när vi börjar prata. Han talar svagt och stötigt, fingrar osäkert på ett torkat bambuträ. Han vet varför jag är här, att jag vill prata med honom om hur det är att växa upp i El Veinte, i Colombia.  Han börjar genast tala om paramilitären och gerillan. Om rädslan och skräcken.

El Veinte är byn vid vägen, en timmas bilfärd från staden Quibdo. Här bor en av Colombias ursprungsbefolkningar, indianerna. I El Veinte har Davids pappa och farfar bott i snart i tre generationer. I 50 år har folket i Colombia levt med kriget, ett av världens längsta inbördeskrig. Quibdo var relativt förskonat från strider fram till mitten av 90-talet. Idag korsas El Veinte av armésoldater, paramilitärer och gerillan.

Mardrömmar
David har mardrömmar, berättar han. Det har hänt att han kissat i sängen.
– Det kommer militärer hit för att döda armésoldater, säger han nu med blicken på mig. De lägger ut minor, bomber längs vägen. När de är här får vi inte gå ut, inte leka, mina föräldrar får inte gå till marken för att plocka bananer. De är 8 stycken och stoppar bilar. Jag blir rädd, oerhört rädd. De går in i våra hus, in på gården. Då är jag rädd.

David vet att de vill tvinga hans familj och grannar att flytta, de vill ha marken. Men de vägrar flytta på sig. David säger att det gör ont att tänka på de som tvingas flytta.

– Jag vill bor här i resten av mitt liv, säger han och ler. Jag älskar min pappa och vill bo med honom så länge jag kan. Utan honom och min familj är jag ingenting.

Rädd av att vara sysslolös
David återvänder till soldaterna, militärerna och berättar igen hur farligt det är att gå på vägen. Han kan inte längre leka med sina kompisar i skogen, inte spela fotboll. Minorna de lägger ut kan finnas var som helst. För två år sedan dog en pojke byn, han lekte med en färgglad sak han hittat, en bomb som detonerade i hans händer.

- Jag blir ledsen av att vara sysslolös. Då tänker jag mycket på döden och det som är farligt. Jag vill spela fotboll och leka. Och bada.

David blir glad när han klarat ännu ett skolår, han blir glad av sin pappa. Och av att göra vakttjänst. Barn och vuxna i byn ingår i vaktlag som håller koll och varnar om något farligt händer.
– Mest stolt är jag över att jag aldrig varit med i någon militär styrka. Jag har aldrig beblandat mig med dem, även om de försökt få med mig. Jag kommer aldrig, aldrig att bli medlem.

Vill du stödja arbetet i Colombia? Ge en gåva här >>

 

Världsvattendagen: En vattentank kan rädda liv

En enkel tank med regnvatten kan förändra livet för människor – och i vissa fall kanske till och med rädda liv. Lördag 22 mars är det Världsvattendagen. I Colombia har Svenska kyrkan gett stöd till 200 familjer i sex byar, och en viktig del av stödet har varit en enkel vattentank vid huset. Nu har undernäringen hos barnen minskat och kvinnorna känner sig tryggare.

– Tack vare vattentankarna säger kvinnorna att deras situation har blivit bättre, berättar Carolina Grelsson, handläggare för projektet på kyrkokansliet.

Projektet har fokuserat på byar som ligger i svårtillgängliga områden. Foto: LWF Colombia

Projektet har fokuserat på byar som ligger i svårtillgängliga områden. Foto: Alto Andágueda/LWF

Byarna som projektet riktade in sig på ligger i svårtillgängliga och konfliktdrabbade områden där tillgången till hälsovård är ytterst begränsad. Många av barnen i byarna är undernärda och sjukdomar orsakade av förorenat vatten är vanliga. Det finns få andra aktörer som arbetar i området.

– Människorna i byarna tillhör Colombias ursprungsbefolkning, och de lever i en extremt utsatt situation på grund av den väpnade konflikten, diskriminering och fattigdom, säger Carolina.

Kunskapen om hygien- och sanitetsfrågor visade sig vara väldigt låg i byarna, vilket påverkade familjerna hälsa. Hårdast drabbade blev barnen. För kvinnorna var livet slitsamt och riskfyllt – förutom mycket annat arbete hade de ansvar för att hämta vatten till familjen.

– Floden där vattnet hämtades är nedsmutsad av gifter från mineralbrytning i området, besprutning av olagliga kokaodlingar och från användning av floden till både toalett och tvätt, berättar Carolina.

Det smutsiga vattnet gav barnen diarréer och kvinnor och barn utsatte sig för en risk varje gång de oskyddade vandrade ner till floden för att hämta vatten eller tvätta.

Ställningarna till vattentankarna byggdes i trä och varje tank rymmer 500 liter. Det täcker hushållsbehovet för en familj. Foto: LWF Colombia

Ställningarna till vattentankarna byggdes i trä och varje tank rymmer 500 liter. Det täcker hushållsbehovet för en familj. Foto: Alto Andágueda/LWF

Vattentankarna bygger på en enkel konstruktion med behållare för att samla regnvatten, sk ”vattenhus”. (Regionen Chocó är ett av de områden i Colombia där det regnar mest). Arbetet med vattentankarna genomfördes tillsammans med kvinnorna, och kvinnorna berättar idag att det har stärkt deras roll i familjerna. Genom att slippa hämta vatten i floden har kvinnorna nu dessutom mer tid att ta en aktiv roll i lokalsamhället. Utbildningarna i hygienfrågor och näringslära har ökat kunskapen om hur man förebygger sjukdomar och barnen i byarna är friskare.

– Ny teknik för att samla vatten är ett genombrott i vardagen för kvinnorna i dessa samhällen, berätta Constanza Clavijo på Lutherska världsförbundets kontor i Bogotá.  Tillgång till rent vatten har inneburit avsevärt minskade risker och mer tid för vila, familj, fritid och utbildning. Projektet har gjort stor skillnad för livskvaliteten hos familjerna vi arbetat med!

I projektet har man även installerat vattentankar vid skolor för att skolbarnen ska ha trygg tillgång till rent vatten. Foto: Alto Andágueda/LWF

I projektet har man även installerat vattentankar vid skolor för att skolbarnen ska ha trygg tillgång till rent vatten. Foto: Alto Andágueda/LWF

De sex byarna som projektet har riktat in sig på ligger i Chocó, ett område i Colombia som är svårt drabbat av konflikten mellan olika beväpnade grupper.

Svenska kyrkans partner, Lutherska världsförbundet, arbetar för att stärka den fattiga och konflikdrabbade landsbygdsbefolkningen i Colombia. Projekten ger människor utbildning och redskap för att skapa en försörjning genom jordbruk tillsammans med lokala organisationer som arbetar för fred, miljö och mänskliga rättigheter.

Ulrika Lagerlöf, informatör för Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om projekt i Colombia som du kan stödja just nu >>

Lördag 22 mars är det Världsvattendagen, en temadag instiftad av FN.

Berätta för världen vad som händer i Arauca

Svenska kyrkan genomför i samarbete med Lutherska världsförbundet (som ingår i ACT-alliansen) sedan början av 2010 ett EU-finansierat projekt i gränsprovinsen Arauca i Colombia. Efter att två år gått av det treåriga projektet satte jag mig ner för att tala med projektsamordnaren Leonardo Sarmiento om vad som har uppnåtts hittils och utmaningarna som kvarstår inför projektets slutskede.

En stund av avkoppling och lek vid floden, men barnen lever i Arauca - ett av de mest konfliktdrabbade områdena i Colombia. Bilden är från Botalón i Arauca, landsbygdsby som ingår i vårt EU-finansierade projekt. Foto Martin Sjögren

”Projektet har som övergripande målsättning att minska fattigdomen i Arauca. För att uppnå detta har vi bland annat arbetat med jordbrukstöd till utsatta byar på landsbygden, som nu producerar mycket av sin egen mat med det stöd de fått genom projektet. I dessa byar har vi också arbetat med utbildning inom mänskliga rättigheter och psykosocialt stöd, allt för att ge byborna så många verktyg som möjligt för att motstå den väpnade konflikten,” berättar Leonardo.

Arauca är ett av de mest konfliktdrabbade områdena i Colombia eftersom det är ett av gerillans traditionella fästen. Även om konflikten mellan de två vänstergerillorna FARC och ELN nu upphört så har konflikten mellan dessa och regeringsstyrkorna trappats upp. Värst drabbat oavsett de stridande parterna är förstås som alltid civilbefolkningen.

Ett annat hot mot lokalbefolkningen i Arauca är den snabbt växande oljeutvinningen i regionen. Detta orsakar problem då lokalbefolkningen ofta inte har något formellt ägarskap av sin mark, något som utnyttjas av dem som vill utvinna oljerikedomarna. Det är också väldigt svårt för dessa samhällen att ensamma förhandla med de stora multilaterala företagen. Utvecklingen hotar att orsaka social upplösning och en försvagning av de lokala kulturerna och kan i slutändan leda till att befolkningen tvingas lämna sin mark, för att inte nämna de mycket negativa effekterna på miljön och ekosystemen.

Kakaoodlingarna ingår i de odlingar som projektet hjälp till att etablera för matsäkerhet och utbildning i ekologiska jordbruksmetoder. Bakom kakaofrukterna t h Leonardo Sarmiento samordnaren. De andra två männen är representanter för den skola som vi samarbetar med i byn Botalón. Foto Martin Sjögren

Kakaoodlingarna ingår i de odlingar som projektet hjälp till att etablera för matsäkerhet och utbildning i ekologiska jordbruksmetoder. Bakom kakaofrukterna t h Leonardo Sarmiento samordnaren. De andra två männen är representanter för den skola som vi samarbetar med i byn Botalón. Foto Martin Sjögren

”För att undvika en sådan utveckling är det viktigt med ett starkt och organiserat civilt samhälle i Arauca, som kan

motverka de negativa sociala effekterna som både den väpnade konflikten och oljeutvinningen har. Inom projektet har vi arbetat med olika sorters organisationer, allt från bondekollektiv till organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter, för att stärka deras ledarskapsförmågor och möjligheter att organisera byarna för att uppnå ett mer effektivt skydd av sin mark,” förklarar Leonardo.

Genom projektet har man också satt upp ett observatorium, ett slags instans för att övervaka stridigheterna och bevaka

Barnen tillhör den etniska gruppen Makaguan och kommer från det tvångsförflyttade samhället La Esperanza. Bilden är från Betoyes i Arauca dit de olika ursprungsbefolkningarna flydde då de blev tvångsförflyttade. Foto Martin Sjögren.

brotten mot mänskliga rättigheter i Arauca.

”Observatoriets roll kommer att bli än mer central under projektets sista år då fokus kommer att ligga på påverkansarbete. Målet med detta kommer att vara att påverka lokala och regionala utvecklingsstrategier. Men minst lika viktigt blir att visa upp för resten av Colombia och omvärlden vad det är som försiggår i Arauca,” avslutar Leonardo.

 

 

Martin Sjögren

Martin Sjögren, utsänd av Svenska kyrkan till Lutherska världsförbundet i Colombia

Landminor i Arauca

Jag har nu arbetat i Colombia i snart två månader, och även om det hittils blivit mycket kontorsarbete så har jag också hunnit med ett par besök till de regioner där ACT-alliansen arbetar.

Min andra vecka på nya jobbet reste jag till Arauca, en region som ligger i nordöstra Colombia vid gränsen med Venezuela. Arauca är en av de regioner i Colombia som värst drabbats av den över 40-åriga väpnade konflikten som fortfarande härjar i landet. Här har de två största gerillorna, FARC-EP och ELN, fortfarande starka fästen och kontrollerar stora delar av landsbygden. Den nationella militären har under de senaste åren ökat sin närvaro i regionen, och sammandrabbningar med gerillan äger rum regelbundet. Det finns också oroväckande signaler på att de nya paramilitära organisationerna håller på att stärka sin närvaro i Arauca.

 

Barn i byn Caracoles där ACT-alliansen utbildat människorna i hur de ska hantera minor. Foto: Martin Sjögren

Barn i byn Caracoles där ACT-alliansen utbildat människorna i hur de ska hantera minor. Foto: Martin Sjögren

De som drabbas värst av konflikten är förstås civilbefolkningen som inte sällan blir offer för mord, hot och tvångsförflyttningar. Under 2010 tvingades 1051 familjer (totalt 3339 personer) lämna sina hem i Arauca och sälla sig till de runt 4 miljoner internflyktingar som redan finns i Colombia. Detta innebär förstås enorma påfrestningar inte bara för de som tvingas fly men också för hela samhället.

Ett av de största problemen i Arauca är landminorna. Colombia är ett av de värst drabbade länderna i världen när det gäller landminor. Sedan 1990 har 9030 colombianer råkat ut för olyckor med landminor (bara i Afganistan har fler personer drabbats under den tidsperioden). Arauca, med 506 fall, är en av de regioner som haft flest olyckor med landminor.

 

Guillermo Murcia är expert på minor. Här visar han invånarna i byn Caracoles vad man ska göra om man hittar en mina. Foto: Martin Sjögren

Guillermo Murcia är expert på minor. Här visar han invånarna i byn Caracoles vad man ska göra om man hittar en mina. Foto: Martin Sjögren

ACT-alliansen arbetar i Arauca sedan 2006 och del av arbetet är att upplysa lokalbefolkningen om farorna med landminor och hur man ska bete sig för att minimera risken för olyckor. Under det senaste året har detta arbete skett genom ett projekt finansierat av Svenska kyrkan, och under mitt besök i Arauca hade jag förmånen att få sitta med på en av de workshops som vår personal leder i samhällen ute på landsbygden. Bland deltagarna i den lilla byn Caracoles fanns alla möjliga medlemmar från den lilla byn, allt från tonåringar till äldre män och kvinnor. Det var oerhört intressant att få delta, och förhoppningsvis kan aktiviteter som dessa bidra till att undvika fler olyckor med landminor i Arauca.

Martin Sjögren, utsänd av Svenska kyrkan till Colombia