Honduras: Psalmerna kom tillbaka till Villa Nueva

Villa Nueva är ett fattigt område i Tegucigalpa, Honduras. Det fanns en liten församling där. Jag säger fanns – för under en tid försvann församlingen.

De hade en fin verksamhet där, och ett projekt, de byggde ett daghem för små barn i området. Det var en mycket god idé. Det behövdes en sådan plats för barnen, när mödrarna gick till arbetet. Många mödrar försörjde sina barn med ett jobb som städerska hemma hos medelklassfamiljer. Kyrkan med sin församling och daghem hade en klar vittnesbörd i området. Det var i slutet av 80-talet.

Våldet präglar vardagen i Villa Nueva. Foto: Daniel Calero

Våldet präglar vardagen i Villa Nueva. Foto: Daniel Calero

Sedan kom våldet, och så småningom blev kriminella gäng de som blev härskare i varje gatuhörn. Unga och även barn började se gänget som den enda framtiden man kunde tänka sig. Gängkulturen växte. Droger och vapen blev mer och mer vanligt i Villa Nueva.

Kyrkan försökte fortsätta med sin verksamhet, men det blev mer och mer komplicerat och farligt. Mödrarna vågade inte lämna barnen i området, och till sist vågade de inte ens gå promenaden till bussen för att åka till jobbet. De enkla gatorna blev en plats för droghandel och kriminalitet.

Gängkulturen kan bara växa för att överleva. Ingen kan vara emot, och inte ens neutral. Alla måste acceptera situationen, alla unga måste vara med, på något sätt.

Några säljer droger eller rånar, andra tjallar, vissa servar dem som ”skyddar” från polisen, och andra, framförallt flickorna, är en del av ledarnas egendom. Machokultur speglas i gängets beteende och värderingar.

I början kunde prästerna komma fram och fira mässa, men deras vilja att skydda församlingens medlemmar och besökare gjorde att gängen blev mer och mer fientliga. Till sist, mitt i våldet, fick prästen Alina dödshot och hon fick lämna området. När prästen Andres kom istället fick han också dödshot, trots att han var en medelålders man. Alla som gick till kyrkan, medlemmar, besökare, mödrar med sina barn var fiender till gänget och alla var under dödshot. Verksamheten skedde mer sällan och till sist stormade gänget de enkla lokalerna som kyrkan hade, och det blev slutet för psalmer, nattvard och mödrar med sina små barn. Gänget tog kyrkan som sin plats.

Gänglivet är inte en dans på rosor, ett gäng står alltid under hot från andra gäng som vill ta över området, och även polisen när de vågar komma in i kvarteret. Efter en tid bestämde de kriminella sig för att lämna kyrkan trots att de hade kontroll i området. Lokalerna var förstörda och smutsiga och såg ut som om en tropisk storm hade passerat.

Ungdomarna som hade brukat samlas i kyrkan, liksom några nytillkomna, började samlas där för att minnas och för att vara tillsammans. El Señor es mi Pastor som församlingen heter betyder ”Herren är min herde”, och det hade lämnat sina spår i dom. De blev fler och fler och började sjunga psalmen, och så tog de kontakt med kyrkan. Utan präst och utan något ekonomiskt stöd från kyrkan i Honduras lyckades de öppna lokalen igen och fira gudstjänst utan nattvard. De kan inte sitta i kyrkorummet utan de samlas i en källare. Där – som i en nutida latinamerikansk katakomb – samlas de kristna igen, unga lutheraner som älskar sin kyrka och som samlas trots att de vet att faran inte är över, och trots att de kriminella gängen bara knappt accepterar att de är där.

Ungdomarna samlas på egen hand och sjunger psalmer tillsammans. Foto: Daniel Calero

Ungdomarna samlas på egen hand och sjunger psalmer tillsammans. Foto: Daniel Calero

Eskorterad av unga från området kom jag dit i söndags för att fira mässa. Ungdomarna var lite pirriga inför att en utländsk präst skulle komma på besök. Evangelisten Ada, en ung kvinna, ledde liturgin, jag tog bara delarna där en präst krävs. Alla tyckte att det var spännande, Kristi kropp och blod närvaras igen i El Señor es mi Pastor. Jag predikade om kärlek och Jesus – det var något de kunde känna igen. Jesus gav dem kraften för att stanna kvar alla dessa mörka dagar. Kärlek är enda svaret på frågan om hur vi ska lösa våldet som krossar ett samhälle i småbitar.

Jag kunde se fattigdomen i området som gror våldet, och meningslösheten i deras liv runt omkring. Psalmerna och nattvarden är tillbaka på plats.  Ungdomarna sjöng igen, med kraft och glädje. En man med gitarr och stark röst ledde oss i sången som en Moses som ledde hebréerna genom Röda havet. Charles, som är en ung revisor som växte upp där och fortfarande bor kvar, ordnade allt. Ett folk med tro – stark tro och starkt engagemang.

De tackade mig för att jag kunde komma, jag lovade att hjälpa med liturgier och att komma tillbaka en gång till.

I själva verket borde jag tacka dem, jag fick så mycket inspiration av dessa unga män och kvinnor. Nu är Villa Nuevas damm bakom mig i bilen. Allt gick bra, men mitt liv och min själ är rikare efter jag firade mässa i Honduras.

Daniel Calero. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Daniel Calero. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Daniel Calero, utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica

Daniel Calero är utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica där han arbetar som församlingspräst inom ILCO, den lutherska kyrkan i Costa Rica.  Läs mer om Svenska kyrkans utsända personal.

 

Honduras: Helvete och hopp i paradiset

Inés Bustamante är biståndshandläggare för Latinamerika och har nyligen kommit hem från en resa till Honduras. Hon berättar om hur paradiset, med vita stränder och korallrev, förvandlats till ett helvete med våldet  som överskuggar allt för landets invånare. Trots det lever hoppet, och Inés imponeras av modet hos dem som arbetar för Svenska kyrkans partner i landet. Inés skriver på engelska.

Hell and hope in paradise

Honduras is probably one of the most beautiful countries in the world, with great forest, beautiful coast with white sandy beaches, islands and with the 2nd biggest coral reserve in the world.

Grandchildren to Don Maximiliano Aguirre and Santos Normandina López. The family has received support through education on farming and installation of an irrigation system. The family now say that they have enough food and that they don't need more support. Photo: Mario Salinas/LWF

Grandchildren to Don Maximiliano Aguirre and Santos Normandina López. The family has received support through education on farming and installation of an irrigation system. The family now say that they have enough food and that they don’t need more support. Photo: Mario Salinas/LWF

  Unfortunately, it is a paradise today turned into a hell of violence and impunity.  Statistics are often just cold numbers, but they help to picture the nightmare of death, suffer and fear of Hondurans’ everyday life. Honduras it is not in war, but between 2004 and 2012 41,105 persons have been murdered, and the number is escalating, just in 2012 were 7,172 persons murdered, which means that around 20 persons are murdered every day in Honduras, 3 of them in average are under 22 years old. These are sons, daughters, mothers, sisters, brothers and fathers, all of them has a name, a family and a history. Most of them are young men and 83 % of these deaths are caused by firearms. Honduras still has not a law for the control of firearms, today it is allowed for every adult in Honduras to own up to 5 firearms and I have never seen so many armed people in any other visit, these are military, police and civilians.  Migration levels are also alarming: only last year 217,243 Hondurans left the country and it is often heard “If I could I would also leave”.  The violence is a combination of organized crime, drug traffic coupled with corruption, extreme poverty and gang violence, but is not exclusively from those groups; private security guards and even the National Police are involved in murders and other crimes. Between 2003 and 2005 5,418 persons were illegally detained by the police. It is clear that people do not only fear criminals but also police and military men.  Regionally, the militarization and repressive policies in Colombia and Mexico have made the Central American region in general more vulnerable for the settlement of different kinds of mafias.

“Let’s be honest brothers and sisters, we live in panic” says Martin Girón, President of the Christian Lutheran Church of Honduras (ICLH). After that, one after the other of the ICLH members starts to share their experiences and fears. A pastor from San Pedro Sula (an industrial city, where most of the maquilas are located and sadly today “the murder capital of the world”, with a rate of 159 killings out of 100,000 inhabitants) tells us about how in the middle of his sermon he has been forced to interrupt Sunday service by the Mara’s leaders which have decided either to remove a body near the area or even decided to execute someone.  This church in San Pedro Sula is located in a territory in dispute between Maras.Gun shootings are part of the everyday life.  Church members have decided to cancel all activities after 6 pm when it gets dark.  “Before we were afraid of being robbed… Today we don´t care if they take something but let us live”. Fear and constant paranoia is what Hondurans feel every day; the tranquility, trust and freedom are lost to a big extent.

Don Maximiliano Aguirre and his wife Santos Normandina López. Foto: Mario Salinas/LVF Centralamerika

Don Maximiliano Aguirre and his wife Santos Normandina López. Photo: Mario Salinas/LWF

It has been symptomatic that the levels of violence has increased since the coup d’etat in 2009, when a fragile state was attacked by group interests and left the democratic institutions seriously wounded. Only in San Pedro Sula the murder rate has increased over a hundred percent in just five years. But the root cause of violence is not only mafias and gangs problem.  Inequality, unemployment and poverty create the conditions of vulnerability of young. Violence is not only exercised in the streets, it is also executed by the state and democratic bodies such as the national congress; which since 2009 has approved some extreme neoliberal policies which only benefits national and international capitalists, often violating basic human rights.  For instance more than 48 water basins have been given in concession to privates, which mean no other thing than the privatization of water sources.  Even worse, is the recently approved law for the creation of the “Regiones Especiales de Desarrollo” (special development regions) the so-called “Ciudades modelo” or “charter cities” in spite of the public opposition and protests. In order to approve this law it was necessary to make notably exceptions to the national constitution. This “ciudades modelo” will be territories given to international capitalists with the intention to attract foreign investors and create jobs in those areas.  Apparently, there is nothing wrong with that, if it wouldn´t be for the high level of autonomy given to these territories, with  separated laws, taxes, police and even migration policies.  Honduras will in other words give up its sovereignty to private investors, they will become foreigners in their own country, for an unknown time frame and most likely in regions rich in resources.  Isn’t this also violence legalized by a “democratic regime” which lacks credibility?

Another thing that struck me was the courage of many Hondurans that I met, especially young people, working for better days in spite of the constant threats to their lives, committed, brave and upright people.  Young professionals, project officers, coordinators, youth leaders, peasants, priests, social workers, men and women to which Church of Sweden’s projects reach through its partners, the Department of Social Services of the Lutheran World Federation’s program in Central America and the ICLH. And I am convinced that the courage and integrity of this people is the biggest hope for Honduras.  Just in some months, in November, Honduras will celebrate national elections. Most Hondurans are skeptical on the transparency of the process and afraid that the elections will bring even more violence. Today Hondurans more than ever need to be accompanied in this process. The international community has the obligation to not only be attentive to this process and the situation in Honduras in general, but also to show its solidarity with its people.

For a better understanding about the roots of violence in Honduras watch this video http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=QpNJFfCPJEs

Inés Bustamante (to the right) together with med Fran Zuniga Meza, Project Officer at LWF. Photo: Mario Salinas/LWF

Inés Bustamante (to the right) together with med Fran Zuniga Meza, Project Officer at LWF. Photo: Mario Salinas/LWF

Inés Bustamante, biståndshandläggare för Svenska kyrkans internationella arbete  

I Honduras samarbetar Svenska kyrkan med Lutherska världsförbundet och deras Centralamerikaprogram och med den lutherska kyrkan i Honduras (ICLH).