Nya vänskaper för syriska flyktingar i Jordanien

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali är en av alla de syriska flyktingar som flytt kriget i Syrien och nu lever i Jordanien med delar av sin familj. Hon berättar familjen först bodde tre månader i lägret Za’atari. Därefter flyttade de till det jordanska samhället Bushra i Irbid-regionen. Hemma i Syrien arbetade Malis make i en mataffär, men när de kom till Bushra fick han arbete i byggbranschen. På grund av ryggproblem och diabetes kan han inte längre arbeta med det. Trots detta känner sig familjen tacksamma över sin tillvaro i Jordanien.

– Jag har en son och tre döttrar kvar i Syrien, resten av familjen är här med oss. Vi kan prata med dem på telefon, men vi är ständigt oroliga eftersom vi inte vet vad som kommer att ske med dem, berättar Mali.

Mali hörde talas om de psykosociala kurser som Svenska kyrkans lokala partner anordnar. Hon gick då en självhjälpskurs för kvinnor där hon fick lära sig hur hon bättre kan hantera den stress som kriget orsakat och hur man kan förbättra familjerelationer.

– Två av mina döttrar har nu också gått kursen och sedan dess har min äldsta dotter varit mindre arg på sina syskon och mer lugn. Jag tycker det var viktigt för dem att få gå kursen och få nya vänner också, säger Mali.

Mali tillsammans med sin 10-åriga dotter Amani och LWF-personal. Foto: LWF

Amani, den yngre dottern, är 10 år. Hon berättar:

– Jag går till en jordansk skola och i början hade jag en del problem för de andra eleverna tyckte att jag var annorlunda. På kursen träffade jag jordanier som går i min skola och vi fick lära känna varandra och har nu blivit vänner. Jag fick också lära mig hur man kan läsa av känslor hos andra människor och förstår min äldre syster bättre när hon är ledsen eller upprörd.

En av de jordanska flickor som också gått kursen är 12-åriga Ragat.

– Det jag verkligen tycker om med kursen är att vi fått lära oss att respektera andra människors åsikter. Läraren gör ingen skillnad mellan eleverna och behandlar alla lika. Jag kände inga syrier innan men här på kursen får vi träffa varandra och lära oss om allas lika värde. Vi måste respektera varandra för alla människor har känslor, säger Ragat.

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Läs mer och stöd Svenska kyrkans arbete för syriska flyktingar här!

Text och bild från Lutherska världsförbundet, översatt av Therése Naomi Jonsson

Den heliga graven har restaurerats!

Mitt i gamla stan i Jerusalems ligger Den heliga gravens kyrka, eller Uppståndelsekyrkan som den också kallas, kristendomens heligaste plats. Den består av ett komplex av kapell som tillsammans rymmer platserna för Jesu korsfästelse, död och uppståndelse.

Uppst+Ñndelsekyrkan4

Kristendomens heligaste plats mitt i gamla stan i Jerusalem. Foto: Anna Hjälm

I kyrkans mitt, under en vacker kupol, finns den lådformade byggnad som omsluter det som finns kvar av Kristi grav. Det är denna mindre byggnad som under de senaste tio månaderna restaurerats, stabiliserats och rengjorts av ett team av 50 grekiska konservatorer.

Det mesta av arbetet har skett nattetid för att inte störa den strida ström av troende – palestinier, israeler och pilgrimer – som varje dag kommer till kyrkan för gudstjänst och bön.

ArmenierIUppst+Ñndelsekyrkan

En armenier bär runt rökelse. Uppståndelsekyrkan samlar många kyrkofamiljer under samma tak. Foto: Anna Hjälm

Uppenbarelsekyrkan förvaltas av Grekisk-ortodoxa kyrkan, den katolska Franciskanerorden och Armenisk-ortodoxa kyrkan tillsammans. Dessutom har Syrisk-ortodoxa, Koptiska och Etiopisk-ortodoxa kyrkorna sina särskilda kapell i byggnaden. Den är alltså en brännpunkt för olika kyrkliga traditioner.

Igår var det särskilt tydligt. Då samlades kyrkoledare för alla de inblandade kyrkorna, tillsammans med representanter från andra kyrkor i Det Heliga Landet och internationellt, till en ekumenisk ceremoni. Att även den ortodoxe ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartolomeus, var där ses som ett tecken på den ekumeniska vilja som funnits kring renoveringen.

Svenska kyrkan skriver i sitt positionsdokument om Hållbar fred mellan Israel och Palestina om vikten av att Jerusalem förblir en öppen stad, delad mellan två folk och tre religioner, och där tillgängligheten till de heliga platserna garanteras.

Anna Hjälm
handläggare för Mellanöstern, Svenska kyrkans internationella arbete

Zaid snart fem längtar tills han får börja i flyktinglägrets förskola

Zaid är ett av världens drygt 30 miljoner flyktingbarn. I tre år har han
och hans familj bott i det jordanska flyktinglägret Zaatari, nära den syriska gränsen, efter att ha flytt från kriget. Zaid är ett av tre barn som vi berättar om i årets julkampanj Låt fler få fylla fem.

1035026-900px

Zaid längtar till förskolan som han får börja när han fyller fem. Skolor och fritidsaktiviteter skapar normalitet i den onormala tillvaro som flyktinglivet innebär. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Zaid vaknar alltid först i familjen och går ut till sin lekstuga som hans pappa och bröder har byggt. Den är byggd av en överbliven presenning och lite staket. Golvet är av sand.
Stenar och pinnar är leksaker. Här bestämmer Zaid, och den ende som får komma in är lillebror.

Zaids familj bor i två baracker. En uppspänd tältduk mellan dem skapar en liten innegård för matlagning och skyddar mot väder och vind. Totalt är de elva personer.
Det är trångt, men det är deras hem efter flykten från kriget i Syrien.

1035006-900px

Zaids pappa, Nimer Al Natoor, tackar Gud för att familjen kunde fly. Samtidigt är livet ekonomiskt som psyktiskt påfrestande. Josefin Casteryd /Ikon

– Min fruktaffär gick i konkurs eftersom det byggdes en militär checkpoint precis bredvid oss. Ingen vågade handla och jag var rädd att hamna emellan vid strider. Därför flydde vi hit, berättar pappa Nimer Al Natoor och fortsätter:
– Vi tackar Gud att vi kunde resa med hela familjen oskadd hit, och att barnen slapp se kriget.

Sorgen över något förlorat
Alla här bär på förlusten av hem, arbete och trygghet. Alla sörjer någon som dödats. Zaids mamma Iman berättar att hennes bror och hans fru har dödats i ett bombanfall. Hennes pappa tros ha skjutits ihjäl. Om och när de kan återvända hem vet ingen och det är en stor sorg att inte kunna påverka vardagen; att leva i ett vakuum. Inga flyktingar får arbeta utanför lägret, och det finns få försörjningstillfällen i Zaatari. Livet är en värdig väntan som skapar depression och frustration.

Många, både vuxna och barn, lider av posttraumatisk stress och behoven av hjälp är större än tillgången.

1035168-900px

På fridtidsgården Fredsoasen kan barn och ungdomar delta i olika aktiviteter och få hjälp att bearbeta sina upplevelser av krig och konflikt. Josefin Casteryd /Ikon

Svenska kyrkans internationella arbete stödjer psykosocialt arbete i Jordanien med inriktning på barn och unga. Bland annat har vi varit med och startat fritidsgården Fredsoasen där ungdomar kan spela fotboll, träna karate, lära sig engelska, måla, sjunga och framför allt prata med vuxna.
– Ungdomarna älskar att vara här. Vi prioriterar de ungdomar som mår sämst. På kurserna pratar vi mycket om hur viktig skolan är, och många får ny motivation, berättar Mohammed Adam som är verksamhetsansvarig.

En osäker framtid
Zaid är alldeles för ung för Fredsoasen, men hans tolvårige bror Yazan kanske
får en plats. Väntelistan är dock lång. Yazan har hoppat av skolan. Han brukar istället ta familjens skottkärra och erbjuda skjuts av varor för att tjäna pengar. Men senaste tiden har det varit få uppdrag, och han är uttråkad. Zaid däremot har nära till skratt och vill
inget hellre än att få börja förskolan. I januari när han fyller fem är det dags.
Då ska han få gå, med egen ryggsäck, den dammiga gatan ner till en av lägrets
förskolor.
– Jag tror det blir roligt. Där finns många leksaker. Och kakor!

 

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /IKON

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Susanna Olivin
projektledare för Svenska kyrkans internationella arbetes julkampanj

Var femte sekund dör ett barn som inte har hunnit fylla fem år. Barn dör för att mat, rent vatten, sjukvård och omsorg saknas. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer projekt över hela världen för att stärka barns rättigheter och minska fattigdom.

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Svårt livspussel för syriska flyktingar i Libanon

Efter nästan tre timmar i bil från Beirut är vi till slut framme i bergsområdet Akkar, utanför ett litet samhälle inte långt ifrån gränsen till Syrien. Naturen är otroligt vacker med sluttande bergsväggar och hus som ligger utspridda långt ifrån det centrum som vi passerat.

Vi fortsätter upp på små vägar och kommer till slut fram till en plats där en stor buss med lampor i olika färger står parkerad. Utanför ett stort hus står barn i en cirkel och kastar boll till varandra och skrattar högt. Det är pojkar och flickor som är runt 6 år gamla.

Med i ringen finns två unga vuxna som ser till att alla barnen deltar, vilket inte ser ut att vara några problem. Inne i huset finns en grupp unga kvinnor som lyssnar noggrant och ställer frågor till en kvinna som informerar och delar ut information.

p1080198-900px

I Libanon finns inte regelrätta flyktingläger för syrier. Svenska kyrkan stödjer aktiviteter för barn och ger information om barn och kvinnors rättigheter. Foto: Jessika Gustavsson

Svenska kyrkan stödjer det projekt riktat till syriska flyktingar i Libanon som pågår inne och utanför huset, och den färgglada bussen dessutom. Barnen får genom spel och lek lära sig om sina rättigheter och att säga nej, men också om vikten av att prata om och dela upplevelser.

Kvinnorna får information om vilka rättigheter de har när det gäller våld i hemmet eller annat våld som uppstår mot kvinnor just för att de är… kvinnor. De får även information om var de kan vända sig och hur processen kan komma att se ut. Den libanesiska lagen är tydlig, men det är inte lätt att veta vad som gäller när man kommer till ett nytt land. Det är inte heller lätt att själv orka ta reda på vad som gäller när situationen börjar gå överstyr hemma.

Pengarna räcker inte till
I många av grannländerna till Syrien som människor flyr till får syrier inte jobba, barnen har inte tillgång till skola och det är svårt att få pengarna att räcka till något mer än mat. I Libanon finns dessutom inga flyktingläger så de flesta måste även betala hyra. Situationen gör att människor tar till drastiska åtgärder för att få livspusslet att gå ihop. Livspusslet som innebär just mat, jobb, hyra och skola.

Det slår mig att det är precis så som mitt livspussel ser ut i Sverige. Jag pusslar dagligen med hur tusan jag ska hinna, ha råd och orka. Men livet utanför flyktingläger i Libanon är extremt. Där handlar det inte om att välja mellan ett busskort eller att cykla, utan om hur pengarna ska räcka till att mätta alla magar.

Det otänkbara normaliseras
När alla andra överlevnadsstrategier använts händer det att unga kvinnor säljs för giftermål. Och hur obegripligt det än är så blir det mer och mer vanligt eftersom det plötsligt normaliseras, från att ha varit tabu, precis som åsikter eller uppträdanden kan bli normaliserade även i mindre extrema situationer.

lsfjaslfkjlas

Fokus i arbetet med de syriska flyktingarna ligger på aktiviteter och rättighetsfrågor för barn och kvinnor. Man arbetar även med psykosocialt stöd till män och ger juridisk rådgivning. Här ses teamet tillsammans med Tina Sandkvist till vänster och Jessika Gustavsson till höger.

Bussen som står utanför används som transportmedel för att de människor som bor i väldigt avlägsna områden ska ha möjlighet att få del av informationen. Inom det stöd som Svenska kyrkan ger ingår även transport till de kvinnor och barn som annars inte på eget sätt kan ta sig till sjukvård, apotek eller juridisk hjälp. Det ingår även stöd till män som behöver bearbeta svåra upplevelser, diskutera värdighet och förstå sin egen frustration. Många har svårt att förstå sin egen roll och känna värdighet utan att kunna betala för mer än bara det mest basala för sin familj. Det läggs stor vikt vid att prata om vilken värdighet du har som din egen person, oberoende av pengar.

Musik och dans för att orka
Senare på kvällen ordnas ett evenemang för både syrier och libaneser som bor i bergsområdet. Bussen spelar hög musik och kör genom snäva gränder för att få uppmärksamhet från de som bor där. Lamporna lyser i skymningen och många samlas för att se vad det är som är på gång. Några väljer att följa med och till slut har ett femtiotal personer kommit till platsen där det visas en dockteater som följs av sång. Barnen är delaktiga och får vara del av både dockteatern och showen.

Efter bara några sånger är de flesta barn uppe och dansar och det är en fantastisk stämning. För lika viktig som arbetet under dagen, är det att barn och vuxna får skratta och umgås tillsammans. Mycket tid går till att sörja det som händer i Syrien och med familj och vänner, men för att barn och vuxna ska trivas och vara trygga behöver man även kunna glädjas tillsammans.

Jessika Gustavsson
Handläggare för Svenska kyrkans humanitära arbete i Mellanöstern

Svenska kyrkan stöttar dem som flyr och dem som finns kvar

Riksdagsledamoten Fredrik Malm skriver på sin blogg den 16 augusti att när de kristna befolkningarnas existens i Mellanöstern hotas, är det inte bara en tragedi för dem som drabbas, det är en tragedi för hela mänskligheten. Malm skriver även om risken att Mellanöstern till slut blir en region av homogena etniska och religiösa enklaver. Det blir omöjligt att bygga tolerans i en sådan miljö. Fiendebilder och rädsla förs vidare från generation till generation.

Svenska kyrkan delar i allra högsta grad dessa farhågor. Det som drabbar hundratusentals utsatta kristna och andra religiösa och etniska minoriteter i regionen är ofattbart i sin grymhet och brutalitet. Svenska kyrkan ger direkt humanitärt stöd för dem som flyr, och engagerar sig i pastorala stödinsatser för de kristna och kyrkliga ledare som är kvar – bland annat genom samlade insatser i Kyrkornas världsråd och Mellanösterns kristna råd.

Det är dock beklagligt att Fredrik Malm inte hittar någon information om Svenska kyrkans engagemang för Mellanösterns utsatta kristna på vare sig blogg eller hemsida. Hade han letat lite till hade han kunna hitta ganska omfattande information om bland annat Svenska kyrkans långsiktiga stöd till Mellanösterns kristna råd, förutom det omedelbara humanitära stödet till såväl kristna, yezidier och andra minoritetsgrupper som samlats i läger eller flyktingbostäder i norra Irak, Turkiet, Jordanien och Libanon.   

Konfliktlösning-Za'atari-1032292

Pojkar pratar om konfliktlösning i flyktinglägret Za’atari i Jordanien. Lägret skapades 2012 när syriska flyktingar började strömma in över gränsen. Idag bor här omkring i 80 000 människor. Svenska kyrkan ger ett omfattande stöd genom Lutherska världsförbundet som är en del av kyrkornas organ ACT-alliansen.

Det är förstås en självklar utgångspunkt för Svenska kyrkan att våldet från IS och andra jihadistiska grupper är barbariskt och ett brott mot mänskligheten. Visst kan vi upprepa det i ett antal pressmeddelanden, ifall nu någon skulle tvivla på vår hållning inför den typen av våldshandlingar, men det viktigaste är att hela världssamfundet agerar för att skapa skydd för dem som nu drabbas av våldet i både Irak och Syrien.

Vad gäller Mellanösterns kristna råd, så försöker rådet i en mycket svår samhällssituation upprätthålla dialog och konkret samarbete mellan kyrkorna. Kristen närvaro och vittnesbörd i regionen är i centrum för arbetet. Man genomför olika typer av direkta och indirekta aktioner för att få världssamfundet att agera för att den religiösa mångfalden i regionen ska kunna bevaras och för att bidra till den återuppbyggnad, som vi alla hoppas ska bli möjlig när Nineveslätten och Mosul har befriats från IS våldsvälde.

Genom olika insatser försöker också Kyrkornas världsråd verka för fredlig samexistens och gemensamma strävanden för att stärka banden mellan olika religiösa och etniska grupper och därigenom motverka att religiös radikalisering sker. Svenska kyrkan är en av de allra största bidragsgivarna till detta arbete genom Kyrkornas världsråd.

Kyrkornas världsråd har förutom pågående kontakter med och besök till kyrkor, religiösa ledare och ledare för andra religiösa grupperingar också för avsikt att i början av 2017 genomföra en särskild delegationsresa med kyrkoledare från andra delar av kristenheten till Irak. Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak för att få en bild av situationen och för att tala med lokala kyrkoledare.

När det gäller de humanitära insatserna så stödjer Svenska kyrkan yazidiska flyktingar i Turkiet genom ett projekt som främst fokuserar på yrkesutbildning och psykosocialt stöd till barn och unga.

Genom ett samarbete med Diakonia i Libanon stödjer Svenska kyrkan palestinska flyktingar från Syrien. Projektet fokuserar på förebyggande och minskande av könsrelaterat våld (GBV). I norra Irak arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet (LWF) med stöd till kristna, yazidier och muslimer som flytt framförallt IS våld. Stödet innefattar bland annat mat, vatten, sanitet och hygien, psykosocialt stöd och utbildning.

Det finns också arbete och insatser som vi av säkerhetsskäl inte kan informera om. Istället för att fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier skulle vi gärna välkomna Fredrik Malm till samtal på kyrkokansliet i Uppsala för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen.

Vi hoppas att det också kan bidra till en omprövning vad gäller medlemskapet i Svenska kyrkan. Fredrik Malms kritik behövs i en kyrka som rymmer många olika åsikter och former av engagemang.

Erik Lysén
Internationell chef Svenska kyrkan

Läs mer om vårt arbete på Svenska kyrkan.se

blandat1517

Den som inte blundar

Luften står stilla, det är hett som i en bastu, även barnen rör sig i slow motion. Det är säsongens hittills varmaste dag i flyktingläget Zaatari i Jordanien och jag kan verkligen inte förstå hur människor står ut. I små baracker utan luftkonditionering och utan rinnande vatten, bor stora familjer inklämda. De sover på tunna madrasser direkt på golvet. De är flyktingar – men i första hand människor. Människor som tvingats lämna sina hem och allt de äger. Människor som tvingats utstå krig, hot, tortyr, våldtäkt.

Jag och min kollega Josefin är här för att fota, filma och intervjua. Under några få intensiva dagar blir vi anförtrodda levnadsberättelser som berör ända in i själen. Och det känns förskräckligt att vi inte kan berätta dem alla, det är bara några få som kommer få utrymme att berättas. För mer än så klarar ingen av att ta in. Ingen vill läsa sida upp och sida ner om förstörda liv och förlorat framtidshopp. Ingen vill egentligen veta.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Rakan är 3 år och har bott hela sitt liv i flyktingläger. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Ingen vill höra om 3-årige Rakan, vars pappa sköts till döds av en krypskytt när han arbetade uppe på taket på ett husbygge. Ingen orkar höra att det skedde dagen innan han föddes och att hans mamma tog sitt spädbarn i famnen och flydde från deras hemby utan att få med sig någon enda ägodel eller ett enda fotografi.

Ingen vill ta in att denna lilla pojke växer upp med sin mamma i ett flyktingläger, en plats där han förmodligen kommer tillbringa hela sin uppväxt. Ingen vill förstå att hans två farbröder sitter fängslade och att hans mormor och mamma lagt alla sina besparingar på juristkostnader för att få dem fria, men att de nu inte hört ett ord om den ena farbrodern på nästan två år. Ingen vill se hur hans mormor gråter över sina förlorade söner och gömmer sitt ansikte i schalen. Ingen vill egentligen veta.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Lilla Sondos i famnen på mamma Ramas lillasyster Fareza. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Ingen vill höra om 17-åriga Rama, som blev bortgift i flyktinglägret som 14-åring. Ingen vill inse att en flicka som själv är barn, fött två barn i ett flyktingläger. Ingen vill förstå att hon nu tillhör en ny familj och att hon därför kommer bli kvar i flyktinglägret, medan hennes föräldrar och syskon snart kommer få uppehållstillstånd i USA. Ingen orkar tänka på hur hon tvingas leva vidare utan sin ett år yngre syster, som alltid varit hennes bästa vän och semitvilling. Ingen vill egentligen veta.

Nej, ingen vill veta. För ingen vill att deras berättelser ska vara sanna. Ingen vill att de ska handla om riktiga människor. Kanske är det därför vi väljer att kalla dem flyktingar istället för människor. Vi gör vårt bästa för att avhumanisera dem, klumpa ihop dem, göra dem till en ansiktslös massa. Och när de kvantitativa och ekonomiska beräkningarna tar över diskussionen om dessa underliga varelser; flyktingarna, blir vi allt mer apatiska inför deras människovärde. Ingen vill tänka på att de är människor med precis lika mycket känslor som dig och mig.

Men det finns de som vet, som väljer att inte blunda, som bestämt sig för att inte låta flyktingarnas livsöde vara nåt sorgligt och avlägset som inte berör den egna trygga tillvaron. Muhammad Adam är en av dem.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Muhammad arbetar som verksamhetsansvarig på fritidsgården Fredsoasen i Zaatari. Han säger att han ser det som sin uppgift att de dryga 300 inskrivna ungdomarna och 21 anställda vuxna på Fredsoasen ska lära sig något nytt varje dag. När jag träffar Muhammad berättar han för mig om hur stolt och glad och tacksam han känner sig över att få vara med om alla unga människor som växer och utvecklas på fritidsgården.

Jag fascineras över Muhammads engagemang. Han har en enorm drivkraft att utveckla verksamheten, utan att någonsin göra avkall på syftet: att fritidsgården Fredsoasen verkligen är en oas av fred, en trygg miljö för alla som kommer hit. Han berättar att de prioriterar de ungdomar som hoppat av skolan eller på andra sätt hamnat utanför samhället i flyktinglägret. Många gånger har personal vid moskéerna eller skolorna skickat dit de svåraste ungdomarna som vanligtvis bråkar och stökar, och redan efter första lektionen på Fredsoasen har de ändrat attityd.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

På plan ska alla känna sig trygga oavsett antal mål eller felpass. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Det psykosociala förhållningssättet genomsyrar all verksamhet på fritidsgården. Muhammad berättar att han förra kursomgången hade en fotbollscoach som anmälde pojklaget till en fotbollsturnering. Men pressen på pojkarna blev för stor, de är inte där för att prestera på planen, de är där för att lära sig uttrycka sina känslor och samspela socialt med andra människor. Så denna kursomgång har Muhammad valt en ny fotbollscoach som förstår verksamhetens mål och syfte. Varje deltagare får vara med utifrån sina egna förutsättningar och pojkarna får lära sig att alla på planen har samma värde. Alla ska känna sig trygga och respekterade för sin person, oavsett antal mål eller antal felpass.

Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Fritidsgården Fredsoasen prioriterar ungdomar som hamnat utanför. Stämningen mellan pojkarna är positiv. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Luttrad ungdomsledare som jag är nickar jag med viss skepticism när Muhammad berättar om vad ungdomarna får lära sig, jag tänker att det nog är vuxenversionen när han pratar om respektfullt bemötande. Men efter att ha stått bredvid Fredsoasens fotbollsplan och sett pojkarna spela, kan jag häpet konstatera att jag inte hört eller sett en enda ful tackling mot motståndarna eller irriterad kommentar till medspelarna, trots att några mindre skickliga spelare gång på gång missar fantastiska målchanser. Jag är imponerad av stämningen på fritidsgården, den trista jargong man så ofta kan uppleva i ungdomsgäng är helt obefintlig.

Och jag tänker att det här är vad vi kan åstadkomma när vi väljer att se varandra. När vi väljer att lyssna till både våra egna och andras känslor. När vi väljer att låta andra människors rätt till trygghet, vara lika viktig som vår egen.

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Susanna Olivin
projektledare Svenska kyrkans internationella arbete

Fritidsgården Fredsoasen erbjuder många olika slags aktiviteter som musikklasser, teckning, drama och gruppdynamiska övningar och är ett exempel på insatser som vi stödjer i lägret. Läs mer om Svenska kyrkans stöd till flyktinglägret Zaatari >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Kan du hjälpa mig?

Jag vandrar genom flyktinglägret Souda på ön Chios i Grekland. Små containerhus står uppställda på rad. Plötsligt kommer en flicka gåendes mot mig. Hon har något nyfiket i blicken och vi börjar prata. Utan att tala samma språk lyckas vi introducera oss. Hon tar min hand och leder mig den lilla containern där hennes familj bor. Jag sticker in huvudet och där sitter mamma Beida Al Hussein. Hon reser sig upp och tar mig i hand. Vi börjar samtala om livet. Om flykten.

Foto Magnus Aronson-4063

Beida Al Hassan tillsammans med dottern Nouran, 9 år, framför containerhuset de bor i. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Beida är en av de över en miljon människor som sedan förra året begett sig på den farliga resan över havet, från Turkiet till Grekland. Hemlandet är Syrien och där försökte de stanna till in i det sista. Men IS kom och tog över deras hemstad Raqqa.

– Min man jobbade som elektriker, men det finns inga jobb att få och vi ser ingen framtid i vårt hemland, berättar Beida.

Flyktinglägret Souda på Chios. Foto: Magnus Aronson

I flyktinglägret Souda på Chios ligger små containerhus på rad. Tillfälliga hem för människor på flykt. Foto: Magnus Aronson

Bomberna föll och en dag blev deras hem förstört i en flygräd. Som tur var omkom ingen i familjen, men de tvingades fly för sina liv. Beidas man reste före och är nu i Tyskland. Vid tidpunkten som Beida och familjens tre barn nådde Grekland hade gränserna i Europa hunnit stängas. Nu ska alla flyktingar registrera sig och söka asyl i Grekland. Sedan återstår en lång väntan.

Beidas ena son drabbades av syrebrist vid födseln och omvårdnaden om honom är svår i lägret ”Vattnet här är inte bra honom, han kan varken behålla vätska eller föda och allt kommer upp igen”, berättar Beida. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Beidas ena son, Ahmed, drabbades av syrebrist vid födseln och omvårdnaden om honom är svår i lägret. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Beidas son Ahmed, 6 år, drabbades av syrebrist vid födseln och är helt beroende av hennes omvårdnad. Varje dag på flykt är en kamp. Alla besparingar har gått till smugglarna och nu sitter de fast i Grekland.

– Kan du hjälpa mig? Allt jag vill är att återförenas med min man som väntar på oss i Tyskland. Vi vill bara få leva i fred och säkerhet, säger Beida med gråten i rösten.

De bär ut Ahmed och sätter honom i en rullstol. Beida berättar att han har svårt att tillgodogöra sig maten och vattnet de får i lägret. Jag berättar att jag jobbar för Svenska kyrkan och pekar åt hållet där vår lokala partner har ställt upp ett skjul. Där delas matpaket, hygienkit och andra förnödenheter ut till flyktingarna.

I en så svår situation kan det kännas som en droppe i havet, men samtidigt vet jag att det gör skillnad i den tillvaro som kommit att bli många flyktingars vardag. Att veta att det finns människor som bryr sig och vill väl gör stor skillnad. Jag hoppas att du vill vara med i detta viktiga arbete. Ge en gåva idag!

1033941Therése Naomi Jonsson
Katastrofkommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Svenska kyrkan finns med längs hela flyktingvägen. Stöd arbetet. >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Byutveckling ger stora framgångar i Egypten

När människor får möjlighet att påverka sina liv, då händer det saker. Jakob Sundmark reser till den fattiga egyptiska landsbygden och ser stoltheten hos vuxna som för första gången skriver sitt eget namn.

Vi åker ut från den massiva trafiken i Kairo och lämnar buller och smog bakom oss. Framför oss ligger motorvägen och ändlösa vidder av sand, sand och åter sand. Långt västerut, syns palmer som skvallrar om att där finns den livgivande Nilen, floden som har gett liv åt Egyptens befolkning i årtusenden.

Vi är på väg mot fyra byar i Övre Egypten: El Yasmin, Nosar, Ezbet Morcos och Bayad El Arab. Där ska vi besöka projekt som drivs av Svenska kyrkans partner Coptic Orthodox Church – Bishopric of Public, Ecumenical & Social Services (Bless). Bless arbetar oftast i byar med där majoriteten är kristna, men involverar alla byinvånare, oavsett religiös tillhörighet.

5-Bless_fältbesök_nov2015-031

Mikrolån till småföretagande är ett exempel på verksamhet som ingår i byutvecklingsprojektet. Foto: Jakob Sundmark

Svenska kyrkan har stöttat Bless arbete sedan mitten av 1990-talet. Samarbetet syftar till att stärka en demokratisk och fredlig utveckling av Egypten. Bless arbete med byutveckling pågår alltid i trettio byar samtidigt. Varje år avslutas arbetet i fem byar och fem nya tillkommer.

Bless arbetar bland annat med att ta fram utvecklingskommittéer – demokratiska organ på bynivå – där en blandad grupp av invånare arbetar med frågor som påverkar utveckling i byn. Det kan handla om att asfaltera vägen till byn, ge en form av mikrolån till människor som vill utveckla en affärsidé, starta eller utveckla förskoleverksamhet eller alfabetiseringskurser för vuxna. Bless genomför sin verksamhet med stor framgång och har gott renommé hos myndigheterna.

Vuxna lär sig skriva och läsa
Tillsammans med två medarbetare hos Bless besöker jag förskolor, skolor, ekonomiska projekt, alfabetiseringskurser samt utvecklingskommittéer. Under två dagar får vi möta människor som lyfter sig från okunnighet och fattigdom till kunskap och ekonomisk hållbarhet.

Ruweida Khaled är en av de kvinnor som deltagit i alfabetiseringskurserna. Nu skriver hon stolt sitt namn. Foto: Jakob Sundmark

Ruweida Khaled är en av de kvinnor som deltagit i alfabetiseringskurserna. Nu skriver hon stolt sitt namn. Foto: Jakob Sundmark

Det är fascinerande att möta vuxna som med stolthet kliver fram till whiteboard-tavlan för att visa att de kan skriva sitt namn. Det är svårt att fatta, men glädjen och stoltheten hos dem går inte att ta miste på.

Bless undervisningsmetodik är inspirerad av den brasilianske pedagogen Paolo Freire som menade att undervisning alltid är en politisk handling och som använde samtalet som metod för att ge utsatta möjlighet att själv komma till medvetenhet och erövra sin värld. I en alfabetiseringsklass får vi se prov på detta: Samtidigt som eleverna lär sig att läsa och skriva lyfter de sina problem och samtalar om hur de kan göra för att lösa dem. Jag lär mig mycket genom att lyssna och delta i samtalet och det vidgar mina perspektiv.

Jag åker hem från Egypten med mycket glädje. Det finns så många människor som gör så mycket gott. Vi behöver berätta mer om det.

 

Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Jakob Sundmark
programhandläggare för Mellanöstern

Stöd landsbygsutvecklingsprojektet i Egypten >>

 

Följ oss på Facebook och Twitter

Skulle inte du också fly?

71 människor, 58 män, 8 kvinnor och 4 barn, flyr från krig och svält.

De är desperata. Så desperata så att även om de anar att det inte kommer gå bra, även om det är trångt och snart kommer att bli olidligt varmt, så kliver de in i den lilla lastbilens kylutrymme. Medan bilen rullar mot det förlovade landet och ett liv i frihet tar syret sakta slut och de dör, en efter en. På väg mot ett liv, utan svält, krig och förföljelse, kvävs de sakta till döds, i lastutrymmet till en kylbil.

Ingen vet hur många flyktingar som i år har dött på Medelhavet och i livsfarliga transporter på vägar i Europa. Foto: seisenschenk /flickr

Ingen vet hur många flyktingar som i år har dött på Medelhavet och i livsfarliga transporter på vägar i Europa. Foto: seisenschenk /flickr

Vi vet inte varför. Men fyra mil ifrån Wien överger chauffören lastbilen vid vägkanten. Låst. Igenbommad. Deras väg till friheten, till ett bättre liv, slutar i en kvalfylld död, instängda som boskap i lastutrymmet på en bil.

Det finns egentligen inga ord för denna ofattbara tragedi.

Människosmugglarnas cyniska profithunger är inget annat än ren ondska i sin vidrigaste form. Föraktet för människoliv. Avsaknaden av empati. Den totala kränkningen av allt vad som kan kallas människovärdighet.

Världens största flyktingkatastrof i modern tid sker på tröskeln till våra hem. Fyra mil ifrån den stad som år efter år utses till världens bästa stad att leva i, dör människor på flykt.

Det har skett förut i detta land, att människor tvingats in i lastutrymmena på bilar och i tågvagnar, och där mött döden. Och vi säger alla: ”Aldrig mer!”

Ändå låter vi det ske!

Mitt framför världens ögon drivs människor på flykt, för sin tro, för sin etnicitets skull. På grund av inbördeskrig och oroligheter som får fortsätta år efter år, medan resten av världen bara tittar på. Europa reser på sina håll bokstavligt talat stängsel mot omvärlden och försöker med hjälp av taggtråd stänga folk ute.

Låt oss för ett ögonblick släppa vår egoistiska självtillräcklighet och fundera över varför folk frivilligt utsätter sig för risker, förnedring och livsfara för att på osäkra vägar ta sig till Europa, ja ibland så långt som till Sverige. Vad får 71 människor att frivilligt kliva in i lastutrymmet på en kylbil?

Kriget i Syrien har pågått i över fem år. Antalet döda räknas i tiotusentals.
Islamska Staten, IS, har satt i system att handla med kvinnor och barn som sedan utnyttjas på det mest vedervärdiga sätt. I Somalia har det inte varit varaktig fred på över 20 år. Länderna är söndertrasade. Det finns ingen trygghet.

Skulle inte Du, om det var Dina barn som riskerade att kidnappas och säljas som slavar till närmaste stridande krigsherre, försöka fly?
Skulle inte också Du försöka ge Dina barn trygghet, och friheten att få växa upp?

Vi kan inte längre gömma oss bakom att det är ”där borta”, ”de andra”, ”de där”. De är här. Och de kräver vår hjälp!

Vi kan inte längre bygga murar i våra sinnen och resa stängels längs gränserna!
Vi kan inte dela upp människor i olika fack och kategorier beroende på ursprung, religiös tillhörighet, eller vad det vara må.
Vi måste våga stå för öppenhet, medmänsklighet och samarbete.

Denna flyktingkatastrof, på tröskeln till Europa, kräver dialog och gemensamt arbete Europas länder emellan. Några få stater kan inte bära det som är hela Europas ansvar. Vi måste alla hjälpas åt.

Som kyrka, oavsett om vi bär epitetet luthersk, katolsk, evangelisk eller vad det vara må, har vi nu alla samma uppdrag: att visa på enhet och solidaritet.
Vem är din nästa? Den frågan ställs i evangelierna och som kristen kan jag bara svara: Min nästa är den som behöver min hjälp!
I augusti 2015 dog 71 människor i lastutrymmet på en lastbil i Österrike.
Låt oss tillsammans se till att det inte händer igen.
Aldrig mer!

Maria Scharffenberg
kyrkoherde i Svenska kyrkan Wien

Svenska kyrkan uppmanar regeringen att verka för lagliga möjligheter för skyddsbehövande att ta sig till Europa. En kraftig ökning av EU:s kapacitet för vidarebosättning behövs liksom gemensamma ansträngningar för att säkra vägar för skyddsbehövande ut ur konfliktområden.

 

 

 

Nu är måttet rågat!

Nu måste vi vakna upp.
nu måste Europa öppna ögonen.
Vi måste sätta stopp
för katastroferna på Medelhavet.
Nya rekord slås på löpande band.
Trehundra, fyrahundra,
niohundra
döda i vågorna
i helgen.

Nu är lidandet för stort
ondskans ansikte
för synligt
för att våra samveten
ska må bra.

Flyktingar får inte dö live
i direktsändning på TV
i våra vardagsrum
så att vi ser det!
Vi måste hitta andra vägar
för flyktingar
att fly,
att söka asyl
att få skydd
i Europa
som stämmer
med våra regler,
och våra budgetar,
vår förmenta godhet
europeiska generositet
som vi själva bestämmer
i demokratiska val.
Vi vill inte längre tacka och ta emot
vad cyniska människohandlare
ställer till med.

Nu är problemet för stort.
Vi har nått en gräns.
Det är mer än vi klarar av.
att hantera
att ta in,
praktiskt
och emotionellt.
Vi måste hitta nya vägar
fler vägar
till fler länder
för immigration
för skydd
och tillflykt
för behövande.

Men vem tar sig an
de bakomliggande orsakerna
till dagens situation,
konflikterna
striderna
utsattheten
och desperationen?

 Hur blev världen
som den blev?
Vem lever gott?
Vem lever inte gott?
Vem levererade vapen
till konflikter
i Libyen,
Irak,
Afganistan
Syrien
och Jemen?

 Vilken roll spelar
vattenbrist
matbrist
och klimatförändringar?

 Vem är ansvarig
för ojämlikhet
ondska
och kaos?

 Vi kan inte blunda längre.
Vi måste adressera
grundorsaker
ojämlikhet
orättvisor
och konflikter

 eller
är det redan för sent?
Blir vår roll bara att bygga
högre och högre stängsel
till Europa
och plåstra om
de som ändå
tar sig igenom?

Anders Ölund, programhandläggare på internationella avdelningen, på nattåget från Luleå, 21 april 2015.

Ikväll 20.00 samt lördag och söndag sänder SVT filmen Varje ansikte har ett namn som vann Svenska kyrkans Angelospris. Högaktuellt om båtflyktingar då och nu. >>