Ett smärtsamt uppdrag

- När jag träffar mina elever ser jag inte romska barn, jag ser barn. Vem bryr sig om de är romer eller inte? Jag ser barn som lever i fattigdom. Barn som inte är så lyckligt lottade.

Cornelia är 31 år och arbetar som lärare på den skola för extremt utsatta barn i Rumänien som Svenska kyrkans internationella arbete stöder. Jag har träffat henne och vill dela hennes berättelse om de undangömda barnen.

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia är en sympatisk kvinna med pigga ögon och ett stort engagemang. Hon växte upp i en väldigt liten by utanför staden Roman men nu bor hon inne i stan. Hon beskriver sin barndom som lycklig med två kärleksfulla föräldrar och fyra syskon att leka med.

– När jag blev större sa min mamma alltid: Du ser ut som en lärare och du älskar ju barn. Du skulle kunna göra så mycket mer än att sitta på ett kontor.

På den tiden, efter att ha studerat sociologi och psykologi, arbetade Cornelia som sekreterare på ett medicinskt företag och senare som receptionist på ett hotell.

– Jag var vän med fader Lucian som ansvarar för vårt sociala center och en dag bjöd han in mig till att besöka Olympic village där många romer bor och agera översättare åt ett besök från Norge. Jag hade aldrig sett hur människorna i Olympic village bor förut och efter den eftermiddagen sov jag inte på tre nätter.

– Jag grät och tänkte för mig själv att om det bara finns någonting jag kan göra för de här människorna så måste jag göra det.

Cornelia satte sitt fokus på barnen och här väcktes hennes mammas ord till liv. Hon skulle bli deras lärare.

– Så blev jag lärare till sist ändå, skrattar hon och ler ömsint. Nu får jag verkligen användning för den utbildning jag har och jag känner att den gör nytta.

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare för än hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare förrrän hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Första dagen

Cornelia känner starkt för sitt jobb och hon har stundtals svårt att hålla rösten stadig när hon berättar om det.

– Det här är inte ett jobb du går hem ifrån. Det här bär jag med mig jämt. Jag tänker på barnen när jag kommer hem och det tar en lång stund innan jag kan varva ner och göra annat. Kanske orkar jag fem år till men sen måste jag nog ha en paus, skrattar hon genom tårarna.

– Äsch, jag tror nog att jag orkar, avslutar hon ändå lite kavat innan jag går över till nästa fråga.

Lilla Daniel vill vara säker på att han har skrivit rätt i sin övningsbok. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Nu undervisar hon klasser om ca 20 barn i åldrarna 7-10 år men hennes allra första dag på jobbet hade hon en mindre grupp.

– De var mellan sju och åtta år barnen och de tittade alla skräckslaget och storögt på mig.

Men när lektionen var slut var det Cornelia som var orolig.

– Jag började med att ge dem alla ett varsitt papper och en penna och väntade på att de skulle ta upp sina penna men inget hände. De hade aldrig sett penna och papper förut. De varken förstod att sakerna hörde ihop eller vad de skulle göra med dem.

Nu kan de flesta läsa och skriva lite grann och de är jättestolta över det.

Barnens behov av engagemang på alla fronter

Barnen från Olympic village söker ständig bekräftelse. De är inte vana att bli uppmärksammade och de önskar hela tiden bli rättade och försäkrade om att de gör rätt.

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

– När det blir svårt för mig att hinna runt och hjälpa alla och syster Ljuba inte är här, använder jag mig av de barn som redan kan skriva ganska bra. De hjälper att rätta sina kamrater och de växer själva med uppgiften.

Men Cornelia oroar sig för barnens framtid och föräldrarnas brist på engagemang.

– Föräldrar som själva gått något eller ett par år i skolan är mer engagerade men generellt så är förståelsen för varför barn ska utbilda sig väldigt låg. I regel är det kvinnorna som bryr sig mest om att försöka ge något nytt till sina barn. Nån slags bättre framtid. Men de kommer ändå aldrig hit när vi bjuder in dem till informationsträffar eller föräldramöten.

Det händer att en del barn inte dyker upp i skolan under perioder eller vissa dagar. Ibland besöker Cornelia och någon av lärarassistenterna Olympic Village för att höra sig för om de uteblivna eleverna. Barnens förklaringar brukar vara att de glömde eller inte hittade några kläder att ha på sig. Väldigt mycket ansvar hamnar på barnen själva när föräldrarna anser att de lika gärna kan vara hemma.

– Vi har en del kläder på skolan som vi kan låna ut eller ge till barnen vid akut behov, förklarar Cornelia, men vi kan inte dela ut kläder varje vecka. Många använder kläderna att elda med eller så förstörs de snabbt på annat sätt.

De anställda på skolan och på det sociala centret känner de flesta barnen väl men på lektionerna berättar barnen väldigt lite om sina hemförhållanden. Många har en tendens att skydda sina föräldrar. Cornelia får ändå uppgifter när det behövs genom centrets socialsekreterare och hon samarbetar också med Christina som är psykolog.

De yngre  barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

De yngre barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– I den här skolan behöver vi först arbeta med barnens mående och mentalitet innan vi kan satsa på de vanliga grundämnena. De måste klara av att slappna av, fokusera, fungera i grupp och lära sig sånt som att säga ”hej” till varandra när vi möts.

Hygien, värdighet och synen på varandra

Många romska barn blir retade i samhället för att de är smutsiga. Under lektionerna pratar lärarna med barnen om vikten av god hygien och på sommarhalvåret när det går bra att använda kallvattenduscharna på centret lär de barnen duscha och tvätta sig. Det gillar de väldigt mycket. En skojig aktivitet med mycket vattenskvätt.

Cornelia börjar också varje dag på skolåret med att barnen får tvätta händer och ansikte. De små får så klart hjälp.

– Sen börjar jag lektionen med att berätta vad jag skulle vilja göra under dagen och så frågar jag om de vill hjälpa mig med det. Det vill de alltid, skrattar Cornelia. Men sen varierar entusiasmen så klart under dagen.

Jag frågar om det inte händer att eleverna blir osams och jo, svarar hon, det gör det.

– Min metod är enkel. Jag frågor dem hur de själva skulle känna om någon gjorde något liknande mot dem. Det fungerar jättebra. De är inte vana att sätta sig in i hur andra känner och blir fundersamma.

För alla barns rätt

Både vuxna och barn från bättre förhållanden som bor inne i staden har svårt att acceptera romerna. Många förnekar att de ens känner till platsen som kallas Olympic village där över 1000 människor bor, ungefär en tredjedel är barn under 18 år. Ett hundratal av de barnen får skola och stöd av centret där Cornelia jobbar.

Unga romska tjejer tas oftast ur skolan i tidig ålder av sina föräldrar. De får hjälpa till i hemmet eller blir gravida. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Jag avslutar intervjun med att med en fråga om hon själv har något stöd för att bearbeta de svåra situationer hon får se.

– Jag pratar ibland med mina vänner. De säger att jag gör ett fantastiskt jobb som de aldrig skulle klara och att de inte vet så mycket om romska barn, förklarar hon uppgivet och pillar lite på sina naglar.

Hon tittar upp på mig.

– När jag möter mina elever ser jag inte romska barn. Jag ser barn. Barn som lever i svår fattigdom och utanförskap. Barn som inte är så lyckligt lottade…det är därför vi arbetar här, för att alla barn har rätt till hjälp.

 

Sanna Bülow, Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

Barn ska inte stå brud

Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal. Tillsammans med partners runtom i världen deltar Svenska kyrkan i 16 Days of Activism Against Gender Based Violence. I år lyfts arbetet mot barnäktenskap.

churchofswedengraphic_1

Infografik: Emma Chadband

I vår del av världen tänker vi på bröllop som något fantastiskt. En kärlekshandling av fri vilja.  Men för många människor är det inte så. Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal.

Alla barn, oavsett var de befinner sig i världen, ska få vara barn och själva ha rätt att bestämma över sin kropp. Barn ska inte stå brud, de ska vara barn.

Vad är barnäktenskap?
Barnäktenskap är ett äktenskap där en eller båda parter är barn och är vanligast i länder som har en låg eller ingen minimiålder för äktenskap. Att gifta bort barn vid en mycket låg ålder är vanligast i Sydasien och i Afrika söder om Sahara. Men även i Mellanöstern, Nordafrika och andra delar av Asien förekommer den här traditionen inom vissa grupper. En del flickor tvingas gifta sig långt före puberteten. I Östeuropa och Latinamerika är det vanligt att flickor mellan 16 och 18 år ingår äktenskap.

Det är omöjligt att veta det exakta antalet barnäktenskap i världen eftersom så många är informella eller inte registreras. Men enligt den senaste statistiken har mer än 700 miljoner kvinnor världen över ingått äktenskap som barn. Och enligt uppgifter från UNICEF (2014) var mer än en tredjedel av dem yngre än 15 år när de ingick äktenskap.

Hur arbetar Svenska kyrkan mot barnäktenskap?
Tillsammans med partners runtom i världen arbetar vi långsiktigt med att motverka strukturella orsaker till barnäktenskap.

churchofswedengraphic_2

Infografik: Emma Chadband

Att informera om barns rättigheter, särskilt kring sexuell och reproduktiva hälsa, är er en nyckelfråga. Men även att arbeta mot genusbaserat våld och säkerställa flickors skolgång.

För att stoppa barnäktenskap krävs ett långsiktigt arbete för ungas rättigheter, att barn betraktas som jämlikar och själva har rätt sin kropp. Svenska kyrkan arbetar med politisk påverkan och en förändring av normer och attityder på lokal, nationell och internationell nivå.  ​

Religiösa och kulturella ledare är viktiga i arbetet mot barnäktenskap.
Barnäktenskap som företeelse har inte endast med religion att göra även om de många gånger motiveras utifrån ett religiöst perspektiv. Det är viktigt att inte förenkla problematiken genom att isolera bidragande faktorer, utan se att religion samverkar med andra problem såsom strukturer som sedimenterar ojämlikhet.

churchofswedengraphic_3

Infografik: Emma Chadband

Svenska kyrkan har åtagit sig att arbeta för sexuell och reproduktiv hälsa såväl som för rättigheter och genusrättvisa. Vi har antagit olika positioner som tydligt vägleder det internationella arbetet. Där ingår ett arbete mot tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Läs mer om positionerna här:

16 Days of Activism Against Gender Based Violence
Svenska kyrkans internationella arbete deltar i den årliga kampanjen 16 dagar av aktivism mot genusbaserat våld, som pågår från den 25 november, som är Internationella dagen mot våld mot kvinnor, till 10 December, Internationella dagen för mänskliga rättigheter, MR-dagen.

Kampanjen som är internationell startade 1991 och Svenska kyrkan deltar tillsammans med nio ekumeniska och interreligiösa partner, däribland Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet, och med stöd av FN:s befolkningsfond UNFPA.

Läs mer på kampanjens hemsida där ekumeniska partner har samlat berättelser och exempel kring den roll som trosbaserade aktörer kan spela för att motverka genusrelaterat våld.

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
Policyrådgivare för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, Svenska kyrkans internationella arbete

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

 

 

 

OS-löparen Rose från Kakuma talar i Lund

Löparen Rose Nathike Lokonyen från Kakuma flyktingläger fick under olympiska spelen möjlighet att visa världen att också flyktingar är att räkna med. Om några veckor kommer hon till Lund inbjuden som talare när lutheraner och katoliker gemensamt firar minnet av reformationen på temat Together in hope.

Det är OS i Rio de Janeiro 2016. De olika lagen tågar in på Maracana stadion. Längst fram och fanbärare för flyktinglaget går tjugotreåriga Rose Nathike Lokonyen från Sydsudan. Det är första gången ett lag bestående av flyktingar deltar i olympiska spelen, de är tio stycken löpare, simmare och kampsportare.

Rose Foto: Cornelia Kästner /LWF

Utbildning, kulturella aktiviteter, sport är viktigt i flyktinglägret. ”Jag vill visa världen våra förmågor”, sa Rose Nathike Lokonyen inför OS 2016 som hon deltog i. Foto: Cornelia Kästner /LWF

– Ett stort ögonblick och en möjlighet att ge ett ansikte åt de 65 miljoner människorna på flykt i världen. Vi är människor som alla andra. Vi kan göra allt och jag vill visa världen våra förmågor, säger Rose.[1]

När Lutherska världsförbundet och Vatikanen den 31 oktober gemensamt inleder firandet av reformationen 500 år, så är Rose inbjuden för att berätta om sitt liv. Firandet är ett samarrangemang mellan katolska kyrkan och lutherska kyrkor och ses som en försoning mellan de olika kyrkogrenarna som splittrades under reformationen. Till mötet kommer bland annat påve Franciskus och Lutherska Världsförbundets president biskop Munib  Younan.

Sport och utbildning viktigt i flyktinglägren
Rose är löpare på distansen 800 meter. Hon har vuxit upp och gått i skola i Kakumalägret dit hon flydde som tioåring med sina föräldrar från Sudan (nuvarande Sydsudan). Det är åtta år sedan hon upptäckte hur roligt det är att springa. Större delen av sitt liv har Rose sprungit barfota, det är bara det senaste året som hon haft skor att springa i.

– Rose är ett exempel på hur viktigt det är att inte bara ge mat och husrum i det humanitära arbetet, utan att också erbjuda kulturella aktiviteter, sport och utbildning, säger Maria Immonen, chef för Lutherska världsförbundets utvecklings- och humanitära insatser.

Refugee Athletes in Kenya

Rose Nathike Lokohyen deltog tillsammans med nio andra atleter i OS i Brasilien.

I Kakuma i nord-västra Kenya lever 180 000 flyktingar och för Rose handlar vardagen om att ta hand om sina fem yngre syskon så att också de kan få en utbildning. Föräldrarna har återvänt till Sydsudan men med en önskan om att barnen skulle få vara kvar och gå i skola. Kakuma-lägret är känt bland Sydsudaneser för sin goda utbildning.

Elever lyckas mot alla odds
Samtidigt är det helt otroligt att eleverna lär sig något överhuvudtaget när man ser de stora klasserna (inte ovanligt med hundra elever per lärare), de bristfälliga eller obefintliga möblerna (ibland sitter eleverna på stenar eller uttjänta större konservburkar i klassrummen) och de alltför få lärarna.

Svenska kyrkans partner Lutherska världsförbundet ansvarar för grund- och förskoleutbildningen i Kakuma och de gör ett fantastiskt jobb med tillgängliga resurser. Ett jobb som förändrar människors liv. Med full finansiering skulle förutsättningarna bli ännu bättre! Alltför många kriser och katastrofer i världen samtidigt gör att intresse och engagemang för dessa utdragna konflikter inte är tillräckligt stort.

Ingen kan göra allt de skulle vilja för flyktingarna när budgeten aldrig är mer än finansierad till hälften. Trots detta lyckas så många elever mot alla odds. Vilken vilja och uthållighet -de äger!

 

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
är liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afrikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

[1] https://www.lutheranworld.org/news/rose-nathike-lokonyen-speak-malmo-arena, 2016-10-04

Lyssna mer och tala mindre

Vad säger man när en människas hem har rasat samman? När man inte vet om andra familjemedlemmar skadats eller överlevt? Spelar det någon roll vad man säger? Idag på världsdagen för psykisk hälsa lyfter vi psykologisk första hjälpen – ett praktiskt sätt att möta människor i kris som drastiskt kan förändra hur katastrofer påverkar människor.

Filipe går fram till Tania som sitter ihopkrupen på golvet med huvudet gömt i armarna. Han försöker få kontakt och frågar vad han kan göra för henne. Tania är rädd, hon hörde skottlossning och sprang och gömde sig. Filipe berättar lugnande att han träffat hennes bror och vill återförena de två.

Samtidigt böjer sig Paolo över Roberto som precis har fått en filt omkring sig. Paolo har nyss anlänt och scannade snabbt av området med blicken för att se vem som är i behov av hans hjälp. Han fick syn på Roberto och gick fram för att erbjuda en filt och lite vatten att dricka. Han noterar att han inte är skadad men skärrad; hans hus ligger i ruiner, och familjen syns inte till.

Lyssna med öron, ögon och hjärta
Jag har nyligen kommit hem från Esmeraldas som är en stad vid Ecuadors kust och ett av de områden som drabbades hårdast av jordbävningen i Ecuador i april månad. Filip, Tania, Paolo och Roberto deltog i en utbildning om psychological first aid, PFA. Vad säger man när en människas hem har rasat samman? När man inte vet om andra familjemedlemmar skadats eller överlevt? Hur börjar man ett samtal? Vad säger man inte? Vad behöver de drabbade först?

Tania, Roberto och Paolo kommer från tre olika organisationer som Svenska kyrkan stöder i arbetet med att förse drabbade familjer med vattentankar, vattenfilter och psykosociala aktiviteter för familjerna och barnen. Under utbildningen använder vi rollspel som metod för att öva på PFA. Det handlar om att lära sig principer och förhållningssätt för hur man kan förbereda sig, lyssna på människor och knyta dem till andra tjänster för att få vidare hjälp.

Psykologisk första hjälpen vill visa på hur vi kan lyssna både med öron, ögon och hjärta. Hur vi genom vårt sätt att bemöta människor i ett första skeende kan förbereda marken så att människor blir mottagliga för annan hjälp. Genom vårt sätt att agera kan vi skapa förtroende och öppning för andra insatser. Psykologisk första hjälpen är inga konstiga saker, det är naturliga frågor och samtal som vi alla skulle önska att få om vi var de drabbade.

Stor satsning på psykologisk första hjälpen
Utbildningen hjälper medarbetarna i våra partnerorganisationer att förbereda sig. Att känna till principerna för hur man skapar en öppning i ett samtal, och veta om vad man bör undvika att säga eller lova, gör att de känner sig bättre rustade att möta människor i kris. Svenska kyrkan satsar stort på PFA. Tillsammans med Leslie Snyder som författat psykologiska första hjälpens riktlinjer, har vi precis tagit fram ett pilotprojekt för och med våra partner. Vi ser det som en viktig metod för att kunna inkorporera ett psykosocialt förhållningssätt inom alla humanitära sektorer, vare sig insatsen handlar om matutdelning, sjukvård, röja vägar eller återförena barn och föräldrar. 

Under nästa år kommer vi att utbilda partner i PFA på flera olika platser runtom i världen. Förutom utbildning kommer vi också stötta dem i processen att förändra insatser, förhållningssätt och attityder inom organisationen.

Det är vår övertygelse att om vi låter det psykosociala arbetssättet genomsyra både vårt sätt att se på och ta hand om personalen i organisationen och bemötandet av människor i katastrofer kan det drastiskt förändra hur katastrofer påverkar människor, och hur de återhämtar sig. Det sociala och emotionella lidandet i katastrofer kan ha lika hög eller allvarlig påverkan på befolkningen som de fysiska. Det är därför vi inom Svenska kyrkan förespråkar en helhetssyn på det vi gör, människans välmående går inte att dela in i enbart fysisk, mentalt, andligt eller socialt. Varje insats måste se till hela människan.

Carina Hjelmstam Winberg
Handläggare i Svenska kyrkans humanitära team

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Kunskap gör människor mindre sårbara för klimatförändringar

När Lutherska kyrkan i Tanzania började återplantera skog vid gränsen mot Rwanda i mitten av 00-talet var marken helt utarmad och skogen skövlad. Nu är det åter frodig grönska. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer återplantering av skog, plantskolor och utbildning i ekologi i flera länder. 

Gränsen till Rwanda ligger bara ett par mil bort. När folkmorden ägde rum i mitten av 90-talet flydde närmare 300 000 människor för sina liv över den gränsen till Tanzania och Karagwe. Då var Horace Kamkoto 18 år. Idag är han 35 och jobbar som koordinator för det klimatarbete som den Lutherska kyrkan driver i stiftet.
Och det är i spåren efter människorna på flykt han hittade sin drivkraft att jobba med klimat- och miljöfrågor.

Horace Kamkoto är sedan två år tillbaka koordinator för det klimatarbete som den Lutherska kyrkan driver i Karagwe, Tanzania. Foto: Matua Matheka

Horace Kamkoto är sedan två år tillbaka koordinator för det klimatarbete som den Lutherska kyrkan driver i Karagwe, Tanzania. Foto: Matua Matheka

Det är svårt att föreställa sig avstånden. På kartan rör vi oss inom samma punkt,
men i verkligheten är det flera timmars bilfärd för att ta sig från en plats till en annan. Vi åker upp- och nedför gröna kullar i ett kuperat landskap. Horace pekar ut och berättar om träd och växter vi passerar. Vilka egenskaper de har och hur de kan använda dem till både mat, djurfoder, bränsle och medicin. Han berättar om sin farmor, att det var hon
som lärde honom att älska och respektera naturen.

– De här områdena användes som bosättning för flyktingar från Rwanda, berättar Horace och pekar på ett välmående skogslandskap vi passerar.

Högg ner träd för att överleva
När kyrkan började återplantera skogen i mitten av 00-talet var marken helt utarmad. Det fanns inga träd eller annan växtlighet kvar, allt var skövlat. Händelsen gjorde starkt intryck på den då 18-åriga Horace och innebar även startpunkten för det klimatprojekt som kyrkan fortfarande driver idag.

– Människor hade ju inget val, de behövde hugga ner träden för att överleva. Samtidigt såg jag vad den mänskliga påverkan gjorde med naturen och det väckte en oro hos mig. Det var då jag bestämde mig för att engagera mig i miljö- och klimatfrågor, säger Horace.

Han lämnade Karagwe för att studera på universitet i Kampala, Uganda och kom tillbaka några år senare med en masterutbildning och ett par års erfarenhet av miljö- och klimatarbete. Sen 1,5 år tillbaka är han koordinator för kyrkans klimatprojekt i Karagwe. Projektets upptagningsområde är enormt och avstånden är en stor utmaning menar Horace. Han spenderar många timmar i bilen för att hinna besöka och följa upp arbetet i de olika distrikten.

Utan regn ingen mat
– Min uppgift är framförallt att sprida kunskap och öka medvetenheten om de här  frågorna. Här i Karagwe är 96 % av människorna direkt beroende av jordbruket

för sin försörjning. Människor förstår snabbt att det här handlar om dem. De
förstår konsekvenserna av skogsbränder eller skövlade skogar. De kommer inte få
tillräckligt med regn, och utan regn ingen mat, säger Horace.

Byledningen i Kifora har samlats för uppföljningsmöte med projektledaren Horace Kamkoto. Kifora hade tidigare stora problem med anlagda skogsbränder. Foto: Matua Matheka

Byledningen i Kifora har samlats för uppföljningsmöte med projektledaren Horace Kamkoto. Kifora hade tidigare stora problem med anlagda skogsbränder. Foto: Matua Matheka

Vi besöker en by som tidigare haft stora problem med skogsbränder.

– Varje år satte människor eld på skogen för att få nytt gräs till sin boskap, berättar
Horace. Han pekar mot de nakna kullarna, där bränder och betande boskap har förstört jorden. Nu växer inget gräs och inga träd där.

– Vi har arbetat tillsammans med byledningen i två år för att åstadkomma en förändring och ser nu att antalet anlagda bränder har minskat betydligt, berättar Horace. Nästa år kommer projektet att välja ut en av kullarna i området där man kommer plantera träd
tillsammans med människor från byn.

Efterlikna naturliga system
Platsen kommer att fungera som en utbildningsplats dit olika grupper kan komma och lära sig om trädplantering. Förutom trädplantering arbetar projektet mycket med utbildning i skogsjordbruk, så kallad agroforesty. Han tar upp ett akut problem som gäller den viktigaste grödan, bananer. Den senaste tiden har många bananplantage

angripits av parasiter som gör att träden dör. Nu riskerar människor att inte kunna skörda sitt viktigaste livsmedel.

– För många är det här en katastrof. Därför försöker vi utbilda människor i att odla många grödor tillsammans med buskar och träd, just för att bli mindre sårbara för klimatförändringar och andra angrepp, Genom att efterlikna ett naturligt system är det lättare att skydda sig mot både torka, vind och regn, avslutar Horace.

Foto: Ulrika Lagerlöf

Foto: Ulrika Lagerlöf

Martina Croner
Frilansjournalist

Var med och rädda skogen för livets skull – lindra klimateffekterna!

40 kr ger en person möjlighet att gå på ett seminarium om skogsbruk.
100 kr ger 50 plantor för återplantering.
200 kr ger ett start paktet för biodling, inklusive bikupa .

Följ oss på Instagram @internationell_arbete,  Facebook och Twitter

Enade mot våld mot kvinnor

Det handlar om att utbilda, om att rädda liv, ofta rent bokstavligt, och det handlar om att ge flickor hopp och goda förebilder som står för styrka, kunskap och frihet.  Gruppen ”Kvinnor mot våld mot kvinnor” består av sådana förebilder från 30 olika slumområden i Indien. Tillsammans är de en kraft att räkna med.

Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

I pjäsen som utspelas framför mig sitter hon på knä, kvinnan i den rosa sarin. Ovanför henne står två andra kvinnor. De skriker hårda ord till henne, knuffar och slår henne så fort hon försöker resa sig upp. Pjäsen handlar om hur svärföräldrar och andra släktingar försöker tvinga gravida kvinnor att göra abort om fostret som växer i magen är en flicka.

1032664

Foto: Magnus Aronson /IKON

I de flesta länder världen över ses kvinnor som mindre värda än män och i flera länder är fortfarande skadliga traditioner, som är grova brott mot kvinnors rätt till sina mänskliga rättigheter, i bruk. Inte minst i Indien brukas traditioner och attityder som leder till brott mot kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar och brott mot rätten att få äga sina egna liv.

Tanken på att det här livet kan vara det enda liv vi har, eller att varje liv vi får räknas, att ”this is it” liksom, blandas med tanken på hur viktigt jag tycker det är för mig att få bestämma över mitt eget liv här och nu. Jag vill få uttrycka min personlighet, vara trygg och inte skadas till varken kropp eller själ, inte behöva gå genom livet med känslan och stämpeln att vara mindre värd än någon annan och ingen ska tvinga mig att göra abort bara för att de vill slippa en till person som är som jag. Därför blir jag så enormt lättad när en fjärde kvinna kommer in i pjäsen. Hon lyfter den gråtande kvinnan i armen och håller kraftfullt undan den kvinna som försöker slå henne.

1032679

Foto: Magnus Aronson /IKON

Scenen spelas av kvinnor som alla är en del i WAVAW (Women Agains Violence Against Women) i delstaten Orissa, Indien. De bildades 2009 med stöd av Svenska kyrkans partner LWSIT, Lutheran World Service India Trust, och består av 30 kvinnor från 30 slumområden i staden Bhubaneswar.

Kvinnan i den rosa sarin heter Mehadi (Mehadi heter egentligen något annat men av säkerhetsskäl har vi ändrat hennes namn) och är 20 år. Hon kommer från ett mycket fattigt område långt utanför staden men flyttade enligt tradition, efter att hon gift sig, hem till sina svärföräldrar, sin man och alla hans syskon. De bor nu i ett av Bhubaneswars 436 slumområden. I pjäsen spelar hon kvinnan som ska tvingas göra abort.

– Jag giftes bort när jag var 16 år, berättar hon. Jag känner igen mig i pjäsen vi spelar eftersom mina svärföräldrar har misshandlat mig mycket, mest genom att vara elaka mot mig och säga fruktansvärda saker. De fick mig att tappa allt mitt självförtroende.

Mehadi fick gå i skolan till årskurs 7 sen var det giftermål, moderskap och att stanna i hemmet som hushållerska åt sina svärföräldrar som blev hennes liv. De avskydde henne eftersom hennes föräldrar inte haft råd med någon hemgift, en summa pengar som brudens föräldrar enligt tradition betalar till mannens familj för att de ska ta över förmyndarskapet över deras dotter.

– Jag gick med i självhjälpsgruppen för kvinnor i mitt område som LWSIT hjälpt oss att organisera. Vi har fått lära oss att vi inte ska behöva bli slagna av våra män, eller svärföräldrar, eller av främlingar på gatan. Vi har rättigheter och vi kan förändra våra liv.

Nu är Mehadi utvald av sin grupp till att vara deras representant i WAVAW. De träffas regelbundet i en möteslokal som Svenska kyrkan finansierat. Tillsammans har de en stark röst och nu kan de äntligen få gehör från polis och myndigheter när övergrepp inträffar, vilket var helt omöjligt för några år sedan.

1032663

Foto: Magnus Aronson /IKON

– Vi är starka tillsammans och känner stolthet över det vi gör. Ser vi att någon far illa eller kommer någon till oss och ber om hjälp anmäler vi det till LWSIT och Kvinnorådgivningen hos polisen. Vi går också hem till paret och samtalar med mannen om det är han som slår. Vi har också rätt att utfärda böter i de fall då polisen inte agerar.

Vägen till att stat och myndigheter tar sitt fulla ansvar är fortfarande väldigt lång. Det sker ofta att vanliga polismyndigheten inte prioriterar fall då kvinnor far illa. När kvinnor anmäls försvunna, puttas in i eldstaden av sina svärföräldrar (som är ute efter att få en ny hemgift om sonen gifter om sig), eller då en kvinna misshandlats och våldtagits, läggs utredningen ofta ner eller påbörjas aldrig med argument att det saknas bevis eller att det rör sig om privata angelägenheter mellan en man och hans fru. Polisen saknar också resurser att handlägga alla fall av våld mot kvinnor eftersom de är så många och stiger. I ett land som Indien, där lagstiftningen gjort framsteg för jämställdheten men där implementeringen av lagen och människors värderingar i övriga samhället inte har hängt med, ökar våldet, särskilt i slummen.

Därför är det så viktigt, det arbete som WAVAW-kvinnorna gör tillsammans. Det handlar om att utbilda, om att rädda liv, ofta rent bokstavligt och det handlar om att ge flickor hopp och goda förebilder som står för styrka, kunskap och frihet.

1032681

Foto: Magnus Aronson /IKON

– Jag har lärt mig så mycket. Mitt självförtroende har verkligen stärkts. Jag kan mina rättigheter, har stöd i WAVAW som har bra kontakter om vi behöver hjälp och jag får dessutom lära andra det jag själv vet. Som jag sa så misshandlade mina svärföräldrar mig mycket förut. Det gör de inte längre, säger Mehadi och ler med en skarp glimt i ögonen.

 

FAKTA
I de delar av Indien där Svenska kyrkans partner arbetar är många olika former av våld mot kvinnor vanligt förekommande.

  • Kvinnor försvinner, våldtas och utsätts för tortyr och verbal och fysisk misshandel i och utanför hemmet.
  • Flickfoster aborteras. Kvinnor kan tvingas att ta reda på barnets kön av sin man eller hans föräldrar.
  • Kvinnor nekas sina mänskliga rättigheter, som rätten till utbildning, och flickor tvingas till barnäktenskap/tvångsäktenskap.

Women Against Violence Against Women arbetar för:

  • att stoppa våld mot kvinnor och flickor.
  • att agera resursperson och ge direkt stöd till kvinnor som utsätts för våld.
  • att sprida medvetenhet om allas mänskliga rättigheter till både kvinnor och män i slumområden.
  • att påverka och samverka med polis och andra myndigheter för att lagar mot våld mot kvinnor ska tillämpas.
Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

 

Läs mer om WAVAW:s arbete i blogginlägget ”Kvinnor står upp mot förtrycket”  >>
Läs om vårt arbete för kvinnors rättigheter i Indien >>

 

Vedugnen ger skjuts ut ur fattigdomen

I den burmesiska byn Pale är mat ingen självklarhet. Ma Naing Naings familj är inget undantag. De svälter inte, men maten är alltid knapp. Nu har de fått lära sig att tillverka effektiva vedugnar som de kan sälja och på så vis skapa ett bättre liv.

Det ryker från spisen. Ma Naing Naing lagar lunch, wokad vattenkrasse
med chili. Den yngsta i familjen, tvååriga barnbarnet Wut Hmone, gnyr. I dag är det många munnar att mätta, eftersom brorsdöttrarna är på besök, men maten räcker. Det är dock ingen självklarhet i Pale, en isolerad by på den burmesiska landsbygden.
– Vi hankar oss fram. Ibland hjälper vi till på en gård. Under dåliga perioder måste vi be om förskott, säger Ma Naing Naing.

Effektiva vedugnar underlättar den egna matlagningen och kan säljas och på så vis bidra till försörjningen. Foto: Magnus Aronson /IKON

Effektiva vedugnar underlättar den egna matlagningen och kan säljas och på så vis bidra till försörjningen. Foto: Magnus Aronson /IKON

Burma är ett land med underutvecklad landsbygd där skola och sjukvård ofta saknas. Här är barnadödligheten hög, vägarna dåliga och många människor lever isolerat med få möjligheter att försörja sig. Svenska kyrkan stödjer sedan 2008 projekt i Burma och Ma Naing Naings familj deltar i ett projekt som Lutherska världsförbundet driver. Målet är att minska fattigdom genom att arbeta med mänskliga rättigheter och utgå från människors egna behov.

– Det kan handla om ett lån, om att starta en kvinnogrupp, om att sätta upp en sparfond i en by. En liten skjuts i rätt riktning för att ta sig ur den mest akuta fattigdomen, säger projektkoordinator Salai Aung Tun Min.

Ma Naing Naing och hennes man Ko Pin Maung hoppas att barnbarnet Khine Wut Hmone Kyaw ska få utbildning. Att nästa generation ska få det bättre. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Naing Naing och hennes man Ko Pin Maung hoppas att barnbarnet Khine Wut Hmone Kyaw ska få utbildning. Att nästa generation ska få det bättre. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Naing Naing och hennes make har fått utbildning i att tillverka effektiva vedugnar som gör att såväl matlagning som vedinsamling går enklare. Ugnarna säljer de.

– Vi vill föda upp ankor. Men vi behöver ett större startkapital för att komma igång. Vi funderar på att ta ett lån från fonden. Problemet är bara att lånet ska betalas tillbaka inom två månader, och att föda upp en anka tar sex månader. Så vi sparar på annat sätt.

Ma Naing Naing drömmer om att barnen ska få utbildning och att familjen ska ha råd att gå till läkaren när de blir sjuka. Hon hoppas att de yngsta flyttar till Rangoon när de är vuxna.
– Möjligheterna är större där. Jag tror att nästa generation kommer att få det bättre, säger hon och kramar barnbarnet.

Anna Wahlgren
Frilansjournalist

fastan_blogg_1024x600

Jag har hittat mina styrkor

Hon kan inte läsa. Hon har inte råd att köpa kläder till barnen. Ofta somnar hon hungrig.  Ändå tycker Ma Khin Sandar att hon aldrig har haft det bättre. Nu kan hon förändra livet.

Ma Khin

Jag vill att mina döttrar ska utbilda sig. De ska få det bättre än jag. Foto: Magnus Aronson /IKON

Ma Khin Sandar är 25 år. Hon är liten och rakryggad med uppmärksam blick. Hon medger att det tar på krafterna att vara ensam försörjare för två barn och en sjuk mamma. Maken har flyttat till Rangoon för att tjäna pengar.

–Men det är bättre nu när femåringen går på en förskola. Jag vill jobba hårt. Jag vet att min man sliter. Han bär rissäckar.

Av alla otillgängliga byar i Burmasdelta, hör Ma Khin Sandars hemby, i trakten Thae Ein Ta Man – till de mest avskilda.

– Jag har aldrig gått i skolan.  Vi bodde så att det inte var möjligt. Dessutom behövdes jag hemma, säger hon och fortsätter:

– Min största utmaning är att få ihop pengar till mat. Jag äter ofta bara ris. Jag skulle vilja köpa en klänning till min dotter. Men jag har inte råd. Så hon saknar nästan alltid kläder.

Fokus: Långsiktig förändring

Ma Khin Sandars familj är ett av de prioriterade hushållen i Lutherska världsförbundets och Svenska kyrkans projekt. Familjen är med för att de behöver stöd, och för att de har potential att själva förändra. Startpaketet med ficklampa, vattenbehållare och grödor var viktigt, men den bästa hjälpen har varit att prata om situationen och diskutera fram möjligheter.

– Vilka är mina styrkor? Svagheter? Vad gör jag för att förbättra min och min familjs situation?

Burma har varit ett slutet land, men i samband med cyklonen Nargis 2008 släpptes hjälporganisationer in. Många lämnade när det akuta arbetet varav slutat, men Svenska kyrkans samarbetspartner är kvar.

– Konkreta kunskaper – som akutsjukvård eller att bygga en vedspis – är viktiga. Men lika viktigt är det att lära sig hur man organiserar sig, håller möten och arbetar i grupp, säger projektkoordinator Salai Aung Tun Min. Varannan månad har Ma Khin Sandar kontakt med någon i projektet.

Tillsammans stämmer de av, sätter upp nya mål och planerar för framtiden. Om tre år ska hon klara sig själv.

– Jag tror det kommer att gå bra. Jag är glad att jag har fått den här möjligheten.

Anna Wahlgren
Frilansjournalist

fastan_blogg_1024x600

 

 

 

 

 

 

 

 

Teologi som främjar jämställdhet

LUCKA 23

Jag och min kollega sitter på Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba och pratar med fyra unga kvinnliga studenter om deras examensarbete. Vi diskuterar deras ämnesval; allt från familjeplanering och abort till traditionella, könsstereotypa ordspråk.

En av studenterna berättar att hon ska skriva sin uppsats om patriarkala strukturer och beslutsfattande inom familjen. Snabbt kommer vi in på större diskussioner om jämställdhet, föreställningar och förväntningar i samhället I Etiopien och om deras planer och önskningar inför framtiden efter de är klara med studierna. De känner både lust och oro inför den, precis som vilka nyexaminerade studenter var som helst i världen.

Etiopien är på många sätt ett konservativt land för flickor och kvinnor men de ser optimistiskt på sina möjligheter och en av dem summerar kort och gott att hon med sin utbildning i ryggen ”vill bidra till mitt land, min kyrka”.

En kondom med budskapet att Gud skapat sexualiteten. Studenter vid det teologiska universitetet i Addis Abeba i Etiopien diskuterar familjeplanering, abort och andra ämnen som  det inte talas öppet om i samhället i övrigt. Foto: Emilie Weiderud

En kondom med budskapet att Gud skapat sexualiteten. Studenter vid det teologiska universitetet i Addis Abeba i Etiopien diskuterar familjeplanering, abort och andra ämnen som det inte talas öppet om i samhället i övrigt. Foto: Emilie Weiderud

Studenterna är en del av Svenska kyrkans arbete inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) som en del av ett nätverk ”Network on Gender, Religion and SRHR”. Ett nätverk som innefattar aktörer i fyra olika länder; Swaziland, Sydafrika, Etiopien och Tanzania och är ett samarbete mellan akademin och praktiska hälsoprojekt, såsom mentormammaprojekten som har beskrivits flertal gånger här i kampanjen och bloggen. Inom nätverket sker också utbildning för kyrkoledare och samfund med syfte att stärka personer som är aktiva i kyrkorna att inom sina församlingar verka för förändring när det gäller SRHR och jämställdhet.

Vid de teologiska institutionerna i nätverket erbjuds mastersprogram inom ”Genus, hälsa och teologi”. Studenterna vid master programmet bedriver ofta fältstudier på organisationer eller i kyrkor kring frågor som rör jämställdhet och sexuella, reproduktiv hälsa och rättigheter. Studenterna skriver om spännande och progressiva ämnen och visar på att akademin ofta är, och bör vara ett utrymme som är fritt.

Om man befinner sig i en annars konservativ kontext så kan det akademiska rummet vara tryggare och öppnare för att diskutera och utforska frågor som annars trycks undan i samhället. Många av masterstudenterna som deltagit i programmet de senaste åren i de olika länderna arbetar nu aktivt i sin lokala kyrka med till exempel utbildning, eller har fått anställning i civila samhället där de arbetar vidare med hälsa och jämställdhet medan några forskar vidare.

Teologi kan verka mot jämställdhet men det kan också utmana och förändra. Det är viktigt att arbeta inom och med kyrkor för jämställdhet, för att kyrkor ofta har makt och stort inflytande. Då är det också viktigt att skapa utrymmen för att andra religiösa tolkningar ska få synliggöras än de som bekräftar traditionella och ofta rent skadliga föreställningar och normer kring kön, sexualitet och genus.

Svenska kyrkans arbete internationellt handlar om att synliggöra, stötta och samverka med aktörer som verkar för precis detta och för att bland annat dessa fyra unga kvinnor ska kunna påverka för jämställdhet i sina relationer, familjer, kyrkor och i samhället i stort.

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
policyrådgivare SRHR 

 

 

Ojämställdheten är en av de största utmaningarna världen står inför – det skapar ett oerhört lidande för enskilda och är samtidigt ett enormt slöseri med resurser.
Läs om vårt arbete för jämställdhet >>

Läs mer om julkamapanjen >>
Ge en gåva direkt >>
Följ oss på Facebook och Twitter

 

Klicka på bilden för fler sätt att ge!

Klicka på bilden för fler sätt att ge!

Mona vill bli doktor och Ibrahim pilot

LUCKA 14

I över två år hölls skolor i Centralafrikanska republiken stängda på grund av inbördeskriget.  Många barn och unga lider av posttraumatisk stress. Foto: Ingrid Norrman

I över två år hölls skolor i Centralafrikanska republiken stängda på grund av inbördeskriget. Många barn och unga lider av posttraumatisk stress. Foto: Ingrid Norrman

Centralafrikanska republiken har sedan 2013 genomlidit en komplex kris. En miljon människor har tvångsförflyttats inom landet och över 423 000 personer har flytt till grannländerna. FN beräknar att 2,7 miljoner människor – 56 procent av landets befolkning – är i behov av humanitärt bistånd. Till och med mitten av juni 2015 rankades den humanitära krisen som en “nivå 3-kris”- den högsta möjliga nivån. Samtidigt är krisen en av de mest bortglömda och underfinansierade.

2013, då våldet mellan kristna och muslimska grupper var som mest intensivt, hölls endast 35 procent av skolorna öppna. Skolor attackerades, plundrades och ockuperades av väpnade grupper. Många barn har gått miste om över två års skolgång. Svenska kyrkan finansierar, med stöd från Sveriges biståndsmyndighet Sida, utbildningsinsatser i huvudstaden Bangui samt i regionerna Mamberè-Kade och Sangha Mbaerè.

I somras besökte jag en grundskola i området PK5 i utkanten av Bangui. I området bor både kristna och muslimer, och detta var epicentrum för konflikten när den var som mest intensiv. Situationen är nu något lugnare sedan fredsbevarande styrkor patrullerar området, och en del internflyktingar återvänder. Skolan har öppnat igen, trots att många möbler och dokument har förstörts. Det är föräldrarna själva som undervisar efter bästa förmåga och vaktar området för att skydda barnen.

Några av eleverna i grundskolan har lektion när jag får möjlighet att prata med dem en stund. De berättar om sina framtidsdrömmar. Mona vill bli doktor, Ibrahim pilot, Amina ingenjör och Garba författare. Skolan hyser nu också muslimska gymnasieelever, eftersom det fortfarande är för farligt för dem att lämna området.

Samtidigt har cirka hälften av barnen i området ännu inte kunnat återvända till skolan. Dessa barn är utsatta för de allra största riskerna.

På eftermiddagen diskuterar jag med vår partnerorganisation om de utmaningar som det innebär att arbeta med utbildningsinsatser under en väpnad konflikt, där många pojkar och flickor har upplevt fruktansvärda saker. Enligt en studie om barns psykosociala välbefinnande i Centralafrikanska republiken (Save the Children, 2015) har 10 procent utsatts för sexuellt våld och 64 procent visar symptom på posttraumatisk stress. Barn reagerar på olika sätt, ofta genom ilska, nedstämdhet eller rädsla.

Hur kan vi stötta lärare och föräldrar att bemöta dessa elever på ett bra sätt? Hur ser vi till att fånga upp elever i behov av mer specialiserat stöd? Svenska kyrkans psykosociala experter kommer framöver att arbeta tillsammans med vår partnerorganisation i syfte att bättre integrera dessa aspekter i utbildningsinsatserna.

Det är viktigt att Svenska kyrkan genom ACT-alliansen finns på plats även i de kriser som inte syns i media. Det är de humanitära behoven som styr och alla barn har rätt till utbildning. Så länge pojkar och flickor kan gå i skolan lever hoppet om en bättre framtid, trots allt.

En framtid där Mona kan bli doktor, Ibrahim pilot, Amina ingenjör och Garba författare.

Ingrid Norrman Foto: Magnus Aronson /IKON

Ingrid Norrman Foto: Magnus Aronson /IKON

Ingrid Norrman
handläggare för humanitära insatser

 

 

Läs mer om  julkampanjen >>
Läs om vårt psykosociala förhållningssätt >>

Följ oss på Facebook och Twitter

aluthando

Klicka på bilden för fler sätt att ge!