hållen i S:ta Birgittakyrkan och Husby-Långhundra kyrka 150823
Tema
Friheten i Kristus
2 Mos 4:10-17
2 Kor 3:4-8
Mark 7:31-37
Ps 145:13-18
Psalmer
Ing 46:- Låt mig få höra om Jesus
Grad 289:- Guds kärlek är som stranden
Ef pred 590:- Som källor utan vatten
Off 90:- Blott i det öppna
Utg 285:- Det finns djup i Herrens godhet
Predikan
Här i kyrkan idag är de flesta inte. Alltså de flesta som bor i Knivsta har stannat hemma, gått till jobbet, åkt och handlat eller något annat bra, men de är inte i kyrkan. Vårt samhälle genomsyras av bibelcitat och kristna värderingar vad gäller människosyn, kunskap och tidsuppfattning. Men de flesta ser inte ursprunget och kopplingarna. Kunskapen om den kristna trons grunder är inte så stora. Vår församling och vår kyrka lever i en kultur som av historiska skäl har en kristen grund men där det mer är tradition och musealt än levande och förnyande. Kyrkan är en subkultur bland andra. Men kyrkan vill inte vara en subkultur bara för sig själv utan något tillgängligt för alla.
I Markus evangelium möter vi hela tiden en dubbelhet. Det är bråttom, Gudsriket breder ut sig nu och det gäller att uppmärksamma det och ta chansen. Ändå säger Jesus ofta att lärjungarna och människorna runtomkring ska vara tysta om det som sker. Att både sprida något till många och samtidigt vara tyst om det går inte riktigt ihop. När Jesus säger till dem att vara tysta så sprider de ryktet ännu mer och ännu ivrigare. Folket är som barn som inte kan hålla sig, eller som de flesta vuxna, om det finns en hemlighet så blir man hur nyfiken som helst. Vill Jesus ha mer tid på sig i det lilla sammanhanget innan den stora massan blir indragen? Vi vet inte. Men strategin på lång sikt verkar funka. Budskapet sprider sig.
Ryktet om Jesus sprider sig fortare än han kan gå. Han har gjort en del under och predikat en del på hemmaplan. Hemma i Galiléen där har de hört vad han gjort, men de vet också vem han är och vilken familj han tillhör. Det är svårt att vara profet i sin egen hemstad (Mk 6:1-6). Ryktet sprider sig utanför det egentliga Israel. Han möter en syrisk-fenikisk kvinna vars dotter är sjuk. Trots att Jesus kallar henne hund, en symbol för en asätare eller sopätare så har hon en sådan tillit till Jesus. Jesus helar hennes dotter. Detta sker lite privat i ett hus.
Den döve mannen som pratar konstigt helas också privat, men inte tillräckligt privat. Folkmassan märker vad som hänt. Kanske hör de att mannen kan prata korrekt till skillnad från förut. Jesus säger att de ska dra sig undan på ett sätt som han annars bara gör med sina lärjungar. Också detta under sker utanför Jesus hemmaområde. Han går en lustig och egentligen helt osannolik promenad till den döve mannen. Det handlar nog inte om geografi här utan om i vilket sammanhang Jesus befinner sig. Jesus är utanför sin egen kulturella kontext.
Markus evangelium skrivs och läses utanför det judiska sammanhanget. Evangeliet förkunnas i Romförsamlingen. Här är de flesta inte judar från början, det är hednakristna som utgör stommen. Markus berättar hur det börjar men att det inte är i det trygga och lilla sammanhanget det ska stanna. Gudsriket ska bredas ut, inte bara det gamla Israel ska vara en del, det nya Israel är bortom gränserna. Redan Jesus korsar gränserna och ger sig ut på hedniskt område och möter människor som inte tillhör Guds utvalda folk.
Nästa under, där 4000 blir mättade av sju bröd och några fiskar, sker på hedniskt område (Mk 8:1-10). I evangeliets klimax då Jesus hänger på korset är det en hednisk soldat som verkligen förstår vem Jesus är (15:39). Det är utanför Jesu ursprungliga sammanhang som människor verkligen förstår vem han är.
Det är lite märkligheter runt det här undret med den döve som får hörseln tillbaka. Det är en aura av magi, lite hokuspokus och abrakadabra. Jesus tar på mannen, smörjer hans tunga med sin egen saliv och snackar främmande språk. Kanske är det så att Jesus bemöter hedningarna med ett sätt som de kan förstå? Samtidigt tar Markus bort något av det magiska när han översätter orden till grekiska så att läsaren av evangeliet förstår att det inte var något magiskt utan bara orden ”Öppna dig”. Det är inte magi, men det är ”makt bakom orden” som det konstateras i Mk 1:27. Jesu ord kan likt Guds ord skapa liv bara genom att de uttalas. Jesu ord liknar orden Gud använder i skapelseberättelsen när Gud säger och det blir till (1 Mos 1:1-2:3).
Jesus inte bara går geografisk utanför sitt sammanhang, han möter också människor utanför sin krets och han försöker prata så att de ska förstå. Han skulle förmodligen göra sig förstådd även idag. För berättelsen inleds med historisk presens, det som vi fortfarande är vana att höra idrottare använda när de berättar om sin framgång eller sina misstag efter att det skett. ”Så springer jag fram och passar och får tillbaka bollen och gör mål.” Istället för ”då sprang jag fram, passade, fick tillbaka och gjorde mål”. Det är liv i berättelsen och den stora massan är tänkta att förstå det som händer.
I berättelsen om när Jesus helar en döv man som pratar dåligt ligger flera utmaningar till oss som kyrka och församling här. Att gå utanför den egna kulturella zonen. Vi är en subkultur och vi blir så snabbt blinda för vår egen särart att vi glömmer att andra inte nås och att andra inte förstår. Vi använder ett språk som inte är når fram. Självklart måste den andliga verkligheten beskrivas med en del fackuttryck, men det måste också finnas sammanhang och möjligheter att lära sig dem.
Varför är detta så viktigt, att inte sluta sig i sin subkultur och nöja sig med hur det är. Det är för att Jesus vill att Gudsriket ska bli större och nå fler. Profeten Jesaja sa långt innan Jesus att ”Då ska de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra.” (Jes 35:6) Gudsriket som handlar om att fler ska befrias från det som hindrar dem att leva helt och fullt, måste bli större.
När Jesus helar den döve går det rätt fort och bra. Men när han lite senare försöker hela en blind är det mer en process. Den blinde ser först träd istället för människor och sen kan han se helt klart. (Mk 8:22-26) Processen att bli befriad kan ta en stund. Vår församling kan vara en sådan plats. Om vi bjuder in, om vi vågar gå utanför vår egen lilla subkultur, om vi vågar se varandra i ögonen och se varandra med de ögon vi fått och vågar lyssna på varandra med de öron vi fått och vågar prata med varandra med de ord vi fått.
Vi kanske är lite rädda och säger som Mose när Gud vill att han ska gå till farao ”jag har inte ordet i min makt” (2 Mos 4:10). Gud svarar då Mose ”Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren?” (2 Mos 4:11) Mose tvekar ändå, det går alltså att säga emot Gud och Gud lyssnar och Gud skickar med honom hans bror Aron. Då vågar Mose. En del av oss vågar för att vi har med oss Aron. Andra bara hänger med eftersom det är Mose som fått uppdraget och vi ska ju bara hjälpa till.
Om vi bara var och en skulle våga prata med och bjuda in en av alla de nya som råkar dyka upp här i kyrkan någon gång den här hösten, till sammanhanget så skulle dubbelt så många få möjligheten att se mer av den befrielse Jesus försöker förmedla till oss. Låt evangeliet utmana oss till mer befrielse i våra egna liv och mer befrielse i andras liv.