hållen vid Askonsdagsmässan i S:ta Birgittakyrkan 16021
Tema
Bön och fasta
Joel 2:12-19
Apg 13:1-3
Mark 2:18-20
Ps 32:1-5
Psalmer
Ing 529:- Jag till din måltid bjudits in
Off 281:- Mer helighet giv mig
Utg 509:- Av goda makter
Predikan
Människan är kropp, själ och ande enligt vårt kristna sätt att se det. Världen så som vi känner den är också den bestående av den vi kan se och ta på och det som är är bortom våra sinnen. En uppdelning av andligt och världsligt är på ett vis främmande.
Under fastan får vi öva oss att få ihop våra liv till ett. Vi får konkret öva oss att bli hela människor. Vi beter oss alltid lite olika beroende på vilka människor vi just för stunden är med. Vi är lite olika på jobbet och hemma, lite olika med vänner och främlingar. Bilden av oss är lite olika på sociala medier och när vi möts med våra kroppar. Under fastan får vi skala bort för att inte vara så splittrade.
I Apostlagärningarna upptäcker församlingen i Antiokia att några har kallelsen att vara missionärer. Det verkar lite överandligt, den helige Ande talar till dem med ord som vi kan förstå. Samtidigt är det mycket konkret och kroppsligt allt som sker. De håller gudstjänst och de fastar och sen talar Anden. Efter orden från Anden fastar och ber de igen, sen lägger de händerna på dem som fått kallelsen innan de skickar iväg dem.
I söndags lade vi som församling våra händer på några ungdomar som varit i vårt pastorats konfirmandarbete och sedan i ledarskola, allt som allt 2,5 år. Några av ungdomarna har varit med även som barn. Det krävdes en förberedelsetid för dem och för pastoratet att känna igen kallelsen till ledarskap. Fastan är en tid av förberedelse.
När Lukas skriver att församlingen i Antiokia fastar och ber är det en signal för oss. Vi förstår då att de tar det här på allvar. De försöker koncentrera sig och lyssna in. Detta är ett skäl att skala av något under fastan, för koncentrationens skull. Vad är det som tar uppmärksamheten i ditt liv från det viktiga? Vad är det som gör att du inte kan fokusera?
Församlingen i Antiokias koncentration leder till att de sänder ut missionärer. Men Lukas framhåller att det i grunden är Guds helige Ande som sänder dessa missionärer i deras uppdrag.
När vi nu går in i koncentration av fasta och bön slår vi in på den kärlekens väg som var temat i söndags. Fastan är ett utmärkt tillfälle att gå kärlekens väg helt konkret. Vi som individer behöver slå in på denna väg, men också vår församling som helhet. Vi som människor behöver inte bara hör talas om kärleken, vi behöver uppleva den i praktiken. Att öka kärleken är svårt, men att öka de konkreta uttrycken för kärlek är möjligt. Kan vi spendera mer tid tillsammans? Kan vi bjuda hem varandra oftare? Kan vi ge varandra komplimanger? Kan vi våga dela med oss till varandra hur vi har det? Kan vi skratta mer tillsammans?
Fastan ger oss en möjlighet att konkretisera vår kristna tro ännu lite mer. I församlingen i Antiokia fastar de, de ber och de lägger händerna på varandra och det resulterar i något konkret, två personer får vetskapen om vad de ska göra och uppdraget att göra det. Fastan kan också hjälpa oss att se vad vi ska göra och vilka våra nya uppdrag är.
Johannes Chrysostomos menar att fastan framförallt visar oss en mycket god sak: ”Anden uträttar allt”. Anden, hjälparen, är alltid med och gör allt, men fastan hjälper oss se denna andes närvaro och lyssna in kallelsen och ansvaret.
En liten sammanfattning: Fastan kan hjälpa oss att skala av, inte vara så splittrade, bli hela människor. Fastan kan vara ett tillfälle i att visa kärlek i konkret handling. Fastan kan hjälpa oss att upptäcka Andens verkningar.
Men det allra bästa med fastan är att den tar slut. Om fyrtio dagar firar vi Jesu död på korset och hans uppståndelse. Därför kan vi utan rädsla gå in i fastan nu, övertygade om att Jesu död på korset och hans uppståndelse sätter alla våra fastemisslyckanden i rätt perspektiv: förlåtelse, kärlek och nytt liv.
