Hållen i Askonsdagsmässan i S:ta Birgittakyrkan 170301
TemaBön och fasta
Luk 5:33-39
Man 11-15
2 Kor 7:8-13
Ps 32:1-5
Psalmer
Ing 135:- Se vi går upp till Jerusalem
Psaltarpsalm: ”Vänd åter till mig”
Off 222:- Just som jag är, ej med ett strå
Utg UP 106:- Allt till Jesus vill jag lämna
Predikan
Jesus befinner sig mitt bland människorna i kapitel fem i Lukas evangelium. Han kallar de första lärjungarna vid den stora fiskfångsten, helt obegripligt. Han renar en spetälsk och han botar en lam. När Jesus sedan kallar Tullindrivare Levi till sin lärjunge säger Jesus ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.”
Jesus är på människornas nivå, han ser deras behov och möter dem där.
När Jesus sedan blir kritiserad för att hans lärjungarna inte fastar tänker han fortfarande på samma sätt. Men nu är det lärjungarna som självklart ska vara på rätt nivå. Lärjungarna ska vara där han är. Jesus är inne i bröllopsfirandet. Jesus håller på att ingå ett nytt förbund med sitt folk, likt ett bröllop där bruden och brudgummen ingår ett förbund. Nu mitt under denna bröllopsfest kan de inte fasta tillsammans, de måste festa.
Samtidigt har vi denna text som en inledning till vår fasta. ”Det ska komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den tiden är inne kommer de att fasta.”
Tiden för fasta är nu. 40 dagar innan påsk. Fastan en tid för förberedelser. Tiden för fastan är också en tid för omtag.
Augustinus tolkar detta med de gamla och de nya vinsäckarna att det handlar om lärjungarna. Lärjungarna är i detta sammanhang de gamla vinsäckarna. De klarar inte att bära allt det nya som Jesus kommer med. Däremot kan de bli nya vinsäckar. Genom pingstens under när de helige Ande kommer till sin kyrka blir de kapabla att bära allt det nya Jesus kommer. Den helige Ande kan åstadkomma det som inte någon människa kan. Det kan också vara tröstefullt under en 40 dagar lång ökenvandring mot Herrens påsk. Då när fastan känns omöjlig att klara av då när det är omöjligt att leva det nya livet i kärlek, ljus och rättfärdighet. Då när vi snavar och faller. Det är inte vi, utan den helige Ande i oss som klarar detta. Det är ett evangelium mitt i den lagfyllda fastan.
Fastan med all sin fokus på vad vi ska äta eller inte äta. Fastan med sitt fokus på att ge bort av sit överflöd och fastan med sitt fokus på det inre livet med Gud kan ha negativa sidor. I detta sökande efter en rätt fasta kan jag bli i stort fokus. Alltså inte jag, Martin Valman, men vars och ens jag. Jag ska klara av att avstå köttet, sötsakerna, pengarna, tiden framför datorn eller mobilen.
Det fina i detta kan vara att jag inser min egen litenhet och bräcklighet. Men det har inget egenvärde. Litenheten och bristen har bara sin poäng att upptäcka i förhållande till någon annan. I förhållande till Gud är vi alltid mycket små och bräckliga. Men det är också i förhållande till Gud som vi kan bli upplyfta. När vi blir nedslagna så kan vi också upptäcka hur Gud lyfter oss och bär oss. Inte bara under fastan, men varje dag.
På samma sätt kan de insamlade medlen hjälpa oss att se hur vi är en del av ett större sammanhang. Fasteinsamlingens poäng är inte att vi ska tömma våra plånböcker. Men däremot att jag är en del av en större värld där en del plånböcker är mycket tomma, eller till och med saknas. Så är det alltid, men fastan kan vara en tid när jag sätts i det större perspektivet.
Vi lever i en tid av individualism och egocentrism sägs det. Vi sägs tänka mer på oss jävla än andra och vi är duktiga på att ta selfies men imponeras sällan av andras sådana. Fastan kan bli en tid där jag fokuserar min gudsrelation, min kropp, mitt givande till andra o.s.v.
Fastan kan också bli en tid då vi tillsammans upptäcker Gud och våra medmänniskor och deras behov. Fastan kan bli en tid då vi upptäcker att pingsts under faktiskt skett med oss. Där vi upptäcker att vi som kristna förmår bära Jesu fulla budskap, ja bära Jesus själv. Inte av egen kraft, men med den helige Andes hjälp.