Främlingsfientlighetens dypöl


Som en röd tråd genom Nya Testamentet går tanken på att inte göra skillnad på människor. Jesus samlar en brokig grupp lärjungar omkring sig, med olika bakgrund och ställning. ”Allt vad ni vill att människor ska göra er, det ska ni göra dem”, säger han och tycks mena att mänskligheten är en. Om ni bara gör gott mot dem som gör gott mot er, ska ni ha tack för det, frågar han retoriskt och vill vidga vårt ansvar för varandra. Jakob sammanfattar det hela i sin kärnfulla vers: gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus.

Trots det fortgår polariseringen mellan kristna och muslimer här i Sverige, ofta påhejad av företrädare för kristen tro och kristna publikationer som Dagen. Svenska kyrkan fortsätter å andra sidan att anklagas för att vara för tyst om förföljelsen av kristna, trots flera uttalanden av bl a ärkebiskopen som tydligt markerat det fruktansvärda i det folkmord som nu pågår i världen.

Det är möjligt att polariseringen har naiva syften, som nån slags känsla av att ”vi”, dvs de kristna, ska värna om vår egen familj medan ”dom”, dvs muslimerna, får ta hand om sig själva. Men den där elefanten i samtalsrummet som ärkebiskopen talat om, det islamkritiska tankekomplexet, fortsätter ställa till det. ”Vi” blir lätt vi svenskar, eller européer, medan ”dom” blir invandrare, flyktingar och utomeuropéer. Och plötsligt befinner vi oss i den dypöl ur vilken främlingsfientligheten hämtar sin näring. Särskilda asylboenden för kristna…tja, varför inte särskilda boenden för kristna överhuvudtaget. Eller svenskar. Eller västeuropéer. Kom låt oss bygga murar mellan folkslag…

Den kände journalisten Kjell Albin Abrahamson har den senaste tiden skrivit några kolumner som på ett obehagligt sätt öppnar upp för sådana strömningar, även om det kanske inte är hans medvetna avsikt. Nyligen skrev han i LT Östersund att ”inflödet av flyktingar från muslimska länder har skapat en rädsla för att sedvänjor negativt förändrar europeisk kultur”. Ok, vilka ur-europeiska sedvänjor är hotade? Ja, mot slutet skriver han att ”det civiliserade livet uppstod i kristna samhällen, inte muslimska eller buddhistiska”. Ok, vi pratar alltså civiliserat liv mot ociviliserat liv… I sin kolumn tänjer han polariseringen på ett förbluffande oblygt sätt som om flyktingarna är ett hot mot vårt civiliserade liv. Helt klart veckans peak i mitt flöde.

Den 31/10 i år inbjuder Vatikanen och Lutherska Världsförbundet, med runt 150 medlemskyrkor, till ett gemensamt möte i Lund. Påven närvarar, tillsammans med många andra religiösa ledare. Temat är ”från konflikt till gemenskap” och syftet är bl a att visa att ”togetherness” är möjlig i vår tid. Att det finns en annan hållning än polarisering, segregation och främlingsfientlighet. Att den bibliska hållningen är att Gud har skapat alla människor lika och att kyrkans uppdrag är att älska världen tillbaka till Gud. Jag hoppas mötet kan bli en fackla i ett Europa som just nu mörknar.

I allt fler kolumner och insändare förordas åtgärder som gör skillnad på människor idag. Vi mot dom. Kristna mot muslimer. Européer mot resten. Förra veckan skrev jag att det måste vara möjligt att samtidigt både hävda att det är fruktansvärt med den förföljelse som nu sker mot kristna och att all förföljelse av troende är lika fruktansvärd. Att det, inte minst i en kristen kyrka, måste vara möjligt att värna sina kristna bröder och systrar utan att samtidigt bygga upp de murar Jesus bröt ner.

Säg att det är möjligt.

En kommentar

Raimond Molander säger
29 februari 2016 – 11:18

"De yttre formerna i religionerna är betydelsefulla av både en negativ och en positiv anledning. Då de överbetonas blir religionernas olikheter mer framträdande än likheterna. När i synnerhet skrifterna och doktrinerna görs absoluta, såsom i religiös fundamentalism, leder det orånkomligen till exkluvism. Sann dialog blir då omöjlig att föra, eftersom syftet är att konvertera andra, vilket ofta leder till konflikt.
Det finns en specifik kristen anledning att avvisa kristen exklusivitet: den traditionella betoningen av nåden. Om det är ett måste att vara kristen för att komma i rätt relation till Gud, är det inte fråga om nåd, utan ett krav - oavsett om vi talar i termer av nåd. Om vår relation med Gud alltså grundar sig i nåden, kan den inte bygga på ett krav - inte ens ett krav att vara kristen."
Marcus J. Borg

Bror Esberg svarar
2 mars 2024 – 02:16

Låter som en tankevurpa….
Enda grunden för Guds nåd är väl Gud själv, inkarnerad i skapelsen? ”Åt dem som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *