Ecumenical Collaboration enhances capacity to challenge HIV

There's a web that ties us together - members of the San Pable workshop during the closing session.

There’s a web that ties us together – members of the San Pable workshop during the closing session.

“Women are strong enough to alleviate discrimination, stigma, oppression permanently. They just needed to be empowered and educated on their rights.” “Jesus revolutionized the role of women even during a time of acute patriarchy. It is refreshing to know that He is on the side of suffering women all along.” (Participants in the San Pablo Workshop)

For as long as I have been working with HIV I have worked with two groups in particular, INERELA+ (The International network of religious leaders living with or personally affected by HIV), and EHAIA (The World Council of Churches Ecumenical HIV and AIDS Initiatives and Advocacy). Both initiatives have been seeking to address HIV from a faith perspective. INERELA+ and EHAIA have long collaborated in the work they have both been doing in Africa, and from this perspective it only seemed natural that as EHAIA expanded their focus beyond Africa, a key partner would be INERELA+.

Key aspects of engaging on HIV are both the accurate information about HIV, (prevention, treatment, care and support) addressing the stigma and discrimination as well as identifying and addressing the very specific vulnerabilities to HIV. More often than not these vulnerabilities run along the fault lines of exclusion and marginalization. Faith communities are not immuned from this, rather the pervasive patriarchal power structures and teaching within Christianity and other faiths feed into this paradigm.

It has been the incredible work EHAIA has been doing over the past almost 15 years that initially lead churches in regions of the world other than Africa to first call on EHAIA to share their methodologies and teaching, their capacity building and accompaniment there as well. Following the endorsement of this enlarged vision by the WCC General Assembly in Busan in 2013, the Philippines was identified as one of the countries which would be used as pilot for this expanding ecumenical initiative.

Working closely with local member churches of the WCC through the National Council of Churches in the Philippines (NCCP), EHAIA and INERELA+ joined forces to use two highly respected methodologies in building the capacity of 27 women in a three day workshop held in San Pablo, south of the capital Manila. SAVE was developed by INERELA+ in an attempt to deal both with comprehensive all information needed for effective prevention of HIV transmission, but also to understand and challenge the roots of the stigma, shame, denial, discrimination, inaction and misaction (SSDDIM) associated with HIV. “In response to the continuing rapid spread of HIV and AIDS in the Philippines, the NCCP HIV and AIDS program together with the Women’s Desk continue to provide opportunities and spaces for comprehensive education and training to equip our churches in addressing this alarming issue,” said Ms. Darlene Marquez-Caramanzana, program secretary on Ecumenical Education and Nurture of NCCP.

The Contextual Bible Study model, taught in this workshop, was first developed by Ujamaa as an initiative from the University of KwaZulu-Natal. Significant work in this regard was then done by EHAIA and the development of the Tamar Campaign in collaboration with the Circle of Concerned African Women Theologians assisted in developing material that could be used to address sexual and gender based violence from within the faith community.

The workshop with 27 women in San Pablo proved an ideal opportunity to not only challenge women religious leaders on HIV, but to deal holistically with the many facets related to vulnerability. Through the clear and concise facilitation of the Contextual Bible Studies Rev. Pauline Njiru was able to highlight the way in which women in the bible have not only stood up to the powers of their time, but received strong endorsement from Jesus to be authentically who they are. Even though Tamar was raped by her brother, she did not keep quiet about it; even though the Samaritan women at the well was self-stigmatized, she engages with Jesus and Jesus engages with her; even though the disciples encourage Jesus to send away the women who is anointing his feet, Jesus praises her and gives her example of service to be something to be remembered every time He is remembered. Women are a key part of Jesus ministry, and without their ministry His ministry is vastly diminished.

Equally the content related to HIV was presented through the SAVE Toolkit in a way that allowed the participants to actively engage and identify HIV as an area of personal engagement rather than just a focus of ministry. Highlighting the key role of faith in propagate HIV related stigma allowed participants to see the areas where their own engagement could lead the church to be more empowering. What is clear is that bringing the two disciplines, the two methodologies together strengthened the content and impact of the workshop. In the post workshop wrap up session participant after participant not only spoke about the way in which they had been personally challenged and touched, but about the commitment they wanted to make to the group to further this work in a number of key areas.

At the workshop’s conclusion, Rev. Kadile said that “I can promote men and women to test for HIV. I can be more compassionate and understanding with people living with HIV and influence my organization to do the same. For youth organizations, I can educate them about being protected and to not discriminate PLHIV. I want to be partners with NCCP in promoting and advancing the cause for #PreventionNOTCondemnation.”

The collaboration between NCCP, EHAIA and INERELA+ has strongly impacted these 27 women, and through them the congregations and communities they work closely with. NCCP’s careful identification of the participants met that maximum impact form this workshop can be achieved. In a country UNAIDS indicates has the highest HIV incidents internationally, the role of faith communities will be critical to slowing and eventually stopping the further growth of HIV in the country. And these 27 women will form a key component in that engagement.

Sydsudan som det hoppfulla exemplet

Det är onsdag den 6 januari, trettondagen eller Epifaniadagen, som vi firar till åminnelse av när de tre vise männen nådde fram till Jesusbarnet i Bethlehem med sina gåvor av guld, rökelse och myrra. Det är helgdag i Sverige men inte här i Kenya.  Jag tar min kaffekopp och slår upp Uppsala Nya Tidning på nätet efter att en vän noterat på Facebook att Sydsudan finns med som hoppfullt exempel när det gäller fredsprocesser. Läser ivrigt och sätter nästan genast frukostkaffet i vrångstrupen. Läser igen. Jo, det står så. Sydsudan, tillsammans med Filippinerna, Colombia och Burma lyfts som goda exempel. Artikeln handlar inte per se om Sydsudan, den handlar om antalet konflikter i världen under året som gått. I artikeln ges inga argument till vad som inger hopp, bara att ytterligare ett fredsavtal undertecknats av parterna i augusti 2015. Eftersom jag bland annat jobbar med Svenska kyrkans partner i Sydsudan vill jag fördjupa och problematisera bilden lite.

Sydsudan som varit i krig under sammanlagt 40 år sedan självständigheten 1956 föll åter tillbaka i ofred i december 2013.  Sedan dess har flera avtal om eld-upphör och fred tecknats och brutits. Den interregionala organisationen (IGAD) som lett fredsförhandlingarna i Addis Abeba har sagt att de två sidorna har brutit avtal om eld upphör inte mindre än 53 gånger på 19 månader. Ett undertecknat fredsavtal betyder för många i Sydsudan mindre än det papper det är tecknat på och har ungefär samma livslängd som en dagslända. Därför respekteras inte heller det senaste avtalet från i augusti 2015. Nej, ännu är Sydsudan inte något bra hoppfullt exempel, däremot inte sagt att det inte kan bli!

International Crisis Group varnade i december 2015 för att Sydsudan riskerar att halka tillbaka i fullskaligt krig. Enlig BBC anklagar FN både regeringssidan och oppositionen för grymheter och brott mot mänskligheten och säger att situationen förvärrats sedan senaste fredsavtalet tecknades i augusti 2015.

Jag tänker på vår samarbetspartner i Mundri i västra Sydsudan vars personal evakuerats till huvudstaden Juba. Under hösten har de bevittnat en stegrande konflikt i sitt närområde med civila dödsoffer och människor som i desperation gett sig av på flykt. Mundri som tidigare var en livlig liten stad och förskonad från det våld som främst drabbat de oljerika staterna liknas nu närmast en spökstad. Öde och av soldater plundrad på allt av värde.  För människorna i Mundri har fredsavtalet inte bringat någon fred.

Från huvudstaden Juba får jag rapporter om en ökad allmän kriminalisering, väpnade inbrott och rån. Säkerhetsråden till oss inom det civila samhället och FN är att inte i onödan vistas utomhus kvällar och nätter, att bara bo på speciella hotell, att begränsa vår rörlighet.

Jag läser delar av Afrikanska Unionens (AU) utredning (commission of inquiry) som publicerades i oktober 2015 om vad som skett i Sydsudan efter krigsutbrottet 2013. Det står klart att båda sidor bär ansvar för de mest grymma handlingar vi kan tänka oss. Rapporten nämner våldtäkt, mord, skändning av döda kroppar, påtvingad kannibalism och konstaterar att man funnit massgravar. Rekrytering av barnsoldater. Tiotusentals sydsudaneser har dödats och 2.2 miljoner är på flykt i och utanför Sydsudan. 4.6 miljoner lever just nu i mat-osäkerhet. AU erkänner den etniska dimensionen av konflikten men vill inte gå så långt som att säga att det är fråga om folkmord. Rapporten gör vidare klart att det inte finns något som tyder på att den tändande gnistan skulle ha varit ett kuppförsök från oppositionen, något som president Kiir vidmakthåller. Likaså menar man att det är klarlagt att regeringen/presidentens styrkor ansvarade för en stor del av det etniska våldet mot folkgruppen Nuer i Juba under de första skälvande konfliktdagarna.

Sydsudan är bördigt. Stor potential för jordbruksproduktion.

Sydsudan är bördigt och har stor potential för jordbruksproduktion. Ändå lever 4.6 miljoner människor med matosäkerhet. Foto: Privat

Finns det hopp för Sydsudan efter just det här fredsavtalet?

Ett fredsavtal är trots allt ändå ett ramverk att förhålla sig till. En grund för vidare samtal. Kanske är det så, som många hävdar, att augustiavtalet är Sydsudans bästa chans. Möjligheterna till fred ökade också när den Ugandiska armen drogs tillbaka under hösten i enlighet med augustiavtalet. Den ugandiska styrkan var aldrig neutral i sitt skydd av civila utan stödde öppet president Kiir. Just idag kom också information om att fredsavtalets parter faktiskt lyckats enas i att utse övergångsregeringens ministrar. Det kan betyda att president Kiir inom en nära framtid kommer att utse Riek Machar till förste vice president och att den nya regeringen kan börja fungera den 22 januari i enlighet med tidsplanen som utstakats av den gemensamma övervaknings och utvärderingskommissionen (JMEC).

Det behövs fortsatt stöd och en enad front från omvärlden om Sydsudan ska bli det där goda exemplet. IGAD och dess samarbetsländer, Sydsudans grannländer och det övriga internationella samfundet, inklusive Sveriges regering, behövs för att öka den diplomatiska pressen på parterna att ta sitt ansvar och visa ett gott ledarskap och att leva upp till överenskommelserna i fredsavtalet.

Vi uppmanar Sveriges regering

  • att tillsammans med övriga nordiska och europeiska kollegor pressa på för att fredsavtalet ska följas och de föreslagna statsbyggande institutionerna byggas upp.
  • att tydligt stödja Afrikanska Unionen i deras önskan om att bilda en Afrikansk-ledd domstol för att skipa rättvisa och döma ansvariga för våldet. Den vana av straffrihet som råder i landet måste brytas.
  • att öka den humanitära hjälpen till människorna i Sydsudan parallellt med, det för fred viktiga, utvecklingsarbetet.

Vi uppmanar Sveriges regering att göra det nu!

 

 

World AIDS Day 2015

Fr. JP Mokgethi-Heath - Lets get serious about HIV

Fr. JP Mokgethi-Heath – Lets get serious about HIV

Today is World AIDS day, the 15th one since I first tested HIV+, the 15th since I was initiated onto treatment. I was working in a parish in Johannesburg. There was no treatment available to the general public in South Africa at the time. When I tested HIV+ I was also diagnosed with AIDS, and as such my doctor told me that if we did not manage to get me onto treatment I had between 3 and 9 months to live. It had become possible to buy treatment privately through the pharmacies, but the cost of that medication was 1 ½ times my monthly salary as a priest. There was no medical fund to assist. The only chance was to get onto a drug trial, and thank God, my doctor was able to arrange this.

It had taken time to get tested. My partner at the time did not feel comfortable to go and get tested, and it was only when he started losing his sight that we took the joint decision that we needed to go and get tested. Even so, just accessing the blood tests necessary for both of us to get tested cost me almost a ¼ of my monthly salary. It was a different time and there were so many barriers to knowing your HIV status and even more barriers to living positively with HIV. It was an easy understanding; if you got HIV it would develop into AIDS and you would die. We had heard of treatment being developed in Europe and America, but doctors from “the West” were adamant that it would be useless trying to treat HIV in Africa, because “Africans did not have watches” – they would not be able to be regular with taking their medfication. The irony of course is that when eventually treatment was brought to Africa, it far surpassed the 70% average adherence rates achieved in Europe or North America; Africa proved to achieve an average adherence of over 90%. It was simple, this was our one chance – if we messed it up we would have no second chance.

One of the biggest challenges in addressing HIV holistically has been the fact that the majority of people living with HIV have no idea. This remains as true in 2015 as it has been throughout the history of this pandemic. We have at least moved to a place internationally where about 45% of people living with HIV have been tested and now know their status. I do not know of an estimate in this regard in Sweden, but the Swedish statistics are that about 450 people test HIV+ every year in Sweden, and the majority of them are already sick, or have developed AIDS. This means that they have been living with HIV for 10 or more years before they present themselves for testing. The adverts around Stockholm at this time are very clear – “HIV today is not what is was yesterday”; and this is true. Today we know that the treatment is highly effective. People like me, living with HIV for more than 15 years, are proof of that. And the news in Sweden in this regard is extremely good, every person who tests HIV+ will immediately be initiated onto treatment which will mean two things, firstly they will be able to totally manage HIV for the normal extent of their lives, but secondly as soon as the number of viruses in the blood has been reduced to undetectable the risks of transmitting HIV is negligible.

To achieve this amazing gain needs one thing only – you need to know your HIV status, and that is where the challenge continues to lie. The majority of people being infected with HIV in Sweden are no longer the gay community, it has now become people in heterosexual relationships. This is a group who generally do not even perceive that they are at risk of getting HIV. We know this because most gay men in Sweden who test HIV+ present early in the infection, were as most heterosexual people present late.

So this World AIDS Day, do something that you might not have done before, go and get tested for HIV. In the case of HIV I can assure you ignorance is not bliss! Knowledge is power, if oyu find yourself to be HIV+ we can help you live a full and productive life, if you find yourself HIV- we can give you the information you need to stay that way. IF YOU ARE HIV IGNORANT, you are a danger to yourself and those you love.

Maskulinitet satt under lupp

Ska vi lyckas med jämställdhetsarbetet måste vi arbeta med män och maskulinitetsnormer. Idag den 19 november på internationella mansdagen lyfter vi vårt arbete för att engagera män för frågan. Läs om hur könsrelaterad våld minskat i ett flyktingläger i Uganda och om Fitsum i Etiopien som gått en kurs i maskulinitet i förändring.

I Svenska kyrkans internationella arbete inom genusrättvisa och sexuell, reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) stöder vi arbete som engagerar män i ett jämställdhetsarbete och där maskulinitetsnormer sätts under lupp.

Inte för att de är viktigast eller viktigare men för att arbete med män och maskuliniteter är viktiga och inte får glömmas bort när vi strukturerar ett arbete för jämställdhet. Alla, oavsett kön, behöver involveras och vara engagerade om vi ska nå jämställdhet.

För att nå förändring och ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka behöver man också involvera män, säger Fitsum Zelalem Bekalu vid Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba. Här tillsammans med Emilie Weiderud.

För att nå förändring och ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka behöver man också involvera män, säger Fitsum Zelalem Bekalu vid Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba. Här tillsammans med Emilie Weiderud.

Idag på internationella mansdagen vill vi ge två korta exempel från Uganda och Etiopien på resultaten av ett medvetet jämställdhetsarbete.

I Uganda stöder Svenska kyrkan Lutherska världsförbundets arbete mot sexuellt och könsrelaterat våld i ett flyktingläger där det lever nästan 54 000 människor. Lutherska världsförbundet har engagerat lokala myndigheter och andra intressenter, såväl som män och kvinnor, bland flyktingarna och i det lokala samhället och skapat arbetsgrupper mot könsrelaterat våld. Nu finns sex ungdomsgrupper, elva grupper med engagerade män, 35 grupper som arbetar för flyktingarnas välbefinnande och två antivåldsgrupper för kvinnor. Därutöver finns 34 socialarbetare i lägret.

Könsrelaterat våld minskade i lägret
Arbetet har hittills resulterat i en 20 procent minskning av rapporterade fall av könsrelaterat våld från 2013 till 2014, trots att den ökade medvetenheten först ledde till att antalet fall som rapporterade ökade. Att fallen först ökade och sedan minskade indikerar att det är frågan om en reell minskning, eftersom den inledande ökningen sammanfaller med att medvetenheten om könsrelaterat våld ökat.

Samtidigt rapporterar kvinnor ett ökat inflytande över beslut på hushållsnivå. Särskilt den senare ökningen kopplas till det positiva arbete som de elva grupperna med engagerade män har gjort för att uppmuntra andra män att inkludera kvinnorna i beslutsfattande.

I Etiopien, vid Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba, arbetar Fitsum Zelalem Bekalu med religiösa ledare i ett program om genus, hälsa och teologi med frågor som rör genus baserat våld, sexuellt våld och utnyttjande, samt andra SRHR frågor.

Maskulinitet som kan förändras
Fitsum gick nyligen en utbildning med Kyrkornas världsråd om ”transformative masculinity”. Metoden innebär att använda kontextuella bibelstudier – att man läser bibeltexter utifrån människors verklighet – för att närma sig frågor kring genus och SRHR. Fitsum berättar att det finns behov och ofta en avsaknad av samtal om jämställdhet inom kyrkorna.

– Mäns roll och maskulinitet ifrågasätts ofta inte inom kyrkan och samhället, och traditionella könsroller fortlever med konsekvenser såsom könsbaserat våld, könsstympning, kvinnor och flickors bristande egenmakt.

Fitsum säger att kyrkor kan ta en större roll och ansvar genom att till exempel lämna utrymme för kvinnors ledarskap inom kyrkor.

– Vi vill fortsätta utveckla vårt arbete inom SRHR, få kyrkor och kyrkoledare att närma sig frågorna själva och fortsätta utbilda varandra och sina medlemmar. För att nå förändring och ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka behöver man också involvera män.

Emilie Weiderud och Annika Lindé
policyrådgivare för SRHR respektive genus och teologi för Svenska kyrkans internationella arbete

Den internationella mansdagen uppmärksammas den 19 november varje år för att bland annat främja jämställdhet mellan könen, att synliggöra mäns ansvar i ett jämställdhetsarbete samt att främja positiva manliga förebilder. En viktig del av arbetet för jämställdhet är att alla, oavsett kön, behöver involveras och vara engagerade för att uppnå varaktig förändring.

Jordbruk och social trygghet mot hunger och fattigdom

”En bra början är att sätta jordbruksministern och socialministern i samma rum.”

Benjamin Davies, ekonom på FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO presenterar FAO:s årliga hungerrapport. Vi är på ett seminarium anordnat av Svenska FAO-kommittén med anledning av Världshungerdagen.  Temat är Social trygghet och jordbruk – hur fattigdom på landsbygden kan bekämpas. Tre fjärdedelar av världens fattiga lever idag på landsbygden, och livnär sig oftast på jordbruk.

Hunger och fattigdom hänger ihop. Människor som lever i extrem fattigdom har inte råd att köpa eller odla tillräcklig och näringsriktig mat. Undernäring leder i sin tur till ökad sjukdomsrisk och nedsatt arbetsförmåga. På så sätt leder fattigdom till hunger – och hunger låser fast människor i fattigdom.

Det sambandet märktes tydligt i milleniemålen, där det första målet var att halvera extrem fattigdom och hunger fram till i år. Nu fortsätter vi att kämpa. De globala hållbarhetsmålen har ambitionen att utrota fattigdom och hunger fram till 2030. Flera delmål handlar om att inrätta grundläggande sociala trygghetssystem i alla länder.[1]

Nästa talare på seminariet är Svenska kyrkans gäst Addise Amado, projektkoordinatör på Ethiopian Graduate School of Theology. Addise Amado samordnar ett nytt nätverk av trosbaserade organisationer och kyrkor i Etiopien, ett nätverk som utifrån sina många erfarenheter av att bistå människor i fattigdom och nöd ska stödja utvecklingen av landets offentliga sociala trygghetssystem.

Etiopien lyckades nyligen nå milleniemålet om halverad hunger mellan 1990 och 2015. Den positiva utvecklingen är kopplad till flera samspelande faktorer. Etiopien har haft en årlig ekonomisk tillväxt på över tio procent. Samtidigt har det skett ett skifte från humanitära insatser mot torka och svält, till mer långsiktiga och förebyggande åtgärder som angriper grundorsakerna till hunger. Det viktigaste exemplet på detta är Productive Safety Net Programme (PSNP), ett socialt trygghetsprogram med offentliga arbeten och direkta bidrag som infördes för tio år sedan. 70 % av bidragstagarna utför offentliga arbeten, oftast vård av allmänna mark- och vattentillgångar, mot en garanterad minimilön upp till 60 dagar per år. Bidragsdelen består av behovsprövade kontantbidrag till dem som lever i extrem fattigdom och som inte kan eller ska arbeta – barn, gravida och ammande kvinnor, äldre och kroniskt sjuka.

Många utmaningar kvarstår. Den etiopiska staten bidrar med mindre än en procent av finansieringen till PSNP, vilket innebär att det nationella ägarskapet är svagt och beroendet av utländska givare stort. Ett annat problem är att PSNP är utformat som en tillfällig språngbräda för att människor ska kunna öka sin produktivitet och ta sig ur fattigdom. Ett på förhand bestämt antal bidragstagare fasas därför ut varje år, oavsett om de faktiskt kan försörja sig själva eller inte. De offentliga arbetena har också kritiserats för att vara ineffektivt organiserade och sällan anpassade till kvinnors förutsättningar.

IMG_0503

Höglandet i Amhara, Etiopien. Här har människor som lever i extrem fattigdom tillgång till Productive Safety Net Programme. Foto: Gunilla Palm.

 

Inför nästa fas av PSNP ska ansvaret för att genomföra programmet delvis föras över från jordbruksdepartementet till socialdepartementet. Det finns farhågor om att skiftet kommer att leda till en försämring ute i regionerna där PSNP genomförs, då socialdepartementet har mycket svagare struktur och lokal närvaro än jordbruksdepartementet. Å andra sidan kan det leda till bättre samordning och integrering mellan politiska beslut för jordbruk och sociala trygghetssystem, precis som Benjamin Davies från FAO menar.

Bland deltagarna på seminariet finns representanter från UD, Sida, Näringsdepartementet och civilsamhällesorganisationer. Förhoppningsvis bidrar seminariet till att öka kunskapen hos svenska biståndsaktörer om hur fattigdomsbekämpning på landsbygden kan bli effektivare om jordbruksprogram och sociala trygghetssystem kan samverka.

[1] Delmål 1:3, 3:8, 5:4, 10:4.

Läs mer om Svenska kyrkans arbete med sociala trygghetssystem.

Svenska kyrkans positionspapper Jordbruksutveckling för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling.

Terroristerna vinner bara om omvärlden svarar på det sätt de vill – det behöver vi inte göra

Bild

På skärtorsdagen hände det som inte får ske. Tidigt på morgonen, när många fortfarande låg i sina sängar stormade den Somaliabaserade terrorgruppen al-Shabaab universitetet i Garissa i nordöstra Kenya. 142 oskyldiga studenter mördades och 79 skadades. Dödssiffrorna steg med tre döda poliser, tre döda militärer och de fyra terroristerna. Det beskrivs som den värsta attacken i Kenya sedan al-Qaeda bombade USAs ambassad 1998.

Kenya är just nu en nation i vånda, i sorg. Våra tankar och böner är med de familjer som förlorat en kär medlem på ett grymt sätt. Att förlora ett barn är bland det värsta som kan ske i en människas liv. Låt oss inte glömma.

Ärkebiskop Antje Jackeléns inlägg på Twitter i samband med händelsen.

Ärkebiskop Antje Jackeléns inlägg på Twitter i samband med händelsen.

 

Kenya har en längre tid levt under hot om terrorism och detta dåd kom efter många mindre attacker i området som gränsar mot Somalia. Al-Shabaab känner sig provocerade av att Kenya deltar i den Afrikanska Unionen ledda styrkan inne i Somalia. För Kenya är terrorismen och den bristande säkerheten ett hot mot varje Kenyans säkerhet och rätt till liv. Osäkerheten har också påverkat landet negativt inom andra områden, exempelvis är den förödande för turismen som normalt är en stor del av Kenyas ekonomi.

Al-Shabaabs mest spektakulära dåd, innan Garissa, skedde i september 2013 då en av de större galleriorna, Westgate, i Nairobi belägrades. Denna gång fanns också västerlänningar med bland offren, annars är hotet större mot platser där vanliga Kenyaner samlas, platser såsom kyrkor, marknader, busshållplatser och lokala barer. Ofta hör vi inte om dessa dåd i Sverige men för Kenyanerna är hotet alltid närvarande.

Al-shabaab, betyder på arabiska “ungdomarna”. De är en samling radikala ungdomar sprungna ur de tidigare islamiska domstolarna som härskade i Somalia. De är emot den av FN stödda regeringen i Mogadishu och anses vara allierade med al-Qaeda.

Kenya sörjer. I går demonstrerade studenter och överlevare i Mombasa i ett fördömande av attacken. De bar skyltar med texter som ”RIP We will miss u”, ”RIP Garissa Comrades” och ”147 is not just a number”.

Samtidigt är det i mörkret av denna katastrof viktigt att minnas att Kenya är så mycket mer än terrorism och säkerhetsvarningar. Låt oss inte glömma alla de framsteg som hela tiden görs i detta samhälle. Hur mycket bättre denna katastrof hanterades än Westgate katastrofen 2013, hur de underliggande orsakerna till terrorismen sakta börjar hanteras, hur regeringen försöker motarbeta den utbredda korruptionen. Befolkningen är ung och välutbildad, naturresurserna är stora och möjligheterna till ekonomisk utveckling är goda. Låt oss se allt som är positivt. Terroristerna vill sätta skräck i oss alla genom oberäkneliga attacker som väcker avsky och skapar ett samhälle som genomsyras av misstänksamhet och oro. Låt oss inte ge dem den glädjen! Låt oss värna det goda samhället som vi vill leva i!

 

Låt kvinnorna i Sydsudan ta plats

Jag befinner mig på resa i Sydsudan. Konflikten som startade i december 2013 pågår ännu. Människorna jag träffar på min resa berättar att de är trötta på kriget, ingen ser någon vinnare i konflikten, bara förlorare. Det som i grund och botten är en politisk maktkamp mellan president Salva Kiir och tidigare vice president Riek Machar har fått stora konsekvenser för befolkningen i landet. Ungefär 2 miljoner människor har tvingats på flykt på grund av striderna och tio tusentals har dött.

Kvinnor i Sydsudan hade redan före krigets utbrott mycket begränsade rättigheter och inflytande, och förekomsten av genusbaserat våld var hög. Situationen för kvinnorna i landet har inte förbättrats under de 15 månader av krig som gått, tvärt om. FN:s särskilda sändebud för sexuellt våld, Zainab Bengura, rapporterade efter ett besök i Sydsudan i höstas att kvinnor och barn i Sydsudan är offer för den värsta förekomsten av sexuellt våld som hon bevittnat i sitt yrkesliv. Det säger hon efter många års erfarenhet från länder såsom Sierra Lione, Centralafrikanska Republiken och Demokratiska Republiken Kongo.

Även de kvinnor som inte befinner sig mitt i krigszonen har indirekt drabbats av kriget. I Sydsudan är mödradödligheten den högsta i världen, 2 054 dödsfall på 100 000 födslar. Endast 15 % av födslarna i Sydsudan sker i närvaro av utbildad sjukvårdspersonal. Det är tydligt att under rådande konflikt så uteblir de nödvändiga investeringar som världens yngsta land verkligen behöver göra inom välfärdssektorn. Under 2014-2015 planerar regeringen att spendera 3.5 % av sina utgifter på hälsovård, samtidigt som man budgeterar 37 % till militära utgifter, inkluderar man uteblivna intäkter blir prislappen för konflikten ännu högre.

Det är den 18 mars, jag befinner mig i Sydsudans huvudstad Juba bara någon dag efter min ankomst.  President Salva Kiir håller tal till allmänheten, han beklagar att de många omgångarna av fredsförhandlingar i Addis Abeba inte lett fram till någon lösning. Han beklagar att kriget tagit människors liv och att medborgarna som är involverade i den privata sektorn drabbats av dåliga ekonomiska förhållanden som krisen skapat, men han beklagar inte hur kvinnor drabbats av kriget genom bland annat sexuellt våld. Kvinnor nämns bara i förbigående när Salva Kiir berättar om den inkluderande fredsprocessen:

 “I have allowed for the participation of a wide range of stakeholders in the IGAD peace talks; faith-based groups, civil society organizations, youth, women and political parties to ensure inclusiveness and ownership of the peace process.”

Jag frågar mig om inte kvinnor ingår i de andra uppräknade grupperna?  Är inte kvinnor en del av regeringens och oppositionens förhandlingsdelegationer?  I de trosbaserade organisationerna och civilsamhällesorganisationerna? Under ett samtal med Rita Martin från Eve organisation, en kvinnorättsorganisation som deltagit under förhandlingarna, blir det tydligt att den ”inkluderande” fredprocessen trots allt inte varit så inkluderande.

Ur delegationerna var följande antal personer kvinnor:

  • Regering 3/15
  • Opposition 3/15
  • Andra politiska partier 0/10
  • ”Former detainees” 0/10
  • Trosbaserade organisationer 2/14
  • Civilsamhälles organisationer 7/18
  • Kvinnoblock med observatörsstatus 7/7

Totalt 22 kvinnor av 89 personer.

Andelen kvinnor som får delta i fredsförhandlingarna är inte bara en fråga om rättvisa, det är också en fråga om att uppnå en hållbar fred. Många är de rapporter som visar att förutsättningarna för en hållbar fredsuppgörelse ökar om representanter från hela befolkningen involveras demokratiskt i fredsarbetet, om kvinnors erfarenheter och kunskap också tillvaratas. Genom fredsavtalet läggs grunden för landets framtid, och om inte kvinnors rättigheter involveras där så begränsas möjligheterna att utkräva dem framöver.

Givet statistiken ovan är det inte bara regeringen som behöver bli mer inkluderande, det gäller samtliga grupperingar, även civilsamhälle och trosbaserade organisationer. Här har vi som kyrka också ett ansvar att fortsätta utmana de normer som finns inom våra partnerorganisationer och partnerkyrkor.

lat-kvinnorna-i-sydsudan-ta-plats

Under vår fortsatta resa i Sydsudan åker vi till östra Equatoria, en delstat som varit relativt skonad från direkt konflikt men som fått ta emot många flyktingar från de värre drabbade staterna. Vi besöker ett ungdomscenter som sprakar av engagemang, här arbetar ungdomarna tillsammans för att stoppa HIV-spridning och lära sig om jordbruk, man genomför sportaktiviteter som alternativ till droger och alkohol. Arbetet är fantastiskt, det är bara ett problem, var är flickorna någonstans? Jag frågar, men möts först av tystnad. Flickorna hjälper till hemma, eller så är de redan gifta och har egna familjer att ta hand om. Det är inte ovanligt att flickor i Sydsudan gifts bort redan när de är 12 år gamla.

På vägen hem från ungdomscentret stannar vi på en marknad, där råder full aktivitet. Många bär runt på en liten sak gjord av trä, som jag först inte ser vad det är. Jag frågar och får veta att det är en liten träpall, så att man kan slå sig ner när man blir trött. Jag tänker högt: det måste vara bra för kvinnorna som är gravida, då blir man ju lätt trött. Mitt sällskap ser förvånat på mig, och säger -nej, pallen är bara för män, kvinnorna sitter på marken.

Att förändra normer tar tid, och det är lätt att känna frustration.

Givet den nya regeringens feministiska utrikespolitik i Sverige, ser jag att regeringen måste öka anstängningarna för en fredlig lösning på konflikten i Sydsudan, öka skyddet för kvinnor i konflikten, och förbättra ansträngningarna för jämställdhet i landet.

Låt kvinnorna i Sydsudan ta plats, i regeringen, i fredsförhandlingarna, i ungdomsorganisationerna och inte minst på den lilla pallen på marknaden i östra Equatoria.

Det känns så trångt

Det är en sak att läsa, skriva och lobba för en möjliggörande miljö/demokratiskt utrymme för civilsamhällesorganisationer, och en helt annan att leva den.

Jag är på arbetsresa i ett land i Afrika. Aldrig förr har jag känt att utrymmet och de mänskliga rättigheterna för oss i det civila samhället är så begränsade som där jag är nu. Aldrig har så många bett mig att behålla delad information för mig själv. Jag skulle vilja berätta för er om den fina kliniken som en av kyrkorna driver sedan trettiotalet, men jag tror inte att jag vågar. Jag är inte orolig för min egen skull, men för dem som lever och arbetar här dagligen. Jag vill inte riskera deras arbete, deras livsmöjligheter. Det finns en reell risk att de drabbas om jag som utlänning visar mitt intresse alltför öppet i detta land där de kristna är i minoritet. Här, där de kristna samfunden hukar och inte tillåts ha internationella samarbeten om de också innehåller finansiering. Här, där inga Visa eller Mastercard fungerar på grund av omvärldens embargo. Här, där väldigt många utländska enskilda organisationer blivit ”non grata” under de senaste åren. Här, där man inte ens får fotografera på gatan.

Om jag inte var rädd för repressalier skulle jag berätta för er om verksamheten innanför trädörren med den 85 år gamla, nu bleknande skylten, som ingen vill byta ut ”för att den visar vår historia”. Jag vill berätta om den systematiserade verksamheten, enkel och lättbegriplig, tydlig med färgkoder så att även den som inte kan läsa så bra kan förstå var man ska vända sig, var man ska vänta och vilken dörr man ska gå in genom när det är ens tur. Barn ses som extra viktiga här, tre dagar i veckan viks för barnen, föräldrar har en dag var. Sedan 2013 arbetar inga utlänningar här, det är inte längre möjligt.

I hela världen märker enskilda organisationer som vill verka för hållbara, trygga, demokratiska och rättvisa samhällen hur utrymmet att verka minskar. Restriktionerna ser olika ut, det kan vara omständliga och utdragna administrativa rutiner, lagar som reglerar finansiering och verksamhet eller till och med skrämsel och trakasserier. Läs gärna mer i ACT alliansens rapport från 2014, där finns djupstudier från Malawi, Zimbabwe, Rwanda och Colombia.

Det skulle inte behöva vara så här eftersom världens ledare gemensamt, i globala högnivåöverläggningar om biståndseffektivitet upprepade gånger tillerkänt civilsamhällesorganisationerna rätten att vara utvecklingsaktörer (Accra 2008, Busan 2011, Mexico 2014). FN:s special rapportör för mötes- och föreningsfrihet Maina Kiai betonar att en hållbar utveckling inte bara kan bäras av företag och ekonomiska åtgärder, det måste också finnas en frihet för det civila samhället, för engagerade människor att organisera sig, för att tillsammans bidra till utvecklingen i sitt eget samhälle. För att utvecklingsarbetet ska vara effektivt och bli långsiktigt krävs att aktörerna (stater, näringsliv och civilsamhällesorganisationer) samarbetar med varandra. Detta befästes i Mexico där man bildade det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete (GPEDC). Svenska kyrkan vill uppmana svenska beslutsfattare att bevaka dessa åtaganden och att använda det utrymme som ni har i internationella forum och tala för det civila samhället som finns, men inte hörs. För deras rätt att existera.

Utrymmet är begränsat just nu och det känns trångt, samtidigt är just denna klinik ett exempel på överlevnad och att det ibland går mot alla odds. Men hur länge till?

Utvinningsindustrins ansvar måste utkrävas lokalt, regionalt och globalt

Utvinningsindustrin är global, därför måste civilsamhällets svar också vara globalt. Svenska kyrkan bidrar till att sammanföra partner i kravet på en hållbar, rättvis och klimatanpassad utvinningsindustri, och väljer att uppmärksamma detta på dagen för social rättvisa.

”Det är slut på business as usual. Reglerna för näringslivet, myndigheter och civilsamhället har ändrats.” Det sa Graça Machel, en av huvudtalarna på den årliga konferensen för alternativ gruvdrift, Alternative Mining Indaba, som just gått av stapeln i Kapstaden. Årets sammankomst blev en stor succé, nära 300 delegater från hela världen deltog.

Graça Machel är änka efter två presidenter Nelson Mandela och Samora Machel, men framförallt en framstående kämpe för mänskliga rättigheter, social rättvisa och barns rätt i samhället. Företagen måste ta sitt ansvar, betala skatter och stå för en hållbar utveckling, myndigheterna ska följa upp att företagen följer lagar och också bistå medborgarna med stöd. Hon uppmanade civilsamhället att samla sig, utföra riktat påverkansarbete med fokus på förändring, och utkräva sina rättigheter gentemot de privata aktörerna.

Konferensen behandlar i första hand ”alternativ” till gruvdrift eller annan utvinningsindustri, som olje- och gasutvinning, samt skogsbruk. Men flera talare betonade att ibland är ”alternativet” att säga ”nej”; eftersom skadorna på människor, miljö och klimat blir så stora av utvinningsdriften att det enda alternativet är att stoppa ytterligare utvinning. Tonläget har skärpts, det ska dock betonas att ett direkt nej till all gruvdrift inte står på agendan de afrikanska organisationerna, däremot är det en fråga som är stor i Latinamerika. Vad som är tydligare är dock att ett alternativ kan vara ”nej” som nämnts ovan.

De privata aktörerna och statliga myndigheter måste ta sitt ansvar och leva upp till FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter som grundar sig på tre kärnområden:

Svenska kyrkan bjöd i år in en delegation från Colombia för att bredda utbytet och ta lärdomar från varandra. Den colombianska delegationen bestod av en representant för den colombianska lutherska kyrkan, en representant för kampanjen ”La gran mineria envenena” (ung. industriell gruvdrift är som gift) samt en representant för de utsatta etniska minoriteterna i den konfliktdrabbade Choco-regionen i nordvästra Colombia, som nyligen drabbats av ”guld-feber”.

De var mycket nöjda med konferensen, som de ansåg gett dem nya insikter och förnyad energi för att fortsätta arbeta för alternativ till storskalig gruvdrift. De problem som utvinningsindustrin ofta för med sig för både lokalsamhällena och miljön är i allt väsentligt de samma i Colombia som i Afrika, konstaterade de.

Skillnaderna är att medan industriell gruvdrift länge varit motorn i flera afrikanska ekonomier, så är det först under de senaste decennierna som den på allvar börjat etablera sig i Colombia. De negativa konsekvenserna för miljön och för ekonomisk och social rättvisa har därför ännu inte gått lika långt som i många delar av Afrika.

Med förhoppningen att en alternativ utveckling därför fortfarande är möjlig återvände colombianerna hem, med många nya idéer, lärdomar och kontakter, och med ambitionen att organisera en egen latinamerikansk version av Alternative Mining Indaba i framtiden.

Kyrkornas röst är oerhört viktig och genom Act-alliansen kan Svenska kyrkan bidra till att FN:s vägledande principer genomförs på ett globalt plan.

 

Erik Norman, Liaison Officer Colombia och Peter Svensson Liaison Officer södra Afrika för Svenska kyrkans internationella arbete.

Fakta Alternativ Mining Indaba
Konferensen arrangeras varje år sedan 2010 av Svenska kyrkans partner The Economic Justice Network tillsammans med bland andra Sydafrikas kristna råd och Bench Marks Foundation. Den är civilsamhällets spegelbild av Mining Indaba, Afrikas största konferens för gruv- och utvinningsindustrin.

 

 

Situationen i Nigeria går inte att förenkla

Idag skulle val ha hållits i Nigeria. Det skjuts upp på grund av Boko Harams våldsamheter. Kerstin Pihl träffade  Dr Josiah Fearon, ärkebiskop i anglikanska kyrkan i Nigeria och ordförande i PROCMURA, Program for Christian Muslim Relations in Africa, för att samtala om det allvarliga läget.

– Det går inte att säga ett södra Nigeria är kristet och norra Nigeria är muslimskt.  Det är inte så enkelt, säger Dr Josiah Fearon, ärkebiskop i anglikanska kyrkan i Nigeria.

Josiah Fearon, som även är ordförande i PROCMURA, Program for Christian Muslim Relations in Africa, efterlyser en nyanserad bild. De flesta muslimer är medborgare som vill vara med och bygga ett fredligt och gott samhälle. I Nigeria lever över 170 miljoner människor – Boko Haram samlar kanske 1 000 – 5 000 personer.

Jag mötte nyligen biskop Fearon vid Procmuras möte med sammarbetspartner i Europa.  Han är sedan länge engagerad i att bygga goda relationer mellan kristna och muslimer i Nigeria och han beskriver situationen som mycket komplicerad.

Nigeria är ett stort land med många resurser och bilden är komplex. Boko Haram bildades av välutbildade personer som var kritiska till den korrupta politiken som fördes i landet. Kritiken kom alltmer att utgå från sharia. Man kan lite förenklat säga att Boko Haram  har tre grenar:  En ultrareligiös som vill ta bort allt som inte är islam. En annan gren är politiker som vill regera och en tredje som ser en möjlighet att tjäna pengar. Dessa samverkar för sina egna intressen.

Biskop Fearon säger att vi idag inte vet vilka som är med i Boko Haram och därför är det svårt att föra någon dialog eller bygga relationer till dem.  Anonymiteten skapar en stor rädsla. Biskop Fearon har en god vän vars chaufför, en sympatisk pappa till en stor familj, sprängde sig själv och många andra i luften. Ingen hade anat att denne man tillhörde Boko Haram.

Procmura, som stöds av Svenska kyrkans internationella arbete, bygger på två principer – som inte kan skiljas åt.  Den ena är att ge ett trovärdigt vittnesbörd och den rätten har varje religion. Den andra är att bygga broar till det muslimska samhället och samverka  för rättvisa, fred och försoning för en holistisk utveckling av mänskligheten och miljön.

Procmura har i många år arbetat i Nigeria och samtalat med ledande politiker och religiösa ledare samt arbetat med främst ungdomar i storstadens ytterområden och i byar. Biskop Fearon berättar bland annat om en grupp ungdomar från en by där en moské bränts ner. Kristna och muslimska ungdomar möttes för att lära känna varandra och samtala om det som hänt. Det var mycket jobbigt och ungdomarna fick arbeta med sina förutfattade meningar om varandra. Efter detta gick de hem tillsammans och samlade in pengar och byggde en vattentank för byn.

Jag frågade biskop Fearon om vad vi från väst kan göra?

Han svarade tydligt: Ge en nyanserad bild. Förenkla inte!

Muslimerna lider också och flyr Boko Haram, säger biskop Fearon. Ett gott kristet vittnesbörd är att hjälpa människor som finns i flyktingläger eller hemma hos släktingar oavsett vilken religion de har.

Det finns en allmän misstänksamhet i Nigeria mot väst och därför är det viktigt att bygga förtroende och att använda kanaler som har folkets förtroende.

Vi får höra att människor dör i attentat i Nigeria.  Hur ser situationen ut egentligen?

I Afrika är människor religiösa och religionen spelar en stor roll. Även om staterna har sekulära konstitutioner räknar regeringarna med religionen som en självklar del av samhället och rådfrågar religiösa ledare. Därför är religionen en resurs och biskop Fearon utmanar oss alla att fundera över vad som är religion? Att be, delta i gudstjänst, fasta? Ja, det finns, men etiken saknas ofta, säger biskop Fearon och fortsätter: Vad innebär det i mitt dagliga liv i samhället? Många kristna i Nigeria anser att politik är smutsigt. De vill ”gärna äta maten men inte vara med och laga den”.  Vi behöver engagera oss mer som nigerianer och kristna i samhället. Vi har ett hopp om ett bättre liv efter döden, men nu lever vi här och har ansvar för den värld vi lever i.

Har motsättningarna i landet ökat? Ja, Procmura, vars uppgift är att analysera och medverka till att religion blir en positiv resurs, ser en så kallad ”politizising of religion and religionalisation of the politics”.

– Kom också ihåg glocalisation, säger biskop  Fearon. Det som sker lokalt kan få globala följder. Vi har alla ett ansvar.

PROCMURA – Prgramme for Christian-Muslim Relations in Africa >>

Läs Kyrkornas Världsråds uttalande och fördömande av terrordåden >>

1020343-KErstin-PihlKerstin Pihl arbetar på Internationella avdelningen och är programhandläggare för teologisk utbildning. Hon har lång erfarenhet av religionsmötesfrågor i Mellanöstern och Asien.