To Fund or not to Fund, that is the question

AP Photo by Stephen Wandera showing children in Uganda holding placards supporting the Anti-Homosexuality Bill and President Yoweri Museveni

AP Photo by Stephen Wandera showing children in Uganda holding placards supporting the Anti-Homosexuality Bill and President Yoweri Museveni

Uganda has been much in the public eye recently. This comes as no surprise to those of us who for some time have watched the way the Government of Uganda has been responding to challenges to its authority. December 2012 was a catastrophe for the Government of Uganda. Donors suspended $300 Million in aid to the country because of the disappearance of $13 Million from the office of the Prime Minister. As a result the Anti-Homosexuality Bill was again raised and promised to the people of Uganda as a Christmas gift. Within civil society it has been considered for some time that this Bill was simply being used to divert attention away from many of the glaring problems a country like Uganda faces. But is this the whole story?
The signing of the Anti-Homosexuality Bill in so many ways caught us all of guard. Our own discussions with both the Swedish Embassy in Kampala and partners we work with in Uganda like the Uganda Joint Christian Council (UJCC) indicated that there was a low probability of this law being passed. But the hard reality is, that on 20th December 2013 it was passed by the Ugandan Parliament and on 24th February this year it was signed into law by President Y. Museveni.
There has been a substantial international response to the passing of this legislation. Countries have cancelled aid or realigned funding moving some towards Civil Society organizations who are not in favour of the Anti-Homosexuality bill. There are always casualties though. The first one in this engagement came on 13th of March when 87 health care professionals working in the field of HIV lost their jobs because of the realignment of funding by the USA. The World Bank has withheld or postponed $90 Million earmarked for the Ugandan Health system. All Nordic countries are relooking the way in which funding is given to Uganda. After having being upheld as a model of HIV responses Uganda has been losing ground recently. In certain areas like Kitgum and Pader in Northern Uganda HIV prevalence is climbing fast and has in places already reached 12.8%. Clearly there is a need for more rather than less intervention to bring HIV under control.
It is worth mentioning that neither the Anti-Pornography Bill in Uganda, which has been withdrawn or the Anti-Gay Marriage Bill in Nigeria which also passed and was signed into Law on 14th of January this year, have solicited the same level of opposition internationally. Both of these have had massive negative impacts. The Anti-Pornography Bill has seen women and some men stripped and publicly humiliated. The same has been true in Nigeria concerning the Anti-Gay Marriage Bill, where men suspected of being Gay have been stripped, beaten and forced to perform “gay sex” in public.
The question we face then is how to respond. It is easy to engage “from the gut” in a situation which goes completely against our belief structures. How do we engage with a partner who has not made statements against the Anti-Homosexuality Bill? Can we work in Uganda at all? Should we not withdraw completely? If we withdraw do we have any further avenues for positive engagement to try and influence attitudes? If we stay are we not supporting the exclusion of HIV and other Sexual health and reproductive services to members of the LGBT community? What of the challenging gender attitudes in Uganda, and the high rate of sexual and gender based violence? As difficult as these questions may seem to be, an authentic response needs to be informed not only by our own opinions, but also taking into account what people concerned about these issues in Uganda are saying. The Civil Society Coalition on Human Rights and Constitutional Law (CSCHRCL) in Uganda has issued a set of guidelines for National, International and regional partners working in or with Uganda. For the first time they have advocated for a redirection of funding, but state clearly that they oppose any cancelation of funding to Uganda. They believe that critical support is needed in Uganda which can build the capacity of Ugandan Civil Society to more effectively launch an internal opposition to these laws. In line with these guidelines the Church of Sweden continues our partnership with UJCC in supporting their work in reexamining gender and the way current attitudes on gender are affecting sex and sexuality generally, and looking at ways of addressing all forms of gender based violence, including the violence being experienced by people from the LGBTI community in Uganda.
The CSCHRCL also calls for positive African religious voices to speak out against the Anti-Homosexuality Bill in particular. One such voice has come from the Anglican Archbishop of Cape Town. In an article published on Sunday 16th March he eloquently defined Christian reasons for opposing the legislation, while honestly stating the challenges faced by the Anglican Church in Southern Africa on same sex marriage. A further positive and nuanced perspective can be seen in the recently published Huffington Post interview with Anglican Bishop Tengatenga of Malawi. It shows also the effects of an uninformed anti-homophobia response in parts of the USA. What is clear is that there are no easy answers, but equally that sitting on the sidelines as a spectator is also not an option. A prayerful, informed and consultative response is demanded of us, and as Church of Sweden we commit ourselves unreservedly to this.

Vår gemensamma framtid

Det är vår gemensamma jord, vår gemensamma framtid och vår gemensamma välfärd det handlar om. EJN:s direktor Malcolm Damon påpekade att Afrikas sk resning inte är en resning, när människors livskvalité inte höjs i samma takt som BNP:n höjs.

Svenska kyrkans partner Economic Justice Network anordnade för fjärde året i rad Alternative Mining Indaba. Medborgarorganisationers svar på Afrikas största konferens om utvinningsindustrin Mining Indaba. Förra året deltog Svenska Kyrkans internationella arbete med två ageravolontärer Lisa Gerenmark och Cissi Hage som gjorde flera inlägg på agerabloggen. Gruvindustrin och utvinningsindustrins åverkan på miljön och brist på ansvarstagande i sociala och ekonomiska frågor gör det till ett globalt fenomen som i högsta grad berör Sverige. Svenska kyrkans partner Bench Marks Foundations medarbetare David van Wyk gjorde i november 2013 ett besök till Jokkmokk och fann oroande många liknande problem och svårigheter som i Sydafrika. Han beskriver sin resa på opinionsbloggen:

Svenska kyrkan har många församlingar som drabbas av giriga gruvbolag där profiten och inte välfärden står i centrum. Våra partners arbete runt om i världen går hand i hand med det arbete som många församlingar utför i spåren efter utvinningsindustrins hänsynslös jakt på vinst.

David van Wyk säger avslutningvis i sin blogg: Finally, I want to suggest that mine impacted communities in Sweden and Southern Africa link up in solidarity in defence of mine affected peoples and the environment.”

Svenska kyrkan spelar här en roll för att förena medborgarorganisationers krav på utvinningsindustrin och att det sociala ansvaret som flera av dem säger sig ta utförs i verkligheten och inte endast blir fina ord på glänsande papper i årsrapporten.

Svenska kyrkans internationella arbete har påbörjat arbetet kring utvinningsindustrin med att stödja partner som EJN och Bench Marks i deras arbete. Act Alliance i södra Afrika, men även på andra håll i världen arbetar aktivt med påverkansstrategier och kampanjer kring effekterna av utvinningsindustrin. Det här arbetet är ännu i sin linda men växer snabbt.

Sexuellt våld i konflikt

I december arrangerade Svenska kyrkans internationella avdelning genom Colombiagruppen ett seminarium på temat sexuellt våld i Colombia. Feministen och människorättsaktivisten Claudia Meija Duque från Sisma Mujer kunde utifrån sin rapport presentera uppdaterade siffror kring antalet anmälningar rörande sexuellt våld i Colombia. Studien visar på en faktisk ökning som inte går att förklara med ökad benägenhet att anmäla sexuella våldsbrott.  Samma vecka deltog jag även som åhörare på ett riksdagsseminarium med anledning av chefsöverläkare Dennis Mukweges besök i Sverige för mottagandet av Right Livelihood Award . Denis arbete på Panzisjukhuset i DR Kongo har resulterat i sjukvård för tusentalskvinnor som på grund av den väpnade konflikten fallit offer för sexuellt våld.

Det som sker i Colombia och DR Kongo är manifesteringen av ett strukturellt våld som är en direkt konsekvens av den väpnade konflikten i landet.  Claudia Meija Duque förklarade att det är först under de senaste åren som sexuellt våld relaterat till konflikten har börjat diskuteras i Colombia. Först nu framträder bilden av hur utbredda de sexuella brotten är och att alla aktörer i konflikten är inblandade. Ett grundläggande problem är den mycket omfattande straffrihet som råder på detta område.  Även om det finns upprättad lagstiftning så saknas ofta välfungerande rättsskydd i praktiken.

Våldtäkt är såväl historiskt som idag en effektiv krigsstrategi då det förstör samhället inifrån. När Margot Wahlström som tidigare var FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikt talade under riksdagsseminariet om sexuellt våld i DR Kongo, lyfte hon just detta och poängterade särskilt vikten av att förstå våldtäkt som en politisk strategi.  Vidare betonade hon behovet av att lyfta frågan om sexuellt våld vid diplomatiska förhandlingar. Här lämnar dessvärre Sverige mycket att önska då inte heller utrikesminister Carl Bildt tydligt positionerat sig genom att offentligt fördöma sexuellt våld i krig.

Både Denis Mukwege och Claudia Meija Duque betonade behovet av ökad jämställdhet mellan män och kvinnor för att motverka sexuellt våld. Kvinnor måste inkluderas i politiken och involveras i fredsprocesser.  Samtidigt utgör bristande mödrahälsovård ett stort hinder för kvinnors delaktighet i samhället och just mödrahälsovård ett av de mål inom utvecklingsagenda som går allra sämst.  Knappt hälften världens kvinnor beräknas ha tillgång till säker mödravård samtidigt som målet är att alla kvinnor runt om i världen ska vara försäkrade detta till 2015. Det är ett av många exempel på människors avsaknad av sexuella och reproduktiva rättigheter idag.

Svenska kyrkan vill verka för att sexuella och reproduktiva rättigheter blir verkliga för alla och har därför nyligen antagit en SRHR position. Samtidigt har Europaparlamentet under hösten genomfört två omröstningar om en gemensam SRHR resolution, varav den första skapade tumult i plenumsalen då starka protester och burop hördes från flertalet parlamentariker. De starka reaktionerna chockerade EU då man sällan skådat något liknande. Motståndarna till förslaget fick emellertid åter anledning att fira när rapporten nyligen röstades ner för andra gången. Detta tyder på att det saknas politisk vilja att stärka kvinnans ställning i samhället samtidigt som det sänder ett budskap till omvärlden att sexuella och reproduktiva rättigheter omfattas av sociala utmaningar vars konsekvenser kan ignoreras.

Denis Mugwege uttryckte under sitt tal i riksdagen hur han gladeligen skulle byta bort alla världens priser mot ett samlat politiskt engagemang mot sexuellt våld som leder till konkret förändring för kvinnor och barn. Under tiden som omvärlden dividerar över huruvida det här är frågor värda att stå bakom så pågår ett krig mot kvinnor där sexuella övergrepp tillåts ske utan rättsliga påföljder. Faktum är att varje dag utsätts kvinnor och barn för sexuella övergrepp till följd av väpnade konflikter.

Den som vill kan diskutera moraliska dilemman avseende sexuella och reproduktiva rättigheter, men jag frågar mig hur det kommer sig att det sexuella våldet som pågår runt om i världen inte framkallar lika upprörda känslor och hängivet engagemang? Det återstår att se om det kommer en dag då beslutsfattare är beredda att till och med trotsa uppförandekoder till förmån för att budskapet om kvinnors särskilda utsatthet under krig och konflikt ska nå ut.  Jag hoppas emellertid att Sverige ännu tydligare ska gå i täten för kampen för mänskliga rättigheter och jämställdhet genom att hängivet proklamera nolltolerans gentemot sexuellt våld i konflikt. Ett första steg att verka för ökad trygghet för kvinnor i DR Kongo skulle t.ex. kunna vara att stödja en Europeisk lag om konfliktmineraler då mineralutvinningen i landet är en bidragande orsak till fortsatt väpnad konflikt. Kanske skulle detta leda oss närmre Denis Mugweges dröm om att högen med priser får minska, till förmån för ett mer rättvist och jämställt samhälle.

Therese Svensson

Praktikant Svenska kyrkans internationella avdelning (Policyenheten)

Nelson Mandela har fått sin vila – men hans gärningar måste leva vidare

Sydafrika och världen sörjer idag att en av vår tids störste ledare har avlidit. Mina sydafrikanska kollegor på kontoret säger att äntligen får han vila, äntligen får han lämna denna värld, och må hans minne och gärningar fortsätta vara ett föredöme i en tid av stor turbulens i Sydafrika. Mina sydafrikanska kollegor vill fira honom, inte begråta honom. Han var en gammal man som förtjänade sin vila och det bästa sätt att hedra honom är att fira och visa att hans gärningar och kloka tankar förs vidare i Sydafrika och i världen.

Nelson Mandela är ingen ikon, en hjälte att hedra, men genom att göra honom till en ikon säger man att det han stod för och de gärningar han utförde endast kan göras av ikoner. Det vänder sig direkt emot vad Nelson Mandela stod för; han menade att det han gjorde inte var exceptionellt utan att varje människa, om de kan lära sig att hata också kan lära sig att älska och älska sin nästa. Varje människa kan förändra världen och bistå andra att förändra den. Nelson Mandelas gärningar hade inte varit möjliga utan den solidaritet som fanns för att förändra Sydafrika till ett rättvisare samhälle där fred och frihet var målen. Vad vi kan lära av Nelson Mandela är att vara ödmjuk inför världen och dess människor, men också att vi kan kämpa, kämpa för en rättvisare värld, en värld där människor respekterar varandra och där hatet inte får plats att gro.

Låt oss alla hedra Nelson Mandela genom att kämpa för en rättvisare värld och vi kan all bidra på olika sätt. Du behöver inte vara en samvetsfånge för att bli ett föredöme för andra, du behöver inte vara en kämpe i en diktatur för att bli ett föredöme, vad Nelson Mandela säger är att vi alla kan bli föredömen i vår egen omgivning.

Låt oss alla gå ut och förhindra hatet och orättvisan i vår egen vardag, på så sätt hedrar vi Nelson Mandela, inte genom att göra honom till en ouppnålig ikon utan att se honom som den människa av kött och blod han var och föra hans gärningar vidare.

Sudan och Sydsudan i fortsatt fokus

I veckan som gick antog Svenska kyrkan ett positionspapper för hållbar och rättvis fred i och mellan Sudan och Sydsudan. Dokumentet ger en analys av situationen i de två länderna och tydliggör Svenska kyrkans hållning för att främja fred i och mellan Sudan och Sydsudan. Positionspappret kommer att vägleda den fortsatta policydialog som vi, tillsammans med systerkyrkor, ekumeniska nätverk och samarbetspartner, kommer att föra med beslutsfattare i Sverige, EU och FN.

Inbördeskriget mellan norra och södra Sudan som varade fram till 2005 var Afrikas hittills längsta. Enligt fredsavtalet som slöts mellan parterna fick befolkningen i södra Sudan rätt att folkomrösta om sin framtid, vilket resulterade i att Sudan delades i två länder och världens yngsta nation Sydsudan bildades 2011. Trots ingångna fredsavtal och andra överenskommelser pågår dock väpnade konflikter just nu i Sudan och Sydsudan, däribland i Södra Kordofan, Blå Nilen, Darfur och Jonglei. Hundratusentals människor är på flykt, samtidigt som möjligheterna för humanitära organisationer att få tillträde till civilbefolkningen i vissa av områdena är mycket begränsade. Arbetet för fred och försoning, rättvisa och hållbar utveckling behövs mer än någonsin.

Som så ofta i konflikter är det civilbefolkningen som drabbas; kvinnor och män, flickor och pojkar vars framtid är oviss. Under den gångna veckan kom rapporter från vår samarbetspartner i Jonglei, Sydsudans största delstat, om det prekära säkerhetsläget samt de svåra översvämningarna, vilket tvingat dem att evakuera personal från området. I slutet av september månad genomfördes demonstrationer i Khartoum och flera andra städer runt om i Sudan som svar på regeringens beslut om minskade bränslesubventioner. Demonstrationerna slogs ned med övervåld, där uppskattningsvis 200 människor tros ha mist livet och 800 arresterades.

Tyvärr uppmärksammas händelser som dessa alltför sällan i svensk media. Det är svårt att nå fram i mediebruset, inte minst när det handlar om komplexa situationer och sammanhang. Ibland behöver vi höra en personlig berättelse och se ett ansikte för att nyheten ska få vår uppmärksamhet. Ofta behöver en gedigen analys spegla nyheten.

Svenska kyrkan vill bidra till en djupare förståelse och ökat engagemang för situationen i Sudan och Sydsudan. Tillsammans med våra samarbetspartner vill vi genom långsiktig policydialog verka för att berörda beslutsfattare ska agera för att främja hållbar och rättvis fred. I det nyligen antagna positionspappret har Svenska kyrkan identifierat ett antal ståndpunkter som vi kommer att fokusera på i vår policydialog, däribland att:

  • Sudans och Sydsudans regeringar uppfyller ingångna fredsavtal och överenskommelser.
  • fritt tillträde säkerställs för humanitärt stöd till civilbefolkningen i konfliktdrabbade områden i Sudan och Sydsudan.
  • människorättsförsvarare i Sudan och Sydsudan åtnjuter skydd. Straffrihet för kränkningar av mänskliga rättigheter är oacceptabelt.
  • kvinnors rättigheter, deltagande och fulla medverkan i freds- och försoningsprocesser och nationsbyggande garanteras i Sudan och Sydsudan.
  • flickors och pojkars rättigheter, deltagande och trygga uppväxtförhållanden skyddas och tillgodoses i Sudan och Sydsudan.
  • Sveriges regering intar en aktiv roll för fred, demokrati och utveckling i Sudan och Sydsudan, bilateralt och genom EU och FN.

Positionen för hållbar och rättvis fred i och mellan Sudan och Sydsudan har antagits av  Nämnden för internationell mission och diakoni, Svenska kyrkan.

Ett år efter Marikana – ”we are watching you”

Det har gått lite över ett år sedan massakern på gruvabetare i Marikana men Sydafrika glömmer inte. Svenska Kyrkans partner Bench Marks Foundation höll i veckan sitt årliga allmänna möte. Ett år efter Marikana uppmärksammades av Bench Marks Monitoring School som visade upp kampanjen ”Never Again – We are watching you”. På bilden syns Mduduzi Tshabalala från Monitoring Schools.

Samtidigt lanserade Bench Marks sin rapport ”Coping with unsustainability – Policy Gap 7 Lonmin 2003-2012″ . Där det brittiska platinagruvföretaget Lonmin rapporter över sitt hållbarhetsprogram har granskats. År efter år har Lonmin rapporterat om framgångar för sitt hållbarhetsprogram och även vunnit priser för sitt miljöengagemang och socio-politiska arbete mao anses som ”bäst i klassen”.

Rapporten är en svidande vidräkning och visar tydligt på hur Lonmin misslyckats med uppfylla sina egna mål och att följa sydafriansk lagstiftning. Bench Marks konstaterar att så länge arbetarnas löner inte höjs till en nivå som går att leva på kan man inte tala om förbättringar. De sydafrikanska myndigheterna gör inte sitt jobb och Lonmin kan bryta mot dem utan några som helst sanktioner eller legala åtgärder.

Då Lonmin anses vara ”bäst i klassen” så gör Bench Marks konstaterandet att det måste vara än värre på andra håll och därmed låter de rekommendationerna i rapporten gälla för hela utvinningsindustrin. Bench Marks avslutar med orden ”There are no excuses. There are only culprits and victims; there is only the arrogance of power, with community members and workers suffering from its consequences.”


Framtidens jordbruk – hur ska alla få mat och hur nås hållbar naturresursanvändning?

Genom Right Livelihood Award uppmärksammas personer som arbetat framgångsrikt inom områden som hälsa, miljö, jämställdhet, social rättvisa och mänskliga rättigheter. Priset har kallats det ”alternativa Nobelpriset” och nya pristagare utnämns årligen under en ceremoni i Sveriges riksdag. Varje år samlas pristagare kring ett tema för att föreläsa och sprida kunskap om det. I år var temat global livsmedelsförsörjning och ett rättighetsbaserat perspektiv på jordbruksteknik. Ett längre forskarseminarium hölls i Oslo förra veckan och i Stockholm arrangerades både ett seminarium i riksdagen och ett öppet kvällsseminarium, som bland andra Svenska kyrkan bjöd in till.

Föreläsare var Wes Jackson från USA, en genetiker och agronom som grundat The Land Institute, Shrikrishna Upadhyay från Nepal som är ordförande för organisationen SAPPROS (Support Activities for Poor Producers of Nepal), Percy Schmeiser från Kanada som är bonde och aktivist, samt Lennart Olsson som är professor vid LUCSUS, Lunds universitet.

Lennart Olsson berättade om hur människan genom dagens jordbruk överutnyttjar naturresurserna utan att lyckas skapa livsmedelsförsörjning för alla. Situationen är ohållbar och jordbruket måste ställas om. Men hur? En väg går genom ett kapitalintensivt, Life Science-inriktat jordbruk där teknik står i fokus, och en annan väg går genom ett lokalt ekologiskt jordbruk. En kombination är möjlig, men debatten har hittills varit väldigt polariserad. LUCSUS har gjort en rapport på ämnet som finns att läsa här.  

Vägen framåt var också fokus för Right Livelihood-pristagarna. Percy Schmeiser belyste de nackdelar som patenterat GMO-utsäde kan föra med sig i och med den ojämna maktbalans som uppstår mellan bönder och företag. Wes Jackson vill se mer fleråriga grödor i jordbruket eftersom det medför fördelar för jordkvalitet och biologiska mångfald. Shrikrishna Upadhyay berättade om hur jordbruksteknik kan lyfta småjordbrukare. Pristagarna har olika hjärtefrågor men delar en vision om ett hållbart framtida jordbruk. Mer om pristagarnas verksamheter finns att läsa här.

Frågan om på vilket sätt som jordbruket ska utvecklas – särskilt i Afrika – diskuteras inte bara i Stockholm och Oslo dessa dagar. När G8 sammanträdde förra veckan under Storbritanniens ordförandeskap diskuterade de bland annat satsningar inom jordbrukssektorn i Afrika. G8 arbetar för ökade privata investeringar i det afrikanska jordbruket, något de hoppas kommer att ge minskad fattigdom och hunger samt tillväxt samtidigt som det gynnar nationella och multinationella företag. Arbetet utförs under parollen ”New Alliance for Food Security and Nutrition in Africa”. Flera organisationer i det civila samhället har invändningar mot G8s initiativ som de menar kommer att leda till att privata, multinationella företag tar över kontrollen över afrikanska naturresurser. Det finns samtidigt en oro för att mycket lite stöd kommer att gynna småjordbrukare och för att största delen av företagens produktion kommer att gå till export. Mer om detta finns att läsa i en rapport från de trosbaserade nätverken CIDSE och EAA. Det europeiska nätverket har beslutat att stödja ett uttalande som tagits fram av en rad organisationer i det afrikanska civilsamhället.      

För ett antal år sedan skrevs en internationell och mycket bred vetenskaplig rapport om hur jordbruket kan utvecklas på ett miljömässigt sätt och samtidigt föda en växande befolkning. En rad regeringar, däribland Sveriges, ställde sig bakom rapporten som kallas IAASTD. Svenska kyrkan har tillsammans med Naturskyddsföreningen och Lantbrukarnas riksförbund tagit fram en svensk sammanfattning som heter “Jordbruket vid ett vägskäl: hur får vi maten och planetens resurser att räcka till alla?” och finns att läsa här.

Det är många olika visioner och tekniker som ryms inom diskussionen för framtidens jordbruk. Svenska kyrkans internationella arbete verkar för en hållbar utveckling av jordbruket där bönders rättigheter står i centrum. Arbetet bedrivs både via nätverk och genom partnerorganisationer.

Sofie Engberg
Policyhandläggare för hållbar försörjning

Mot en rättvis och jämställd värld?

En ny utvecklingsagenda efter 2015.

Det är två år till dess att millenniemålen ska vara uppfyllda. Millenniemålen som sattes upp av FN och bland annat satte mål för att minska fattigdom, barnadödlighet, och spridning av hiv till 2015.

Nu pågår en global process att ta fram nya utvecklings- och hållbarhetsmål för alla länder – post 2015. I FNs regi ordnas konsultationer och samtal kring olika tematiska områden så som hälsa, jämlikhet, vatten och sanitet. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson har ingått i en högnivåpanel för att ta fram en rådgivande rapport till FNs generalsekreterare. Denna rapport släpptes i slutet av förra veckan och presenterades i dag på Sida av en engagerad biståndsminister. Det är en ambitiös rapport som är tydlig med att fokus ligger på att utrota extrem fattigdom inom ramen av en hållbar utveckling innan år 2030.

Svenska kyrkans internationella arbete har på flera sätt bidragit med kunskap och perspektiv in i processen och vi har framförallt fokuserat på två frågor: behovet av sociala trygghetssystem i en ny global utvecklingsagenda och vikten av att säkerställa jämställdhet och rätten till sexuell och reproduktiv hälsa (SRHR). Det är därför särskilt glädjande att se att rapporten som idag presenterades på ett tydligt sätt lyfter detta.

Svenska kyrkans internationella arbete ingår i den svenska styrgruppen av civilsamhällesorganisationer som regelbundet har dialog med Sida och Utrikesdepartementet. Det finns en svensk position från civilsamhället där vi skriver att det övergripande utvecklingsmålet måste vara att de universella mänskliga rättigheterna ska uppfyllas. Vi menar även att ett särskilt viktigt åtagande är att utrota den extrema fattigdomen och att detta bör kombineras med att minska den totala ojämlikheten.

Under de senaste månaderna har både kritik och beröm getts till biståndsministerns arbete med den kommande utvecklingsagendan post 2015. Beröm för att processen hittills varit öppen för dialog, och för att jämställdhet och kvinnors roll varit ett tydligt fokus i biståndsministerns agenda. Samtidigt har vi inom det svenska civilsamhället också framfört att vi ser att dessa frågor på europeisk nivå riskerar att urvattnas om inte Sverige blir än tydligare. (Se brev som skickats till biståndsministern i maj.) Under seminariet idag på Sida lyfter även styrgruppen att ”det är dags att sätta fokus på det socialt och miljömässigt hållbara. De ekonomiska systemen får anpassa sig därefter. Och transformativa förändringar kring den ekonomiska dimensionen handlar även om att rikta alla de stora finansiella flödena bort från fossilt och till en hållbar och förnybar framtid.” Här kom inte rapporten ända fram.

Arbetet måste nu fortsätta. Vi lever i en delvis ny värld, där fattiga och rika länder inte alltid är relevanta kategorier. Människor som lever i fattigdom och utsatthet finns i länder med snabb tillväxttakt. Ekonomiska klyftor splittrar människor som bor i samma land.  Samtidigt går det inte att blunda för att miljarder människor lever fattigdom och utsatthet.  Vi måste därför se en utvecklingsagenda som säkerställer ett gott liv för alla, där de mänskliga rättigheterna respekteras till fullo och allt detta inom ramen för de begränsningar som finns på vår planet. En sådan agenda ställer krav på beslutsfattare, på politiska och ekonomiska makthavare. Men det ställer också krav på våra konsumtions- och produktionsmönster och oss som medborgare.

Det är två år kvar till 2015. Innan dess måste vi fokusera på att nå de mål som är uppsatta. Samtidigt börjar nu förhandlingar inom FN om den nya utvecklingsagendan. Med högnivåpanelens rapport finns en god plattform. Men det krävs ett globalt tryck, folklig opinion och modiga politiker för att vi ska få tydliga utvecklings- och hållbarhetsmål där makthavare kan hållas ansvariga och där kvinnors och flickors rättigheter till fullo respekteras.  För det är först då vi kan se en mer jämställd, jämlik och rättvis värld år 2030.

Vilken spännande tanke ändå.

Sofia Svarfvar

Handläggare för utvecklingspolitik

Sociala trygghetssystem i södra Afrika och alternativa vägar för finansiering

Studies in poverty and inequality institue SPII är Svenska kyrkans nya partner i södra Afrika. SPII arbetar med påverkansfrågor kring bla sociala trygghetssystem och genomför just nu andra fasen i ett påverkansprojekt kring Basic Income Grant (BIG); i korthet en basinkomst för att lyfta människor ur fattigdom, på svenska används även termen medborgarlön. I södra Afrika har Namibia kommit längst med att införa BIG, dock har den namibiska staten ännu inte anammat konceptet.

SPII planerar en kampanj tillsammans med sina partner och nätverk att för att få södra Afrikas ekonomiska samarbetsorgan SADC att införa BIG i regionen. Den alternativa väg för finansiering som kommer att föras fram inom kampanjen är att beskatta utvinningsindustrin och öronmärka skattepengarna för att finansiera en allmänn basinkomst.

SPII har tillsammans med KASA, ett tyskt ekumeniskt institut för södra Afrika, kallat till en tvådagarskonferens i Johannesburg 25-26 april. Konferensen samlar forskare, civilsamhällesföreträdare, medborgarorganisationer från hela södra Afrika för att diskutera hur kampanjen ska utformas och olika strategier för att nå ut med kampanjen.

Under dag ett har sociala trygghetssystem, ekonomisk ojämlikhet, migration, flyktingsituationen, informell handel och utvinningsindustrin ur olika synviklar behandlats. Alla med fokus kring skatterättvisa, trygghetssystem och ekonomins grundvalar i södra Afrika. Bland talarna idag märks två av Svenska kyrkans partner  Michelle Pressend från Economic Justice Network of Foccisa, kring skatterättvisa och Brown Motsau från Benchmarks foundation om utvinningsindustrin i Sydafrika.

Civilsamhället i södra Afrika uppmärksammar alltmer de sociala och ekonomiska orättvisorna i regionen. De ekonomiska framstegen kommer inte människor till gagn, vilket leder till social oro och konflikter. Men nu finns även viljan att föra fram alternativa modeller, ta lärdom från andra regioner och andra system för att sätta press på regeringar, internationella aktörer och privatsektorn så att ala gemensamt tar de ekonomiska orättvisorna på allvar.

Peter Svensson

Koordinator södra Afrika

Sista utkastet till ett Arms Trade Treaty – i väntan på vadå?

När detta skrivs närmar sig klockan midnatt New York-tid efter en lång dag av förhandlingar om ett nytt globalt vapenhandelsavtal – ett Arms Trade Treaty. Till största delen har dagen innehållit olika formella inlägg från delegationerna som vill att avtalstexten skall ändras åt ena eller andra hållet. En i grunden ganska långtråkig process. Mer intressanta har de stängda sessionerna troligen varit där representanter från delegationerna försökt att jobba fram kompromisstexter som kan leda till konsensus i de olika delar där det finns skilda uppfattningar. Från dessa har vi fått sporadiska informationer från suckande delegater om att ”det går trögt”, ”vi står långt ifrån varandra”. Bl.a fick vi höra att ett av förslagen var att ta bort hållbar utveckling som ett av de kriterier som man ska bedöma exporttillstånd emot, vilket förstås gjorde oss bestörta, eftersom detta är något som många strävat efter.  Men mest intressant av allt är vad som pågått i mötesordförande Woolcotts huvud, och i de informella samtal han antagligen haft då han inte varit i förhandlingsrummet – och det är 2/3 av tiden idag. Om detta vet vi ingenting, utan kan endast spekulera att det handlar om att få alla ombord, och antagligen med särskilt fokus på P5-gruppen, dvs de 5 främsta vapenproducenterna (USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina).

Från kyrkornas och civila samhällets perspektiv har de två senaste dagarna handlat väldigt mycket om att försöka förstå den informella dynamiken och agera utifrån denna; hålla dialogen uppe med alla delegationerna för att uppmana till förbättringar i avtalet; skapa stöd för olika länderinitiativ till starkare skrivningar i plenum samt skapa publikt och medialt tryck genom artiklar, sociala medier, gospelkör, bönegudstjänster mm.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är den senaste avtalsversionen en stor besvikelse. Den liberianska delegationen menade i sin framställning under tisdagen att utkastet främst lyfter fram vapenexportörernas perspektiv på bekostnad av de människor som verkligen drabbats av samma vapens effekter. Från Svenska kyrkans sida är detta ett stort problem, att de humanitära och människorättsliga aspekterna reflekteras på ett så ofullständigt sätt i själva avtalstexten, trots att det ska vara en hörnpelare i avtalet. Därför har ärkebiskop Anders Wejryd skrivit ett brev till utrikesminister Carl Bildt där han uppmanar Sverige att inte stödja ett avtal som inte uppnår sina mål, eftersom det riskerar att bara legitimera status quo.

Men nu väntar vi alltså på utkast tre som ska komma imorgon förmiddag. Väntan på vadå? Frågan är verkligen relevant eftersom det som ska presenteras är en ”take-it-or-leave-it”-text. Avgörandets stund är alltså kommen. Då får vi veta om FNs 193 medlemstater ska ta ställning till ett starkt avtal som räddar liv, eller ett svagt avtal som bara kommer att legitimera den okontrollerade, oansvariga och orättfärdiga handeln som pågår idag

Låt oss hoppas att ordförande Woolcott vågar välja bort minsta gemensamma nämnarens enkla utväg till att stå upp för ett avtal som etablerar ”högsta möjliga gemensamma internationella standard” för handeln med konventionella vapen och som stoppar spridningen till den illegala marknaden. För det är både hans jobb och vad en stor majoritet förväntar sig!

Niklas Eklöv, policyhandläggare för fred och mänskliga rättigheter

PS. Följ gärna twitterflödet #ArmsTreaty och tweetsen från @NiklasEklov eller fördjupa er i två rykande färska artiklar som sammanfattar läget på ett bra sätt: 1) om Afrikas perspektiv på ATT och konsekvenserna av den okontrollerade vapenhandeln i Afrika, av Dr. Matthew Bolton; 2) om att ATT riskerar att vara inaktuellt redan innan det skrivs under, av SIPRI. DS.