What do you want me to do for you?

AIDS 2014

 

 

 

 

 

It was Friday morning, the last day of the International AIDS Conference in Melbourne, Australia. Having attended the opening plenary, I had arranged to meet someone in the PLHIV (People living with HIV) lounge. And just there, waiting for my colleague, I had the chance encounter which helped me crystalize much of what had happened during the ensuing week. In the Interfaith pre-conference we had focused heavily on how we could continue to equip the Faith Community to greater and more meaningful engagement with HIV; the sessions in the FBO (Faith Based Organizations) track had shown clearly how we were developing tools to support those referred to as Key Populations; and as a parting blow, while asking a question in the session on the intersectionality between LGBTI Human Rights and HIV, I was told that hell would freeze over before they chose to form alliances with people of faith in addressing what we may consider common goals – faith was the enemy.

Here before me, almost surreal, in the lounge for PLHIV, a nun in her habit walked over to me, a priest in his clerical collar. Stigma around HIV has been high within the faith community, and for this little drama to unfold was of itself a miracle. As it was I was used to being questioned when entering the PLHIV lounge for the first time; “Father, you do know this lounge is reserved for people living with HIV?” As the nun came and sat opposite me we engaged on the theme which so many within the faith community find difficult; the key affected populations.

This conference had seen much new knowledge and research presented:

  • Isolating the various antibodies produced by the body to kill HIV and seeing how they effect that has given tools to develop more effective prevention and therapeutic vaccines;
  • A greater arsenal of tools to use in prevention has been developed, including condoms, vaginal and rectal gels, new formulas for PrEP (Pre-exposure prophylaxis) and slow release vaginal rings;
  • Addressing the new field of HIV and aging – a challenge never anticipated but very encouraging for those of us who have crept over the 50 threshold, and
  • Identifying the gaps in the response.

Focusing our attention on 2030, the Executive Director of UNAIDS, Michel Sidibe, had given us the map of getting to the end of AIDS. Getting to this target will involve careful planning and methodical systematic up scaling of prevention, treatment, care and support from now till then, not a quick dash close to the finishing line. The first goal on the road is to achieve the 90, 90, 90 by 2020; 90% of people in the world tested for HIV, 90% of those who test HIV positive put onto treatment, 90% of those put on treatment achieving viral suppression to an undetectable level.  (It has of course been asked, and who is the 10, 10, 10!)

The nun sitting across from me, was clearly someone who had dedicated her life to service those who Jesus served, those on the margins of society. She reminded me of an encounter I had with another nun in South Korea. She had brought several young gay men and transgender women, some with disabilities, all living with HIV, to the interfaith preconference for the ICAAP (International Conference on AIDS in Asia/Pacific) in 2011. As these young people got up and spoke about the pain of rejection they had suffered at the hand of the church, the person holding their hand, drying their tears was to them not a nun, she was their mother, she lived with them, cared for and loved them. To these brave PLHIV she was in no way related to the established church, she was just “sister”.

Now another Sister sat opposite me, and asked me; “Father, we know we must reach out to all of God’s children in this journey with HIV. And that we must make special efforts to reach to reach gay men, people who use drugs and sex workers. This is easy for me. The gay men are simply who God created them to be; people who use drugs need our help to deal with their brokenness and addiction; but what do you say about sex workers?”

One of the common themes I have tried to address in helping faith communities engage more positively with HIV is the complete lack of competence we have in dealing with human sexuality. Early on in our response faith communities came to the table and offered palliative care. We helped people die with dignity. Overcoming the false teaching of “AIDS is God’s punishment for sin” we were able to give messages of inclusion from our churches, temples, synagogues and mosques. Faith communities are responsible for up to 80% of healthcare in many areas of the world, and extending healthcare services both for the treating of opportunistic infections and antiretrovirals is demanded of anyone involved in providing medical interventions. And yes, many and obvious gaps still exist in all of the responses to HIV I have described above, but at their root is a moralistic attitude to HIV derived from the crippling dogmas and theological reflections on sex, sexuality and gender.

There is however a point of entry presented to us right at the beginning of the New Testament, which is seldom looked at, and this is the genealogy of Jesus. Something revolutionary happened in the presentation of Jesus’ genealogy; it was always traced by the male line, but in Jesus’ genealogy four women are reflected, and these four women tell an interesting story of inclusiveness:

  1. Tamar – Her husband died, and to have a child she acted as a prostitute with her father-in-law. When the twins were born they were acknowledged, even though born of incest, and they form part of Jesus’ genealogy;
  2. Rahab – a famous sex worker working in Jericho. She hid the Israelites and made it possible for them to take the land of Canaan, this sex worker is recorded as part of Jesus’ genealogy;
  3.  Ruth – the migrant, the alien in the land, the beggar, picking up the scraps after the farmers had harvested, she is recorded in Jesus’ genealogy; and finally
  4. Mary, ever virgin, Blessed Mother of God, was a young teenager pregnant without being married, and finally became a child bride to a much older man, Mary the Queen of Heaven, highly revered in our churches, was a social outcast saved by the generosity of a much older man.

These four women record a remarkable history which most people would want to deny, yet Jesus embraces.  Jesus the Christ not only the Son of God but is fully human, and the decent of sex workers, migrants and teenage pregnancy. Why should be reach out to those on the fringes of society, not only because they are the people Jesus would reach out to, but because in so many ways they are more fully representative of who Jesus is!

Finally I also shared with this nun who came to engage me, whenever someone encountered Jesus, His words to them were first and foremost – “What would you have me do for you?” Not, why are you living your lifestyle? Or Are you not ashamed of yourself? Or when you have turned from your sinful ways we can talk again, no, Jesus simply reaches out to people where they are, and there reminds us that God is present in the difficulty and dirtiness of our everyday life. Perhaps we should try to be more like Jesus, then we would not need UNAIDS to remind us to reach out to the marginalized and vulnerable, because we would be there already.

It is foolish to reduce the heat before the water boils (Nelson Mandela)

AIDS 2014

Photo taken by John Ryan Mendoza. Melbourne, Australia

The International AIDS Conference comes around every two years.This time it is in Melbourne, Australia. As with every conference there will be many things which are the same or similar to previous conferences, but there are always distinct differences as well. Melbourne is already making its mark, and this mark started before this conference already kicked off.

For months there has been significant communication amongst people working in the field of HIV. Visa requirements for Australia have been prohibitive! One of the questions asked of people applying for an Australian visa is “Have you ever had contact with a person who has TB?”. Now there is not a person living in Africa who can truthfully answer NO. We have all engaged with people who have TB, knowingly and unknowingly. Many times the person who we unknowingly engage with who has TB does not even know themselves. But for any person who answered YES to this question there was a demand of X-rays and blood tests, all of which will cost people who are already in a resource poor environment between SEK3000 and SEK 5000. Not surprisingly, many people who had jumped through these impossible hoops were still refused visas. Fortunately a strong network of NGO’s, faith communities and UNAIDS worked together to lobby with the Australian authorities to change many of these decisions. There were some victories, but my no means for all the people concerned.

This in itself raises the question of access, and of resource poor settings, and of barriers to entry. The GIPA (Greater Involvement of People living with HIV and AIDS) principle was first formulated in the 1994 Paris AIDS Summit. A key aspect of every AIDS conference is to hear the voices of people living with HIV as to their current understandings and current barriers to prevention, treatment, care and support.  To have many of those voices denied access to the IAC it both tragic and outrageous.

The second event which has already created a huge impact on this conference is the horrific shooting down of flight MH17 has left a massive gap in this conference. Every time you meet a colleague in the corridor you grab them and say “Thank God you are alive”. Many key activists who had dedicated their lives to ensuring access to treatment for the most marginalized communities died on their way to Melbourne. This in and of itself reminds us yet again that day by day, year by year, the cost of lives lost because of inadequate responses to HIV is both continuous and unacceptable. At a time where medically we know more about HIV than ever before, a time when correct and available medical interventions means that people living with HIV should be able to live a normal life expectancy, across the globe there are still people standing in endless queues to receive medication which is destroying their lives, in quantities that are insufficient and at a costs which are immoral.

Through the years in the response to HIV, any different targets have been set. The first “impossible” task was set in 2003 – 3 by 5. This called for three million people to be put on treatment by 2005. While we failed in achieving this target, the drive towards it ensured that for the first time people in developing countries were being put on treatment, and by the end of 2005 we had moved from 100 000 people to more than 1.7 million people who were now accessing life saving, live changing antiretroviral therapy. Previously this had been considered impossible. The millennium development goals further highlighted keys areas of engagement that were needed to ensure universal access to prevention, treatment, care and support for all who lived with or were vulnerable to HIV.

The last number of years have put a far stronger emphasis on “no one should be left behind”. This has meant a new focus on hard to reach populations and in particular looking at five groups who have previously had very little visibility in the growing HIV response. These are people who use drugs, sex workers, prison populations, migrants and MSM (Men who have sex with men). Just to illustrate who marginalized these groups still are, current figures indicate that of HIV positive people who use drugs only 4% are accessing treatment. This gap expresses itself in the reality that there is an explosion of HIV amongst people who use drugs particularly in countries like Russia and the Ukraine. Equally the battery of homophobic legislation which criminalizes consensual loving relationships between people of the same gender has created the vulnerability that sees 44% of all new infections in Asia amongst MSM.

Today, whether we are talking about the post 2015 agenda, or ending AIDS by 2030, one thing is clear, medically it is possible, but unless we acknowledge and address the barriers to services for all people living with HIV the target of ending AIDS in our lifetime will be missed. We have 16 years, 16 years which need to be carefully planned, plotted and coordinated to ensure addressing criminalization, other legal barriers, funding discrepancies, inaction, misaction, apathy and access to prevention treatment, care and support. As faith based organizations and communities this is not a time to reduce our response, but rather to systematically and effectively scale up our response to achieve what we thought was unachievable. “It is foolish to reduce the heat before the water boils”.

I am gay; I hate myself

Photo by Jhn Ryan Mendoza

Photo by John Ryan Mendoza

The 12th of May is a day thatwill stand out in the memories of some working at the Church of Sweden for a longtime. RFSL (National Association for Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender and queeras rights) runs ”Rainbow Leadership”, a global program for sustainable LGBTI (Lesbian, Gay Bisexual, Transgender / sexual and Intersex) Leadership. Twenty Five Leaders from within the LGBTI community from around the world were brought to Sweden to be trained by RFSL. While the training involves critical areas like advocacy, fundraising, appreciative leadership, monitoring and evaluation and HIV prevention, this year for the first time the group was overpriced brought to Uppsala for conversations with the Church of Sweden.
The session was designed in Such a Way That We could listen to the experiences of faith in the lives of These Rainbow Leaders, and respond to questions posed by them. It is an alreadycreated created well-established fact That faith communities around the world struggle with human sexuality, but none of us from the Church of Sweden were fully prepared for the well-articulated raw brutality Which These remarkable leaders were able to articulate to us.
One young participant described the way in Which, having been raised in a Christian Society, he had been taught from birth That God hates homosexuals. As a result he came to hate himself, Because he under stood That God must hate him. Another participant questioned the very nature of who God is. , If God is ”all knowing” surely God would not create people who cases outside of God’s will?
reefs. Sven-Erik Fjellström, working as Ecumenical Office in charge of church relations in Africa, was able to share something of the experience of the Church of Sweden over the last 40 years, starting with questions, and leading to the final decision to allow same sex marriage within the Church of Sweden. It was critical in this process That the decision was the result of a thirty year theological dialogue associate wing eminent theologians. Margareta Grape, documents documents currently working as advisor to the Archbishop and the General Secretary of the church of Sweden , was able to share the contribution the Church of Sweden husband through the WCC to raise issues of the universality of Human Rights in the United Nations. There is no question That the theological reflections and decisions ” within the Church of Sweden were seen as very hopeful to many gifts, but They had Their Own challenges for us in relation to this. We were challenged as to how we were using our understanding about human sexuality to influence others into stopping the hatred and the hate crimes being committed across the world in relation to lesbian, gay, bisexual, trans and intersex people. Of Particular importance was to do this in a way Which is of itself not neocolonial!
Sitting on our laurels is there fore not an option, rather Reaching out with renewed energy and purpose to churches we are in relationship with and working through the World Council of Churches Becomes an imperative for the Church of Sweden going forward. REV. Fjellström œthe observed That throwing bible verses at each other across a table was never going to Achieve the needed engagement, rather face to face encounters between perpetrators and victims of homophobic statements, attitudes and violence needed to be Facilitated.
These brave young Rainbow Leaders have a special mission, to be the mirror to hold up to faith communities to see the devastating effect of our attitudes and interpretations on people’s lives: the debilitating challenge to Their human dignity and the eroded self-esteem Which we have seen leading to so many suicides amongst LGBTI people. While we ask them to bravely hold-up That mirror, and while we acknowledge thatthis process will take time We Should always bear in mind who pays the price for the time needed: not the perpetrators, but the victims. Inactivity in this regard Becomes as violent as preaching exclusion. And the church universal is robbed of the peculiar gifts God has given to These remarkable images of God, the rainbow God! May God give us the strength to take the prophetic role Which has been given to us in this regard.

Lärdomar från Niassa

För snabb expansion, och för lite förmåga och vilja att anpassa sig till det lokala sammanhanget. Det var därför Västerås stifts skogsinvestering Chikweti i norra Mocambique gick så fel de första åren. Det är i korta ordalag analysen i den rapport som Svenska kyrkans presenterade vid seminariet Lärdomar från Niassa tisdagen den 3 juni och som Kyrkans Tidning rapporterat om.Den svenska delegationen på besök i en by på vars mark Chikweti planterat träd.Den svenska delegationen på besök i en by på vars mark Chikweti planterat träd.

Det är inte lätt att skapa utveckling genom att investera stora pengar i storskaliga trädplantager om gränserna för byarnas markområden inte är registrerade, det saknas infrastruktur, och befolkningens utbildningsnivå och erfarenhet av marknadsekonomiskt tänkande är mycket begränsad. Det blir dessutom dyrt, eftersom det krävs utländska experter och utländsk företagsledning.  Overheadkostnader kallas det, och det gör att verksamheten måste bli tillräckligt stor och lönsam för att bära flera höga chefslöner.

Vi behöver alla lära av våra misstag, och för verksamhet som är förknippade med så stora risker som investeringar i utvecklingsländer ofta är, är uppföljning och lärande helt centralt. Det är därför märkligt att Sveriges bistånd genom privata företag i så låg utsträckning utvärderas. Den frågan diskuterades vid ett seminarium torsdagen den 5 juni, då Svenska kyrkan och Diakonia presenterade rapporten Näringslivet och biståndet – en uppföljande kartläggning om öppenhet, utvärderingar och bundenhet i svenskt bistånd 2011-2014.

Rapporten om Chikweti beskriver inte bara problem, utan också en rad positiva förändringar som har genomförts de senaste åren. Under de senaste månaderna har förutsättningarna för företaget förändrats kraftigt. I maj i år gick Chikwetis ägarbolag GSFF ihop med det norska skogsbolaget Green Resources. Det innebär att Västerås stift blir en mindre andelsägare i Green Resources. Förhoppningsvis finns nu möjlighet att driva vidare de positiva förändringar i företaget som beskrivs i Svenska kyrkans rapport.

Green Resources representant som medverkade på seminariet berättade bland annat att de planerar att expandera i långsammare takt och att de är på väg att införa en klagomålsmekanism. Det senare är en av de rekommendationer i rapporten som riktas till Chikweti. De flesta av rekommendationerna är relevanta också när Green Resources klivit in som ägare.

Flera rekommendationer som riktade sig till andra aktörer handlade om att vid sidan av Chikweti, och när så är möjligt i samverkan med företaget, stödja lokalbefolkningens möjligheter att försörja sig – på ett hållbart sätt – på de lokala naturresurserna.

Främst handlar det om en övergång från det traditionella roterande svedjejordbruket till permanent jordbruk, och om att skapa förutsättningar för bönderna att få tillgång till marknader som gör att de kan få betalt för sina grödor. Det går att öka skördarna kraftigt med ekologiskt hållbara metoder och samtidigt minska behovet av mark.  Idag finns rad initiativ kring detta i provinsen, men det saknas samordning och resurser för att få dem att bli annat än enstaka goda exempel.

Det handlar också om att lokal förvaltning av naturskogar och nyplanterade byskogar kan ge inkomster. Biodling kan fungera väl tillsammans med trädplantager, och ge förhållandevis stora inkomster. Sådan näringsverksamhet är svår att investera i, men har förutsättning att skapa en hållbar försörjning för lokalbefolkningen.

Det borde inte vara svårt att motivera att sådan verksamhet stöds med biståndspengar. Men om man vill investera pengar i utvecklingen av jord- och skogsbruk i Afrika, är det möjligt att göra på annat sätt än genom stora plantager som riskerar att ställa småskaliga odlare utan mark och försörjning? Med andra ord: Kan man kanalisera stora pengar till småskaliga bönder – och få en avkastning på pengarna?

Uppgiften är inte lätt, och mycket mer kraft borde läggas på att utveckla olika mekanismer för detta. Men det finns exempel på att det går, om bönderna organiserar sig. Svenska kyrkans samarbetspartner Oikocredit arbetar sedan 1975 med att stödja lokala mikrofinansorganisationer, producentkooperativ och små- och medelstora företag som bidrar till lokal utveckling. Oikocredit arbetar idag i 70 länder och många av de organisationer som producerar Fairtrade-produkter som vi kan handla i svenska affärer har fått lån och investeringar liksom kapacitetsstöd från Oikocredit. Divine Chocolate, People Tree (kläder) och eguale (kaffe) är några exempel.

Arbetet går ut på att stärka lokala aktörer, småskaliga producenter och kooperativ. Oikocredit köper inte mark, utan hjälper småproducenter att nå nationell och internationell marknad genom att hjälpa dem utveckla den odling som småodlaren bedriver.

Avkastningen från Oikocredit är inte lika hög som den som utlovas vid storskaliga markinvesteringar, men den är säkrare. Både för den som satsar pengarna och för de bönder som berörs.

Gunnel Axelsson Nycander

Rapporten Assessment visit to Chikweti, Niassa. Report from the joint delegation visit October 15-23, är skriven av en delegation som besökte Niassa i oktober 2013. I delegationen ingick representanter får nationella nivån och stiftet, We Effect som har egen verksamhet i området, samt Världsnaturfonden WWF. En svensk sammanfattning av rapporten finns här och den presentation som visades på seninariet finns här.

Sydafrika: 20 år av demokrati och frihet – firande eller bara chans till en långhelg?

Sydafrika firar under hela 2014 att det är 20 år sedan landet hade sina första demokratiska val 27 april 1994. I år ligger valet den 7 maj för att inte krocka med 20 årsdagen. Det uppmärksammas internationellt och av många politiska och religiösa ledare i Sydafrika. Men för många sydafrikaner som för mina sydafrikanska kollegor är det en långhelg, en bra tid för att genomföra bröllop, grilla, träffa släktingar och vänner. I samtal med människor så konstateras att 20 år har gått, grundläggande ekonomisk ojämlikhet, korruptionen härjar och en allmän trötthet mot det politiska etablissemanget kan skönjas. Visst har det förekommit hyllningar och firande under veckan och helgen som har gått men det spontana saknas.

Sydafrika har gått vidare, en ny generation, född och uppvuxen efter diktaturen har vuxit fram. Kampen handlar nu om jämlikhet, allas rätt till att bestämma över sin framtid och för många att överleva för dagen. Sydafrika 20 år efter diktaturens fall är ett av världens mest ojämlika samhällen, och även om många har fått det bättre, ojämlikheter mellan befolkningsgrupper har minskat så är problemen ännu enorma. Den sydafrikanska statsvetare tillika rektor för Witwatersranduniverisitet i Johannesburg Adam Habib redogör i sin bok Sydafrikas avstängda revolution (South Africas Suspended Revolution) hur skattevinster, nedskärningar av statens utgifter och utförsäljning av statliga bolag fick katastrofala följder för den sociala rättvisan. Adam Habib ser ett handlingsförlamat ANC som inte känner sig ansvarigt inför sina väljare. Den enda möjligheten, enligt honom, är att ett reellt nationellt oppositionsparti med utbrytare från ANC, fackföreningen Cosatu, och sydafrikanska kommunistpartiet SACP bildar ett parti som kan ta upp kampen om makten i det demokratiska Sydafrika.

President Zuma nämnde i sitt tal till nationen 27 april sydafrikas kristna råd, kyrkornas världsråd och dess enskilda medlemmar som oerhört viktiga under befrielsekampen. Idag kämpar kyrkoledare för att finna sin roll i det nya demokratiska Sydafrika.

Svenska Kyrkan kommer under de närmsta åren att fortsätta sitt engagemang i Sydafrika och även våra systerorganistaioner inom Act Alliansens som Kyrkans Nödhjälp (Norge), Christian Aid (Storbritannien), ICCO (Nederländerna) och Brote-für-die-Welt (Tyskland). Detta i en tid då många internationella givare lämnar Sydafrika däribland Sverige. Sydafrika står ännu inför många utmaningar och civilsamhället behöver det internationella stödet för att bli starka nog att utmana den samhällsstruktur som bibehåller ojämlikhet och utsatthet. Det internationella samfundet kan inte överge Sydafrika, då tid ännu behövs för att konsolidera det arbete som har utförts under 20 år.

Affärsbiträdet i min lokala grönsaksaffär sa att han inte hade något att fira, att korruptionen äter upp allt förtroende för en politisk förändring. De tre unga tjejerna på en krog i Johannesburg firar inte 20 år av demokrati utan att de har möjlighet till en långhelg. De har vuxit upp i ett demokratiskt Sydafrika, tillhör den nya växande svarta medelklassen och är inte så intresserade av politik. Mina unga sydafrikanska kompisar lägger inte upp ett enda Facebookinlägg eller twitterinlägg som handlar om firandet, i skarp kontrast till de hyllningar som följde på Nelson Mandelas bortgång. En sydafrikansk kompis sa till mig att ANC dog med Nelson Mandela och att han ännu väntar på ett politisk parti som kan fånga upp hans och den generation som vuxit upp efter diktaturen, behov och visioner.

To Fund or not to Fund, that is the question

AP Photo by Stephen Wandera showing children in Uganda holding placards supporting the Anti-Homosexuality Bill and President Yoweri Museveni

AP Photo by Stephen Wandera showing children in Uganda holding placards supporting the Anti-Homosexuality Bill and President Yoweri Museveni

Uganda has been much in the public eye recently. This comes as no surprise to those of us who for some time have watched the way the Government of Uganda has been responding to challenges to its authority. December 2012 was a catastrophe for the Government of Uganda. Donors suspended $300 Million in aid to the country because of the disappearance of $13 Million from the office of the Prime Minister. As a result the Anti-Homosexuality Bill was again raised and promised to the people of Uganda as a Christmas gift. Within civil society it has been considered for some time that this Bill was simply being used to divert attention away from many of the glaring problems a country like Uganda faces. But is this the whole story?
The signing of the Anti-Homosexuality Bill in so many ways caught us all of guard. Our own discussions with both the Swedish Embassy in Kampala and partners we work with in Uganda like the Uganda Joint Christian Council (UJCC) indicated that there was a low probability of this law being passed. But the hard reality is, that on 20th December 2013 it was passed by the Ugandan Parliament and on 24th February this year it was signed into law by President Y. Museveni.
There has been a substantial international response to the passing of this legislation. Countries have cancelled aid or realigned funding moving some towards Civil Society organizations who are not in favour of the Anti-Homosexuality bill. There are always casualties though. The first one in this engagement came on 13th of March when 87 health care professionals working in the field of HIV lost their jobs because of the realignment of funding by the USA. The World Bank has withheld or postponed $90 Million earmarked for the Ugandan Health system. All Nordic countries are relooking the way in which funding is given to Uganda. After having being upheld as a model of HIV responses Uganda has been losing ground recently. In certain areas like Kitgum and Pader in Northern Uganda HIV prevalence is climbing fast and has in places already reached 12.8%. Clearly there is a need for more rather than less intervention to bring HIV under control.
It is worth mentioning that neither the Anti-Pornography Bill in Uganda, which has been withdrawn or the Anti-Gay Marriage Bill in Nigeria which also passed and was signed into Law on 14th of January this year, have solicited the same level of opposition internationally. Both of these have had massive negative impacts. The Anti-Pornography Bill has seen women and some men stripped and publicly humiliated. The same has been true in Nigeria concerning the Anti-Gay Marriage Bill, where men suspected of being Gay have been stripped, beaten and forced to perform “gay sex” in public.
The question we face then is how to respond. It is easy to engage “from the gut” in a situation which goes completely against our belief structures. How do we engage with a partner who has not made statements against the Anti-Homosexuality Bill? Can we work in Uganda at all? Should we not withdraw completely? If we withdraw do we have any further avenues for positive engagement to try and influence attitudes? If we stay are we not supporting the exclusion of HIV and other Sexual health and reproductive services to members of the LGBT community? What of the challenging gender attitudes in Uganda, and the high rate of sexual and gender based violence? As difficult as these questions may seem to be, an authentic response needs to be informed not only by our own opinions, but also taking into account what people concerned about these issues in Uganda are saying. The Civil Society Coalition on Human Rights and Constitutional Law (CSCHRCL) in Uganda has issued a set of guidelines for National, International and regional partners working in or with Uganda. For the first time they have advocated for a redirection of funding, but state clearly that they oppose any cancelation of funding to Uganda. They believe that critical support is needed in Uganda which can build the capacity of Ugandan Civil Society to more effectively launch an internal opposition to these laws. In line with these guidelines the Church of Sweden continues our partnership with UJCC in supporting their work in reexamining gender and the way current attitudes on gender are affecting sex and sexuality generally, and looking at ways of addressing all forms of gender based violence, including the violence being experienced by people from the LGBTI community in Uganda.
The CSCHRCL also calls for positive African religious voices to speak out against the Anti-Homosexuality Bill in particular. One such voice has come from the Anglican Archbishop of Cape Town. In an article published on Sunday 16th March he eloquently defined Christian reasons for opposing the legislation, while honestly stating the challenges faced by the Anglican Church in Southern Africa on same sex marriage. http://www.iol.co.za/sundayindependent/speak-out-on-homosexual-oppression-1.1661944 A further positive and nuanced perspective can be seen in the recently published Huffington Post interview with Anglican Bishop Tengatenga of Malawi. It shows also the effects of an uninformed anti-homophobia response in parts of the USA. http://www.huffingtonpost.com/2014/03/15/james-tengatenga-anglican_n_4966753.html?utm_hp_ref=fb&src=sp&comm_ref=false#sb=3061682b=facebook What is clear is that there are no easy answers, but equally that sitting on the sidelines as a spectator is also not an option. A prayerful, informed and consultative response is demanded of us, and as Church of Sweden we commit ourselves unreservedly to this.

Vår gemensamma framtid

Det är vår gemensamma jord, vår gemensamma framtid och vår gemensamma välfärd det handlar om. EJN:s direktor Malcolm Damon påpekade att Afrikas sk resning inte är en resning, när människors livskvalité inte höjs i samma takt som BNP:n höjs.

Svenska kyrkans partner Economic Justice Network anordnade för fjärde året i rad Alternative Mining Indaba. Medborgarorganisationers svar på Afrikas största konferens om utvinningsindustrin Mining Indaba. Förra året deltog Svenska Kyrkans internationella arbete med två ageravolontärer Lisa Gerenmark och Cissi Hage som gjorde flera inlägg på agerabloggen. Gruvindustrin och utvinningsindustrins åverkan på miljön och brist på ansvarstagande i sociala och ekonomiska frågor gör det till ett globalt fenomen som i högsta grad berör Sverige. Svenska kyrkans partner Bench Marks Foundations medarbetare David van Wyk gjorde i november 2013 ett besök till Jokkmokk och fann oroande många liknande problem och svårigheter som i Sydafrika. Han beskriver sin resa på opinionsbloggen: http://blogg.svenskakyrkan.se/opinion/2014/01/30/from-south-african-mining-fields-to-jokkmokk/

Svenska kyrkan har många församlingar som drabbas av giriga gruvbolag där profiten och inte välfärden står i centrum. Våra partners arbete runt om i världen går hand i hand med det arbete som många församlingar utför i spåren efter utvinningsindustrins hänsynslös jakt på vinst.

David van Wyk säger avslutningvis i sin blogg: Finally, I want to suggest that mine impacted communities in Sweden and Southern Africa link up in solidarity in defence of mine affected peoples and the environment.”

Svenska kyrkan spelar här en roll för att förena medborgarorganisationers krav på utvinningsindustrin och att det sociala ansvaret som flera av dem säger sig ta utförs i verkligheten och inte endast blir fina ord på glänsande papper i årsrapporten.

Svenska kyrkans internationella arbete har påbörjat arbetet kring utvinningsindustrin med att stödja partner som EJN och Bench Marks i deras arbete. Act Alliance i södra Afrika, men även på andra håll i världen arbetar aktivt med påverkansstrategier och kampanjer kring effekterna av utvinningsindustrin. Det här arbetet är ännu i sin linda men växer snabbt.

Sexuellt våld i konflikt

I december arrangerade Svenska kyrkans internationella avdelning genom Colombiagruppen ett seminarium på temat sexuellt våld i Colombia. Feministen och människorättsaktivisten Claudia Meija Duque från Sisma Mujer kunde utifrån sin rapport http://www.abcolombia.org.uk/downloads/ABColombia_Conflict_related_sexual_violence_report.pdf presentera uppdaterade siffror kring antalet anmälningar rörande sexuellt våld i Colombia. Studien visar på en faktisk ökning som inte går att förklara med ökad benägenhet att anmäla sexuella våldsbrott.  Samma vecka deltog jag även som åhörare på ett riksdagsseminarium med anledning av chefsöverläkare Dennis Mukweges besök i Sverige för mottagandet av Right Livelihood Award . Denis arbete på Panzisjukhuset i DR Kongo har resulterat i sjukvård för tusentalskvinnor som på grund av den väpnade konflikten fallit offer för sexuellt våld. http://www.rightlivelihood.org/mukwege.html

Det som sker i Colombia och DR Kongo är manifesteringen av ett strukturellt våld som är en direkt konsekvens av den väpnade konflikten i landet.  Claudia Meija Duque förklarade att det är först under de senaste åren som sexuellt våld relaterat till konflikten har börjat diskuteras i Colombia. Först nu framträder bilden av hur utbredda de sexuella brotten är och att alla aktörer i konflikten är inblandade. Ett grundläggande problem är den mycket omfattande straffrihet som råder på detta område.  Även om det finns upprättad lagstiftning så saknas ofta välfungerande rättsskydd i praktiken.

Våldtäkt är såväl historiskt som idag en effektiv krigsstrategi då det förstör samhället inifrån. När Margot Wahlström som tidigare var FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikt talade under riksdagsseminariet om sexuellt våld i DR Kongo, lyfte hon just detta och poängterade särskilt vikten av att förstå våldtäkt som en politisk strategi.  Vidare betonade hon behovet av att lyfta frågan om sexuellt våld vid diplomatiska förhandlingar. Här lämnar dessvärre Sverige mycket att önska då inte heller utrikesminister Carl Bildt tydligt positionerat sig genom att offentligt fördöma sexuellt våld i krig.

Både Denis Mukwege och Claudia Meija Duque betonade behovet av ökad jämställdhet mellan män och kvinnor för att motverka sexuellt våld. Kvinnor måste inkluderas i politiken och involveras i fredsprocesser.  Samtidigt utgör bristande mödrahälsovård ett stort hinder för kvinnors delaktighet i samhället och just mödrahälsovård ett av de mål inom utvecklingsagenda som går allra sämst.  Knappt hälften världens kvinnor beräknas ha tillgång till säker mödravård samtidigt som målet är att alla kvinnor runt om i världen ska vara försäkrade detta till 2015. Det är ett av många exempel på människors avsaknad av sexuella och reproduktiva rättigheter idag.

Svenska kyrkan vill verka för att sexuella och reproduktiva rättigheter blir verkliga för alla och har därför nyligen antagit en SRHR position.  http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/nya-positioner-antagna-av-svenska-kyrkan-936497 Samtidigt har Europaparlamentet under hösten genomfört två omröstningar om en gemensam SRHR resolution, varav den första skapade tumult i plenumsalen då starka protester och burop hördes från flertalet parlamentariker.  http://www.rfsu.se/sv/Sex-och-politik/Politisk-paverkan/Bekampa-modradodlighet-med-politisk-paverkan/Brak-i-Europarlamentet-om-SRHR-rapport/ De starka reaktionerna chockerade EU då man sällan skådat något liknande. Motståndarna till förslaget fick emellertid åter anledning att fira när rapporten nyligen röstades ner för andra gången. Detta tyder på att det saknas politisk vilja att stärka kvinnans ställning i samhället samtidigt som det sänder ett budskap till omvärlden att sexuella och reproduktiva rättigheter omfattas av sociala utmaningar vars konsekvenser kan ignoreras.

Denis Mugwege uttryckte under sitt tal i riksdagen hur han gladeligen skulle byta bort alla världens priser mot ett samlat politiskt engagemang mot sexuellt våld som leder till konkret förändring för kvinnor och barn. Under tiden som omvärlden dividerar över huruvida det här är frågor värda att stå bakom så pågår ett krig mot kvinnor där sexuella övergrepp tillåts ske utan rättsliga påföljder. Faktum är att varje dag utsätts kvinnor och barn för sexuella övergrepp till följd av väpnade konflikter.

Den som vill kan diskutera moraliska dilemman avseende sexuella och reproduktiva rättigheter, men jag frågar mig hur det kommer sig att det sexuella våldet som pågår runt om i världen inte framkallar lika upprörda känslor och hängivet engagemang? Det återstår att se om det kommer en dag då beslutsfattare är beredda att till och med trotsa uppförandekoder till förmån för att budskapet om kvinnors särskilda utsatthet under krig och konflikt ska nå ut.  Jag hoppas emellertid att Sverige ännu tydligare ska gå i täten för kampen för mänskliga rättigheter och jämställdhet genom att hängivet proklamera nolltolerans gentemot sexuellt våld i konflikt. Ett första steg att verka för ökad trygghet för kvinnor i DR Kongo skulle t.ex. kunna vara att stödja en Europeisk lag om konfliktmineraler då mineralutvinningen i landet är en bidragande orsak till fortsatt väpnad konflikt. http://www.dagen.se/opinion/debatt/hog-tid-gora-mer-for-dr-kongo/ Kanske skulle detta leda oss närmre Denis Mugweges dröm om att högen med priser får minska, till förmån för ett mer rättvist och jämställt samhälle.

Therese Svensson

Praktikant Svenska kyrkans internationella avdelning (Policyenheten)

Nelson Mandela har fått sin vila – men hans gärningar måste leva vidare

Sydafrika och världen sörjer idag att en av vår tids störste ledare har avlidit. Mina sydafrikanska kollegor på kontoret säger att äntligen får han vila, äntligen får han lämna denna värld, och må hans minne och gärningar fortsätta vara ett föredöme i en tid av stor turbulens i Sydafrika. Mina sydafrikanska kollegor vill fira honom, inte begråta honom. Han var en gammal man som förtjänade sin vila och det bästa sätt att hedra honom är att fira och visa att hans gärningar och kloka tankar förs vidare i Sydafrika och i världen.

Nelson Mandela är ingen ikon, en hjälte att hedra, men genom att göra honom till en ikon säger man att det han stod för och de gärningar han utförde endast kan göras av ikoner. Det vänder sig direkt emot vad Nelson Mandela stod för; han menade att det han gjorde inte var exceptionellt utan att varje människa, om de kan lära sig att hata också kan lära sig att älska och älska sin nästa. Varje människa kan förändra världen och bistå andra att förändra den. Nelson Mandelas gärningar hade inte varit möjliga utan den solidaritet som fanns för att förändra Sydafrika till ett rättvisare samhälle där fred och frihet var målen. Vad vi kan lära av Nelson Mandela är att vara ödmjuk inför världen och dess människor, men också att vi kan kämpa, kämpa för en rättvisare värld, en värld där människor respekterar varandra och där hatet inte får plats att gro.

Låt oss alla hedra Nelson Mandela genom att kämpa för en rättvisare värld och vi kan all bidra på olika sätt. Du behöver inte vara en samvetsfånge för att bli ett föredöme för andra, du behöver inte vara en kämpe i en diktatur för att bli ett föredöme, vad Nelson Mandela säger är att vi alla kan bli föredömen i vår egen omgivning.

Låt oss alla gå ut och förhindra hatet och orättvisan i vår egen vardag, på så sätt hedrar vi Nelson Mandela, inte genom att göra honom till en ouppnålig ikon utan att se honom som den människa av kött och blod han var och föra hans gärningar vidare.

Sudan och Sydsudan i fortsatt fokus

I veckan som gick antog Svenska kyrkan ett positionspapper för hållbar och rättvis fred i och mellan Sudan och Sydsudan. Dokumentet ger en analys av situationen i de två länderna och tydliggör Svenska kyrkans hållning för att främja fred i och mellan Sudan och Sydsudan. Positionspappret kommer att vägleda den fortsatta policydialog som vi, tillsammans med systerkyrkor, ekumeniska nätverk och samarbetspartner, kommer att föra med beslutsfattare i Sverige, EU och FN.

Inbördeskriget mellan norra och södra Sudan som varade fram till 2005 var Afrikas hittills längsta. Enligt fredsavtalet som slöts mellan parterna fick befolkningen i södra Sudan rätt att folkomrösta om sin framtid, vilket resulterade i att Sudan delades i två länder och världens yngsta nation Sydsudan bildades 2011. Trots ingångna fredsavtal och andra överenskommelser pågår dock väpnade konflikter just nu i Sudan och Sydsudan, däribland i Södra Kordofan, Blå Nilen, Darfur och Jonglei. Hundratusentals människor är på flykt, samtidigt som möjligheterna för humanitära organisationer att få tillträde till civilbefolkningen i vissa av områdena är mycket begränsade. Arbetet för fred och försoning, rättvisa och hållbar utveckling behövs mer än någonsin.

Som så ofta i konflikter är det civilbefolkningen som drabbas; kvinnor och män, flickor och pojkar vars framtid är oviss. Under den gångna veckan kom rapporter från vår samarbetspartner i Jonglei, Sydsudans största delstat, om det prekära säkerhetsläget samt de svåra översvämningarna, vilket tvingat dem att evakuera personal från området. I slutet av september månad genomfördes demonstrationer i Khartoum och flera andra städer runt om i Sudan som svar på regeringens beslut om minskade bränslesubventioner. Demonstrationerna slogs ned med övervåld, där uppskattningsvis 200 människor tros ha mist livet och 800 arresterades.

Tyvärr uppmärksammas händelser som dessa alltför sällan i svensk media. Det är svårt att nå fram i mediebruset, inte minst när det handlar om komplexa situationer och sammanhang. Ibland behöver vi höra en personlig berättelse och se ett ansikte för att nyheten ska få vår uppmärksamhet. Ofta behöver en gedigen analys spegla nyheten.

Svenska kyrkan vill bidra till en djupare förståelse och ökat engagemang för situationen i Sudan och Sydsudan. Tillsammans med våra samarbetspartner vill vi genom långsiktig policydialog verka för att berörda beslutsfattare ska agera för att främja hållbar och rättvis fred. I det nyligen antagna positionspappret har Svenska kyrkan identifierat ett antal ståndpunkter som vi kommer att fokusera på i vår policydialog, däribland att:

  • Sudans och Sydsudans regeringar uppfyller ingångna fredsavtal och överenskommelser.
  • fritt tillträde säkerställs för humanitärt stöd till civilbefolkningen i konfliktdrabbade områden i Sudan och Sydsudan.
  • människorättsförsvarare i Sudan och Sydsudan åtnjuter skydd. Straffrihet för kränkningar av mänskliga rättigheter är oacceptabelt.
  • kvinnors rättigheter, deltagande och fulla medverkan i freds- och försoningsprocesser och nationsbyggande garanteras i Sudan och Sydsudan.
  • flickors och pojkars rättigheter, deltagande och trygga uppväxtförhållanden skyddas och tillgodoses i Sudan och Sydsudan.
  • Sveriges regering intar en aktiv roll för fred, demokrati och utveckling i Sudan och Sydsudan, bilateralt och genom EU och FN.

Positionen för hållbar och rättvis fred i och mellan Sudan och Sydsudan har antagits av  Nämnden för internationell mission och diakoni, Svenska kyrkan.