Terroristerna vinner bara om omvärlden svarar på det sätt de vill – det behöver vi inte göra

Bild

På skärtorsdagen hände det som inte får ske. Tidigt på morgonen, när många fortfarande låg i sina sängar stormade den Somaliabaserade terrorgruppen al-Shabaab universitetet i Garissa i nordöstra Kenya. 142 oskyldiga studenter mördades och 79 skadades. Dödssiffrorna steg med tre döda poliser, tre döda militärer och de fyra terroristerna. Det beskrivs som den värsta attacken i Kenya sedan al-Qaeda bombade USAs ambassad 1998.

Kenya är just nu en nation i vånda, i sorg. Våra tankar och böner är med de familjer som förlorat en kär medlem på ett grymt sätt. Att förlora ett barn är bland det värsta som kan ske i en människas liv. Låt oss inte glömma.

Ärkebiskop Antje Jackeléns inlägg på Twitter i samband med händelsen.

Ärkebiskop Antje Jackeléns inlägg på Twitter i samband med händelsen.

 

Kenya har en längre tid levt under hot om terrorism och detta dåd kom efter många mindre attacker i området som gränsar mot Somalia. Al-Shabaab känner sig provocerade av att Kenya deltar i den Afrikanska Unionen ledda styrkan inne i Somalia. För Kenya är terrorismen och den bristande säkerheten ett hot mot varje Kenyans säkerhet och rätt till liv. Osäkerheten har också påverkat landet negativt inom andra områden, exempelvis är den förödande för turismen som normalt är en stor del av Kenyas ekonomi.

Al-Shabaabs mest spektakulära dåd, innan Garissa, skedde i september 2013 då en av de större galleriorna, Westgate, i Nairobi belägrades. Denna gång fanns också västerlänningar med bland offren, annars är hotet större mot platser där vanliga Kenyaner samlas, platser såsom kyrkor, marknader, busshållplatser och lokala barer. Ofta hör vi inte om dessa dåd i Sverige men för Kenyanerna är hotet alltid närvarande.

Al-shabaab, betyder på arabiska “ungdomarna”. De är en samling radikala ungdomar sprungna ur de tidigare islamiska domstolarna som härskade i Somalia. De är emot den av FN stödda regeringen i Mogadishu och anses vara allierade med al-Qaeda.

Kenya sörjer. I går demonstrerade studenter och överlevare i Mombasa i ett fördömande av attacken. De bar skyltar med texter som ”RIP We will miss u”, ”RIP Garissa Comrades” och ”147 is not just a number”.

Samtidigt är det i mörkret av denna katastrof viktigt att minnas att Kenya är så mycket mer än terrorism och säkerhetsvarningar. Låt oss inte glömma alla de framsteg som hela tiden görs i detta samhälle. Hur mycket bättre denna katastrof hanterades än Westgate katastrofen 2013, hur de underliggande orsakerna till terrorismen sakta börjar hanteras, hur regeringen försöker motarbeta den utbredda korruptionen. Befolkningen är ung och välutbildad, naturresurserna är stora och möjligheterna till ekonomisk utveckling är goda. Låt oss se allt som är positivt. Terroristerna vill sätta skräck i oss alla genom oberäkneliga attacker som väcker avsky och skapar ett samhälle som genomsyras av misstänksamhet och oro. Låt oss inte ge dem den glädjen! Låt oss värna det goda samhället som vi vill leva i!

 

Låt kvinnorna i Sydsudan ta plats

Jag befinner mig på resa i Sydsudan. Konflikten som startade i december 2013 pågår ännu. Människorna jag träffar på min resa berättar att de är trötta på kriget, ingen ser någon vinnare i konflikten, bara förlorare. Det som i grund och botten är en politisk maktkamp mellan president Salva Kiir och tidigare vice president Riek Machar har fått stora konsekvenser för befolkningen i landet. Ungefär 2 miljoner människor har tvingats på flykt på grund av striderna och tio tusentals har dött.

Kvinnor i Sydsudan hade redan före krigets utbrott mycket begränsade rättigheter och inflytande, och förekomsten av genusbaserat våld var hög. Situationen för kvinnorna i landet har inte förbättrats under de 15 månader av krig som gått, tvärt om. FN:s särskilda sändebud för sexuellt våld, Zainab Bengura, rapporterade efter ett besök i Sydsudan i höstas att kvinnor och barn i Sydsudan är offer för den värsta förekomsten av sexuellt våld som hon bevittnat i sitt yrkesliv. Det säger hon efter många års erfarenhet från länder såsom Sierra Lione, Centralafrikanska Republiken och Demokratiska Republiken Kongo.

Även de kvinnor som inte befinner sig mitt i krigszonen har indirekt drabbats av kriget. I Sydsudan är mödradödligheten den högsta i världen, 2 054 dödsfall på 100 000 födslar. Endast 15 % av födslarna i Sydsudan sker i närvaro av utbildad sjukvårdspersonal. Det är tydligt att under rådande konflikt så uteblir de nödvändiga investeringar som världens yngsta land verkligen behöver göra inom välfärdssektorn. Under 2014-2015 planerar regeringen att spendera 3.5 % av sina utgifter på hälsovård, samtidigt som man budgeterar 37 % till militära utgifter, inkluderar man uteblivna intäkter blir prislappen för konflikten ännu högre.

Det är den 18 mars, jag befinner mig i Sydsudans huvudstad Juba bara någon dag efter min ankomst.  President Salva Kiir håller tal till allmänheten, han beklagar att de många omgångarna av fredsförhandlingar i Addis Abeba inte lett fram till någon lösning. Han beklagar att kriget tagit människors liv och att medborgarna som är involverade i den privata sektorn drabbats av dåliga ekonomiska förhållanden som krisen skapat, men han beklagar inte hur kvinnor drabbats av kriget genom bland annat sexuellt våld. Kvinnor nämns bara i förbigående när Salva Kiir berättar om den inkluderande fredsprocessen:

 “I have allowed for the participation of a wide range of stakeholders in the IGAD peace talks; faith-based groups, civil society organizations, youth, women and political parties to ensure inclusiveness and ownership of the peace process.”

Jag frågar mig om inte kvinnor ingår i de andra uppräknade grupperna?  Är inte kvinnor en del av regeringens och oppositionens förhandlingsdelegationer?  I de trosbaserade organisationerna och civilsamhällesorganisationerna? Under ett samtal med Rita Martin från Eve organisation, en kvinnorättsorganisation som deltagit under förhandlingarna, blir det tydligt att den ”inkluderande” fredprocessen trots allt inte varit så inkluderande.

Ur delegationerna var följande antal personer kvinnor:

  • Regering 3/15
  • Opposition 3/15
  • Andra politiska partier 0/10
  • ”Former detainees” 0/10
  • Trosbaserade organisationer 2/14
  • Civilsamhälles organisationer 7/18
  • Kvinnoblock med observatörsstatus 7/7

Totalt 22 kvinnor av 89 personer.

Andelen kvinnor som får delta i fredsförhandlingarna är inte bara en fråga om rättvisa, det är också en fråga om att uppnå en hållbar fred. Många är de rapporter som visar att förutsättningarna för en hållbar fredsuppgörelse ökar om representanter från hela befolkningen involveras demokratiskt i fredsarbetet, om kvinnors erfarenheter och kunskap också tillvaratas. Genom fredsavtalet läggs grunden för landets framtid, och om inte kvinnors rättigheter involveras där så begränsas möjligheterna att utkräva dem framöver.

Givet statistiken ovan är det inte bara regeringen som behöver bli mer inkluderande, det gäller samtliga grupperingar, även civilsamhälle och trosbaserade organisationer. Här har vi som kyrka också ett ansvar att fortsätta utmana de normer som finns inom våra partnerorganisationer och partnerkyrkor.

lat-kvinnorna-i-sydsudan-ta-plats

Under vår fortsatta resa i Sydsudan åker vi till östra Equatoria, en delstat som varit relativt skonad från direkt konflikt men som fått ta emot många flyktingar från de värre drabbade staterna. Vi besöker ett ungdomscenter som sprakar av engagemang, här arbetar ungdomarna tillsammans för att stoppa HIV-spridning och lära sig om jordbruk, man genomför sportaktiviteter som alternativ till droger och alkohol. Arbetet är fantastiskt, det är bara ett problem, var är flickorna någonstans? Jag frågar, men möts först av tystnad. Flickorna hjälper till hemma, eller så är de redan gifta och har egna familjer att ta hand om. Det är inte ovanligt att flickor i Sydsudan gifts bort redan när de är 12 år gamla.

På vägen hem från ungdomscentret stannar vi på en marknad, där råder full aktivitet. Många bär runt på en liten sak gjord av trä, som jag först inte ser vad det är. Jag frågar och får veta att det är en liten träpall, så att man kan slå sig ner när man blir trött. Jag tänker högt: det måste vara bra för kvinnorna som är gravida, då blir man ju lätt trött. Mitt sällskap ser förvånat på mig, och säger -nej, pallen är bara för män, kvinnorna sitter på marken.

Att förändra normer tar tid, och det är lätt att känna frustration.

Givet den nya regeringens feministiska utrikespolitik i Sverige, ser jag att regeringen måste öka anstängningarna för en fredlig lösning på konflikten i Sydsudan, öka skyddet för kvinnor i konflikten, och förbättra ansträngningarna för jämställdhet i landet.

Låt kvinnorna i Sydsudan ta plats, i regeringen, i fredsförhandlingarna, i ungdomsorganisationerna och inte minst på den lilla pallen på marknaden i östra Equatoria.

Det känns så trångt

Det är en sak att läsa, skriva och lobba för en möjliggörande miljö/demokratiskt utrymme för civilsamhällesorganisationer, och en helt annan att leva den.

Jag är på arbetsresa i ett land i Afrika. Aldrig förr har jag känt att utrymmet och de mänskliga rättigheterna för oss i det civila samhället är så begränsade som där jag är nu. Aldrig har så många bett mig att behålla delad information för mig själv. Jag skulle vilja berätta för er om den fina kliniken som en av kyrkorna driver sedan trettiotalet, men jag tror inte att jag vågar. Jag är inte orolig för min egen skull, men för dem som lever och arbetar här dagligen. Jag vill inte riskera deras arbete, deras livsmöjligheter. Det finns en reell risk att de drabbas om jag som utlänning visar mitt intresse alltför öppet i detta land där de kristna är i minoritet. Här, där de kristna samfunden hukar och inte tillåts ha internationella samarbeten om de också innehåller finansiering. Här, där inga Visa eller Mastercard fungerar på grund av omvärldens embargo. Här, där väldigt många utländska enskilda organisationer blivit ”non grata” under de senaste åren. Här, där man inte ens får fotografera på gatan.

Om jag inte var rädd för repressalier skulle jag berätta för er om verksamheten innanför trädörren med den 85 år gamla, nu bleknande skylten, som ingen vill byta ut ”för att den visar vår historia”. Jag vill berätta om den systematiserade verksamheten, enkel och lättbegriplig, tydlig med färgkoder så att även den som inte kan läsa så bra kan förstå var man ska vända sig, var man ska vänta och vilken dörr man ska gå in genom när det är ens tur. Barn ses som extra viktiga här, tre dagar i veckan viks för barnen, föräldrar har en dag var. Sedan 2013 arbetar inga utlänningar här, det är inte längre möjligt.

I hela världen märker enskilda organisationer som vill verka för hållbara, trygga, demokratiska och rättvisa samhällen hur utrymmet att verka minskar. Restriktionerna ser olika ut, det kan vara omständliga och utdragna administrativa rutiner, lagar som reglerar finansiering och verksamhet eller till och med skrämsel och trakasserier. Läs gärna mer i ACT alliansens rapport från 2014, där finns djupstudier från Malawi, Zimbabwe, Rwanda och Colombia.

Det skulle inte behöva vara så här eftersom världens ledare gemensamt, i globala högnivåöverläggningar om biståndseffektivitet upprepade gånger tillerkänt civilsamhällesorganisationerna rätten att vara utvecklingsaktörer (Accra 2008, Busan 2011, Mexico 2014). FN:s special rapportör för mötes- och föreningsfrihet Maina Kiai betonar att en hållbar utveckling inte bara kan bäras av företag och ekonomiska åtgärder, det måste också finnas en frihet för det civila samhället, för engagerade människor att organisera sig, för att tillsammans bidra till utvecklingen i sitt eget samhälle. För att utvecklingsarbetet ska vara effektivt och bli långsiktigt krävs att aktörerna (stater, näringsliv och civilsamhällesorganisationer) samarbetar med varandra. Detta befästes i Mexico där man bildade det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete (GPEDC). Svenska kyrkan vill uppmana svenska beslutsfattare att bevaka dessa åtaganden och att använda det utrymme som ni har i internationella forum och tala för det civila samhället som finns, men inte hörs. För deras rätt att existera.

Utrymmet är begränsat just nu och det känns trångt, samtidigt är just denna klinik ett exempel på överlevnad och att det ibland går mot alla odds. Men hur länge till?

Utvinningsindustrins ansvar måste utkrävas lokalt, regionalt och globalt

Utvinningsindustrin är global, därför måste civilsamhällets svar också vara globalt. Svenska kyrkan bidrar till att sammanföra partner i kravet på en hållbar, rättvis och klimatanpassad utvinningsindustri, och väljer att uppmärksamma detta på dagen för social rättvisa.

”Det är slut på business as usual. Reglerna för näringslivet, myndigheter och civilsamhället har ändrats.” Det sa Graça Machel, en av huvudtalarna på den årliga konferensen för alternativ gruvdrift, Alternative Mining Indaba, som just gått av stapeln i Kapstaden. Årets sammankomst blev en stor succé, nära 300 delegater från hela världen deltog.

Graça Machel är änka efter två presidenter Nelson Mandela och Samora Machel, men framförallt en framstående kämpe för mänskliga rättigheter, social rättvisa och barns rätt i samhället. Företagen måste ta sitt ansvar, betala skatter och stå för en hållbar utveckling, myndigheterna ska följa upp att företagen följer lagar och också bistå medborgarna med stöd. Hon uppmanade civilsamhället att samla sig, utföra riktat påverkansarbete med fokus på förändring, och utkräva sina rättigheter gentemot de privata aktörerna.

Konferensen behandlar i första hand ”alternativ” till gruvdrift eller annan utvinningsindustri, som olje- och gasutvinning, samt skogsbruk. Men flera talare betonade att ibland är ”alternativet” att säga ”nej”; eftersom skadorna på människor, miljö och klimat blir så stora av utvinningsdriften att det enda alternativet är att stoppa ytterligare utvinning. Tonläget har skärpts, det ska dock betonas att ett direkt nej till all gruvdrift inte står på agendan de afrikanska organisationerna, däremot är det en fråga som är stor i Latinamerika. Vad som är tydligare är dock att ett alternativ kan vara ”nej” som nämnts ovan.

De privata aktörerna och statliga myndigheter måste ta sitt ansvar och leva upp till FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter som grundar sig på tre kärnområden:

Svenska kyrkan bjöd i år in en delegation från Colombia för att bredda utbytet och ta lärdomar från varandra. Den colombianska delegationen bestod av en representant för den colombianska lutherska kyrkan, en representant för kampanjen ”La gran mineria envenena” (ung. industriell gruvdrift är som gift) samt en representant för de utsatta etniska minoriteterna i den konfliktdrabbade Choco-regionen i nordvästra Colombia, som nyligen drabbats av ”guld-feber”.

De var mycket nöjda med konferensen, som de ansåg gett dem nya insikter och förnyad energi för att fortsätta arbeta för alternativ till storskalig gruvdrift. De problem som utvinningsindustrin ofta för med sig för både lokalsamhällena och miljön är i allt väsentligt de samma i Colombia som i Afrika, konstaterade de.

Skillnaderna är att medan industriell gruvdrift länge varit motorn i flera afrikanska ekonomier, så är det först under de senaste decennierna som den på allvar börjat etablera sig i Colombia. De negativa konsekvenserna för miljön och för ekonomisk och social rättvisa har därför ännu inte gått lika långt som i många delar av Afrika.

Med förhoppningen att en alternativ utveckling därför fortfarande är möjlig återvände colombianerna hem, med många nya idéer, lärdomar och kontakter, och med ambitionen att organisera en egen latinamerikansk version av Alternative Mining Indaba i framtiden.

Kyrkornas röst är oerhört viktig och genom Act-alliansen kan Svenska kyrkan bidra till att FN:s vägledande principer genomförs på ett globalt plan.

 

Erik Norman, Liaison Officer Colombia och Peter Svensson Liaison Officer södra Afrika för Svenska kyrkans internationella arbete.

Fakta Alternativ Mining Indaba
Konferensen arrangeras varje år sedan 2010 av Svenska kyrkans partner The Economic Justice Network tillsammans med bland andra Sydafrikas kristna råd och Bench Marks Foundation. Den är civilsamhällets spegelbild av Mining Indaba, Afrikas största konferens för gruv- och utvinningsindustrin.

 

 

Situationen i Nigeria går inte att förenkla

Idag skulle val ha hållits i Nigeria. Det skjuts upp på grund av Boko Harams våldsamheter. Kerstin Pihl träffade  Dr Josiah Fearon, ärkebiskop i anglikanska kyrkan i Nigeria och ordförande i PROCMURA, Program for Christian Muslim Relations in Africa, för att samtala om det allvarliga läget.

– Det går inte att säga ett södra Nigeria är kristet och norra Nigeria är muslimskt.  Det är inte så enkelt, säger Dr Josiah Fearon, ärkebiskop i anglikanska kyrkan i Nigeria.

Josiah Fearon, som även är ordförande i PROCMURA, Program for Christian Muslim Relations in Africa, efterlyser en nyanserad bild. De flesta muslimer är medborgare som vill vara med och bygga ett fredligt och gott samhälle. I Nigeria lever över 170 miljoner människor – Boko Haram samlar kanske 1 000 – 5 000 personer.

Jag mötte nyligen biskop Fearon vid Procmuras möte med sammarbetspartner i Europa.  Han är sedan länge engagerad i att bygga goda relationer mellan kristna och muslimer i Nigeria och han beskriver situationen som mycket komplicerad.

Nigeria är ett stort land med många resurser och bilden är komplex. Boko Haram bildades av välutbildade personer som var kritiska till den korrupta politiken som fördes i landet. Kritiken kom alltmer att utgå från sharia. Man kan lite förenklat säga att Boko Haram  har tre grenar:  En ultrareligiös som vill ta bort allt som inte är islam. En annan gren är politiker som vill regera och en tredje som ser en möjlighet att tjäna pengar. Dessa samverkar för sina egna intressen.

Biskop Fearon säger att vi idag inte vet vilka som är med i Boko Haram och därför är det svårt att föra någon dialog eller bygga relationer till dem.  Anonymiteten skapar en stor rädsla. Biskop Fearon har en god vän vars chaufför, en sympatisk pappa till en stor familj, sprängde sig själv och många andra i luften. Ingen hade anat att denne man tillhörde Boko Haram.

Procmura, som stöds av Svenska kyrkans internationella arbete, bygger på två principer – som inte kan skiljas åt.  Den ena är att ge ett trovärdigt vittnesbörd och den rätten har varje religion. Den andra är att bygga broar till det muslimska samhället och samverka  för rättvisa, fred och försoning för en holistisk utveckling av mänskligheten och miljön.

Procmura har i många år arbetat i Nigeria och samtalat med ledande politiker och religiösa ledare samt arbetat med främst ungdomar i storstadens ytterområden och i byar. Biskop Fearon berättar bland annat om en grupp ungdomar från en by där en moské bränts ner. Kristna och muslimska ungdomar möttes för att lära känna varandra och samtala om det som hänt. Det var mycket jobbigt och ungdomarna fick arbeta med sina förutfattade meningar om varandra. Efter detta gick de hem tillsammans och samlade in pengar och byggde en vattentank för byn.

Jag frågade biskop Fearon om vad vi från väst kan göra?

Han svarade tydligt: Ge en nyanserad bild. Förenkla inte!

Muslimerna lider också och flyr Boko Haram, säger biskop Fearon. Ett gott kristet vittnesbörd är att hjälpa människor som finns i flyktingläger eller hemma hos släktingar oavsett vilken religion de har.

Det finns en allmän misstänksamhet i Nigeria mot väst och därför är det viktigt att bygga förtroende och att använda kanaler som har folkets förtroende.

Vi får höra att människor dör i attentat i Nigeria.  Hur ser situationen ut egentligen?

I Afrika är människor religiösa och religionen spelar en stor roll. Även om staterna har sekulära konstitutioner räknar regeringarna med religionen som en självklar del av samhället och rådfrågar religiösa ledare. Därför är religionen en resurs och biskop Fearon utmanar oss alla att fundera över vad som är religion? Att be, delta i gudstjänst, fasta? Ja, det finns, men etiken saknas ofta, säger biskop Fearon och fortsätter: Vad innebär det i mitt dagliga liv i samhället? Många kristna i Nigeria anser att politik är smutsigt. De vill ”gärna äta maten men inte vara med och laga den”.  Vi behöver engagera oss mer som nigerianer och kristna i samhället. Vi har ett hopp om ett bättre liv efter döden, men nu lever vi här och har ansvar för den värld vi lever i.

Har motsättningarna i landet ökat? Ja, Procmura, vars uppgift är att analysera och medverka till att religion blir en positiv resurs, ser en så kallad ”politizising of religion and religionalisation of the politics”.

– Kom också ihåg glocalisation, säger biskop  Fearon. Det som sker lokalt kan få globala följder. Vi har alla ett ansvar.

PROCMURA – Prgramme for Christian-Muslim Relations in Africa >>

Läs Kyrkornas Världsråds uttalande och fördömande av terrordåden >>

1020343-KErstin-PihlKerstin Pihl arbetar på Internationella avdelningen och är programhandläggare för teologisk utbildning. Hon har lång erfarenhet av religionsmötesfrågor i Mellanöstern och Asien.

 

2015 – Valår i Sydsudan

Är fred en förutsättning för allmänna val?

Regeringen i Sydsudan har utlyst allmänna val i landet till den 30 juni 2015 för att undvika att ett makt vacuum skapas när nuvarande mandatperiod går ut den 9 juli. Det är helt i enlighet landets konstitution som säger att val ska hållas vart fjärde år. Ändå reagerar många och menar att fred och säkerhet måste komma först. I Sudan Tribune 9 januari rapporteras att Sydsudans civilsamhälle vill skjuta upp valet, de menar att förutsättningar för ett fritt och rättvist val i Sydsudan saknas just nu. Ett antal viktiga förutsättningar räknas upp: fred och säkerhet, möjlighet för alla som flytt att återvända hem och försörja sig, medborgarskapsutbildning och sedan, efter noggranna praktiska förberedelser: val. De menar också att det är tveksamt att lägga pengar på ett kostsamt val när så många i befolkningen riskerar svält. SuNDE är en koalition av 75 Sydsudanesiska enskilda organisationer som arbetar för demokrati, fria och rättvisa val. Enligt Sudan Tribune den 12 januari 2015 uppmanar de Sydsudans lagstiftande församling att se över och att ändra övergångskonstitutionen så att valet kan skjutas upp och möjliggöra för sittande regering att fortsätta fredsförhandlingarna.

Den 30 januari möts IGAD i Addis Abeba i ännu ett försök (sista?) att mäkla fred i Sydsudan. Det är det sjunde mötet sedan konflikten bröt ut och många menar att det är nu eller aldrig. IGAD behöver få parterna att inse att mer våld inte löser konflikten. IGAD behöver också ”ta kommandot” och fatta beslut om en gemensam strategi över alla de olika fredsprocesser som överlappar och ibland kontrasterar varandra. Det är IGAD som har det officiella mandatet att medla i Sydsudans konflikt men flera andra initiativ har också tagits och som olyckligtvis verkar mer hindra fredsförhandlingarna än föra dem framåt. Partnernas raffinerade förhandlingsförmåga har underskattats och ibland har det lett till att parterna kunnat strunta i sina tidigare löften och inta nya ståndpunkter efter behov.  Man får komma ihåg att sydsudaneserna har fredsförhandlat i decennier.

Det tycks bli svårare och svårare att återställa freden i Sydsudan. De stridande partnerna: regeringen, de olika rivaliserande grupperna och rebellerna (oppositionen) verkar mindre och mindre intresserade av eld-upphör, av att minska våldet. Över ett år har nu gått sedan oroligheterna startade i Juba i december 2013, nästan en halv miljon människor har flytt landet och 1,5 miljon är flyktingar i sitt eget land. Stridigheterna har på sina håll medfört att ingen sådd kunnat ske och att traditionella handelsrutter brutits. Hälften av befolkningen lever i mat osäkerhet. Fredsförhandlingarna i Addis Abeba under IGADs medling går trögt och bara små framsteg har gjorts. Flera avtal om eld-upphör har tecknats mellan regeringen och oppositionen och lika många avtal har brutits. Långt gångna tankar på en övergångsregering har förhandlats fram mellan SPLM och oppositionen, kommer de att implementeras? Kritik riktas också mot att bara två parter finns representerade vid förhandlingsbordet när det i realiteten finns många mindre oppositionsgrupper att ta hänsyn till.

Allmänna val i den skakiga situation som råder i Sydsudan just nu kan nog riskera att bli både ofria och orättvisa och inte fullt ut återspegla folks vilja. Samtidigt väcker idén om att ändra i konstitutionen ett obehag och en oro. Detta med tanke på hur frekvent och lättvindigt konstitutioner har ändrats förut på olika håll i Afrika och som i slutändan lett till att ledare i Afrika ofta suttit och fortfarande sitter orimligt länge på sina poster.

Världens yngsta land i svårlöst konflikt

Den 9 juli 2011 utropade sig Sydsudan självständigt efter en folkomröstning där människorna med överväldigande majoritet sa ja till den nya nationen. Optimism och framtidstro präglade Sydsudan då. Nu drygt 3 år senare tvingas invånarna på flykt på grund av den konflikt som pågått i snart 10 månader.

De väpnade striderna utbröt den 15 december 2013 efter en politisk maktkamp inom det regerande partiet Sudan People’s Liberation Movement. President Salva Kiir anklagar den fd vice presidenten Dr Riek Machar för ett kuppförsök, något som Machar avvisar. Parterna har sedan striderna utbröt träffats upprepade gånger för fredsförhandlingar i Addis Abeba under ledning av IGAD Intergovernmental Authority on Development som medlare. Flera avtal om eld-upphör har tecknats under månaderna som gått men de har varje gång brutits av båda sidorna i konflikten. Det är lätt att som betraktare känna frustration över den brist på genuin vilja till fred som partnerna uppvisar då konflikten har orsakat mycket svåra humanitära konsekvenser för befolkningen. Kriget har redan skördat tiotusentals människoliv, nästan två miljoner har tvingats på flykt från sina hem och omkring 4 miljoner människor står inför akut brist på mat.

Flera analytiker menar att parterna fortfarande tror att konflikten kan lösas på militär väg, och att striderna riskerar att trappas upp nu när torrperioden närmar sig. När detta skrivs är förhandlingarna inne på sin sjätte runda och har flyttats till norra Etiopien. Rapporter från förhandlingarna meddelar att parterna nu har kommit överens om ett införa ett federalt styrningssystem för landet, men frågan om när det ska ske är ännu inte är löst. Huruvida parterna tänker hålla sig till uppgörelsen denna gång återstår att se.

Nylien inledde FN sin 69:e generalförsamling, och världens ledare samlades i New York. Konflikten i Sydsudan var en av de högaktuella frågorna under veckan, och Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA) arrangerade ett högnivå möte om krisen. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon som deltog i mötet riktade sig till världens ledare och efterfrågade ökat humanitärt stöd till Sydsudan,

– Om vi inte agerar snabbt kommer 50 000 barn att dö före årets slut sa generalsekreteren. Han vände sig också i sitt tal till de stridande parterna i Sydsudan och uppmanade dem dels att bidra till humanitär framkomlighet och förbättrad säkerhet samt att ta ansvar för att hitta en fredlig lösning på konflikten och reparera de skador som man skapat.

Det är lätt att stämma in i Ban Ki-moons uppmaningar. Det behövs både ökat humanitärt stöd och humanitär tillgänglighet, men framför allt behövs det goda ledare som kan bidra till en inkluderande långsiktig lösning på konflikten. Att lägga ner vapnen är det första viktiga steget emot fred, men sedan börjar en lång resa för världens yngsta land som måste bygga förutsättningar för utveckling och fred. Sydsudan som är ett av världens fattigaste länder har mycket svaga demokratiska institutioner och brist på grundläggande samhällsstrukturer så som sjukvård, utbildning och infrastruktur. Landet behöver bygga upp tillit och förtroende mellan både människor i landet och dess ledare, samt skapa en nationell identitet som enar landet och minskar risken för konflikter mellan olika etniska folkgrupper.

Och kanske finns det ändå någon liten gnista av hopp trots den dystra situationen i Sydsudan? I sitt tal vid FN:s generalförsamling den 27 september meddelade president Salva Kiir att Sydsudan nyligen ratificerat FN:s konvention mot alla former av diskrimminering av kvinnor, konventionen mot tortyr och barnkonventionen. Svenska kyrkan kommer att följa detta med stort intresse, eftersom kvinnor och barn ofta drabbas extra hårt i konflikter. Bland annat ökar risken för sexuellt våld under konflikter, och rapporter från Sydsudan berättar att många kvinnor utsatts för våldtäckter och sexuella trakasserier. Menar president Kiir allvar med att vilja implementera konventionen så bör han göra allt han kan för att lösa konflikten!

Vi stämmer in i Ban Ki-moons uppmaning till de stridande partnerna i konflikten:

“You opened the wounds that have caused so much suffering. Now heal them.”

 

Somalia – framtiden är redan här

Alltmedan 125 av världens ledare samlades i New York för klimatsamtal på inbjudan av FNs generalsekreterare Ban Ki-moon lever många fattiga redan i klimatförändringarnas spår.

De som bidragit minst till koldioxidutsläpp och andra föroreningar i mark, vatten och luft är de som drabbas värst. Genom sin fattigdom och utsatthet har de sämst möjligheter att hantera effekterna av miljöförändringarna. De må vara småbönder i Bangladesh, fiskare i Stillahavsregionen eller landlösa i Somalia. Innan klimatmötet tågade människor på olika håll i världen. På New Yorks gator samlades över 300 000 i vad som beskrivs som världens största miljödemonstration. Längst fram gick de som representerar urbefolkningar runt om i världen. De som redan känt av klimatförändringarna. Uppmaningen till världens ledare var tydlig: Agera nu! ”There is no planet B”.

Syftet med klimatmötet är att mobilisera och väcka klimatfrågans aktualitet, att väcka oss alla innan det är för sent. Detta som en förberedelse inför klimatmötena COP 20 i Lima den 1-12 december i år och COP 21 i Paris i december 2015 då förväntningarna på ett globalt bindande klimatavtal är stora. Generalsekreteraren ber om staters nya och ambitiösa förslag på hur de tänker ta ansvar för att stoppa den globala uppvärmningen. Några uppmuntrande besked gavs också till världen under mötet. Bland annat lovade en grupp stora företag att de ska införa ett eget skuggpris på koldioxid för att föregå regeringarnas förhandlingar om detta. Kinas representant meddelade att det stora landet i öster kommer att nå sin utsläppstopp tidigare än väntat och att därefter kommer utsläppen att minska. Det kan också beskrivas som en succé för diplomatin att så många världsledare deltog i mötet. Betydelsen av en plattform att mötas på och diskutera dessa frågor ska inte underskattas.

I Somalia, ett krigstrött land på Afrikas horn med en ung befolkning, är en humanitär katastrof i annalkande. Förändrat klimat med förändrade regnsäsonger är en realitet. Orsakerna till varför Somalia just nu står inför torka och svält är en kombination av klimatrelaterade faktorer och terrorism. Regnet kom sent och var ojämnt fördelat i april-juni vilket har stört odlingssäsongen. Terrororganisationen Al Shabab har intensifierat sina aktiviteter som bland annat hindrar mattransporter att komma fram. Sammantaget har detta lett till ökade matpriser. Det finns en stor oro för att fortsatt konflikt tillsammans med för lite regn och ökade matpriser under de kommande månaderna kan leda till en liknande hungerkatastrof som den världen upplevde 2011.

Somalia, liksom många andra fattiga länder, behöver omvärldens stöd och är beroende av ett nytt klimatavtal. För att bekämpa klimatförändringarna behöver Somalia investera i jordförbättring och markskydd, ta vara på regnvatten, plantera träd och återställa betesmarker. De vattenresurser som finns måste användas mer effektivt och system för delande mellan nomader och jordbrukare måste arbetas fram. Hållbara energilösningar måste utvecklas. En nyckelfråga i klimatdebatten är finansiering av insatser i fattiga länder. Det är dags för oss i Sverige och andra utvecklade länder att betala notan! Inte skjuta över ansvaret på människor som lever i fattigdom.

 

What do you want me to do for you?

AIDS 2014

 

 

 

 

 

It was Friday morning, the last day of the International AIDS Conference in Melbourne, Australia. Having attended the opening plenary, I had arranged to meet someone in the PLHIV (People living with HIV) lounge. And just there, waiting for my colleague, I had the chance encounter which helped me crystalize much of what had happened during the ensuing week. In the Interfaith pre-conference we had focused heavily on how we could continue to equip the Faith Community to greater and more meaningful engagement with HIV; the sessions in the FBO (Faith Based Organizations) track had shown clearly how we were developing tools to support those referred to as Key Populations; and as a parting blow, while asking a question in the session on the intersectionality between LGBTI Human Rights and HIV, I was told that hell would freeze over before they chose to form alliances with people of faith in addressing what we may consider common goals – faith was the enemy.

Here before me, almost surreal, in the lounge for PLHIV, a nun in her habit walked over to me, a priest in his clerical collar. Stigma around HIV has been high within the faith community, and for this little drama to unfold was of itself a miracle. As it was I was used to being questioned when entering the PLHIV lounge for the first time; “Father, you do know this lounge is reserved for people living with HIV?” As the nun came and sat opposite me we engaged on the theme which so many within the faith community find difficult; the key affected populations.

This conference had seen much new knowledge and research presented:

  • Isolating the various antibodies produced by the body to kill HIV and seeing how they effect that has given tools to develop more effective prevention and therapeutic vaccines;
  • A greater arsenal of tools to use in prevention has been developed, including condoms, vaginal and rectal gels, new formulas for PrEP (Pre-exposure prophylaxis) and slow release vaginal rings;
  • Addressing the new field of HIV and aging – a challenge never anticipated but very encouraging for those of us who have crept over the 50 threshold, and
  • Identifying the gaps in the response.

Focusing our attention on 2030, the Executive Director of UNAIDS, Michel Sidibe, had given us the map of getting to the end of AIDS. Getting to this target will involve careful planning and methodical systematic up scaling of prevention, treatment, care and support from now till then, not a quick dash close to the finishing line. The first goal on the road is to achieve the 90, 90, 90 by 2020; 90% of people in the world tested for HIV, 90% of those who test HIV positive put onto treatment, 90% of those put on treatment achieving viral suppression to an undetectable level.  (It has of course been asked, and who is the 10, 10, 10!)

The nun sitting across from me, was clearly someone who had dedicated her life to service those who Jesus served, those on the margins of society. She reminded me of an encounter I had with another nun in South Korea. She had brought several young gay men and transgender women, some with disabilities, all living with HIV, to the interfaith preconference for the ICAAP (International Conference on AIDS in Asia/Pacific) in 2011. As these young people got up and spoke about the pain of rejection they had suffered at the hand of the church, the person holding their hand, drying their tears was to them not a nun, she was their mother, she lived with them, cared for and loved them. To these brave PLHIV she was in no way related to the established church, she was just “sister”.

Now another Sister sat opposite me, and asked me; “Father, we know we must reach out to all of God’s children in this journey with HIV. And that we must make special efforts to reach to reach gay men, people who use drugs and sex workers. This is easy for me. The gay men are simply who God created them to be; people who use drugs need our help to deal with their brokenness and addiction; but what do you say about sex workers?”

One of the common themes I have tried to address in helping faith communities engage more positively with HIV is the complete lack of competence we have in dealing with human sexuality. Early on in our response faith communities came to the table and offered palliative care. We helped people die with dignity. Overcoming the false teaching of “AIDS is God’s punishment for sin” we were able to give messages of inclusion from our churches, temples, synagogues and mosques. Faith communities are responsible for up to 80% of healthcare in many areas of the world, and extending healthcare services both for the treating of opportunistic infections and antiretrovirals is demanded of anyone involved in providing medical interventions. And yes, many and obvious gaps still exist in all of the responses to HIV I have described above, but at their root is a moralistic attitude to HIV derived from the crippling dogmas and theological reflections on sex, sexuality and gender.

There is however a point of entry presented to us right at the beginning of the New Testament, which is seldom looked at, and this is the genealogy of Jesus. Something revolutionary happened in the presentation of Jesus’ genealogy; it was always traced by the male line, but in Jesus’ genealogy four women are reflected, and these four women tell an interesting story of inclusiveness:

  1. Tamar – Her husband died, and to have a child she acted as a prostitute with her father-in-law. When the twins were born they were acknowledged, even though born of incest, and they form part of Jesus’ genealogy;
  2. Rahab – a famous sex worker working in Jericho. She hid the Israelites and made it possible for them to take the land of Canaan, this sex worker is recorded as part of Jesus’ genealogy;
  3.  Ruth – the migrant, the alien in the land, the beggar, picking up the scraps after the farmers had harvested, she is recorded in Jesus’ genealogy; and finally
  4. Mary, ever virgin, Blessed Mother of God, was a young teenager pregnant without being married, and finally became a child bride to a much older man, Mary the Queen of Heaven, highly revered in our churches, was a social outcast saved by the generosity of a much older man.

These four women record a remarkable history which most people would want to deny, yet Jesus embraces.  Jesus the Christ not only the Son of God but is fully human, and the decent of sex workers, migrants and teenage pregnancy. Why should be reach out to those on the fringes of society, not only because they are the people Jesus would reach out to, but because in so many ways they are more fully representative of who Jesus is!

Finally I also shared with this nun who came to engage me, whenever someone encountered Jesus, His words to them were first and foremost – “What would you have me do for you?” Not, why are you living your lifestyle? Or Are you not ashamed of yourself? Or when you have turned from your sinful ways we can talk again, no, Jesus simply reaches out to people where they are, and there reminds us that God is present in the difficulty and dirtiness of our everyday life. Perhaps we should try to be more like Jesus, then we would not need UNAIDS to remind us to reach out to the marginalized and vulnerable, because we would be there already.

It is foolish to reduce the heat before the water boils (Nelson Mandela)

AIDS 2014

Photo taken by John Ryan Mendoza. Melbourne, Australia

The International AIDS Conference comes around every two years.This time it is in Melbourne, Australia. As with every conference there will be many things which are the same or similar to previous conferences, but there are always distinct differences as well. Melbourne is already making its mark, and this mark started before this conference already kicked off.

For months there has been significant communication amongst people working in the field of HIV. Visa requirements for Australia have been prohibitive! One of the questions asked of people applying for an Australian visa is “Have you ever had contact with a person who has TB?”. Now there is not a person living in Africa who can truthfully answer NO. We have all engaged with people who have TB, knowingly and unknowingly. Many times the person who we unknowingly engage with who has TB does not even know themselves. But for any person who answered YES to this question there was a demand of X-rays and blood tests, all of which will cost people who are already in a resource poor environment between SEK3000 and SEK 5000. Not surprisingly, many people who had jumped through these impossible hoops were still refused visas. Fortunately a strong network of NGO’s, faith communities and UNAIDS worked together to lobby with the Australian authorities to change many of these decisions. There were some victories, but my no means for all the people concerned.

This in itself raises the question of access, and of resource poor settings, and of barriers to entry. The GIPA (Greater Involvement of People living with HIV and AIDS) principle was first formulated in the 1994 Paris AIDS Summit. A key aspect of every AIDS conference is to hear the voices of people living with HIV as to their current understandings and current barriers to prevention, treatment, care and support.  To have many of those voices denied access to the IAC it both tragic and outrageous.

The second event which has already created a huge impact on this conference is the horrific shooting down of flight MH17 has left a massive gap in this conference. Every time you meet a colleague in the corridor you grab them and say “Thank God you are alive”. Many key activists who had dedicated their lives to ensuring access to treatment for the most marginalized communities died on their way to Melbourne. This in and of itself reminds us yet again that day by day, year by year, the cost of lives lost because of inadequate responses to HIV is both continuous and unacceptable. At a time where medically we know more about HIV than ever before, a time when correct and available medical interventions means that people living with HIV should be able to live a normal life expectancy, across the globe there are still people standing in endless queues to receive medication which is destroying their lives, in quantities that are insufficient and at a costs which are immoral.

Through the years in the response to HIV, any different targets have been set. The first “impossible” task was set in 2003 – 3 by 5. This called for three million people to be put on treatment by 2005. While we failed in achieving this target, the drive towards it ensured that for the first time people in developing countries were being put on treatment, and by the end of 2005 we had moved from 100 000 people to more than 1.7 million people who were now accessing life saving, live changing antiretroviral therapy. Previously this had been considered impossible. The millennium development goals further highlighted keys areas of engagement that were needed to ensure universal access to prevention, treatment, care and support for all who lived with or were vulnerable to HIV.

The last number of years have put a far stronger emphasis on “no one should be left behind”. This has meant a new focus on hard to reach populations and in particular looking at five groups who have previously had very little visibility in the growing HIV response. These are people who use drugs, sex workers, prison populations, migrants and MSM (Men who have sex with men). Just to illustrate who marginalized these groups still are, current figures indicate that of HIV positive people who use drugs only 4% are accessing treatment. This gap expresses itself in the reality that there is an explosion of HIV amongst people who use drugs particularly in countries like Russia and the Ukraine. Equally the battery of homophobic legislation which criminalizes consensual loving relationships between people of the same gender has created the vulnerability that sees 44% of all new infections in Asia amongst MSM.

Today, whether we are talking about the post 2015 agenda, or ending AIDS by 2030, one thing is clear, medically it is possible, but unless we acknowledge and address the barriers to services for all people living with HIV the target of ending AIDS in our lifetime will be missed. We have 16 years, 16 years which need to be carefully planned, plotted and coordinated to ensure addressing criminalization, other legal barriers, funding discrepancies, inaction, misaction, apathy and access to prevention treatment, care and support. As faith based organizations and communities this is not a time to reduce our response, but rather to systematically and effectively scale up our response to achieve what we thought was unachievable. “It is foolish to reduce the heat before the water boils”.