13:e söndagen efter trefaldighet med temat ”Medmänniskan”
Hej! Hälsningar från Nottingham.
Jag vill tacka er för möjligheten jag fått att komma och vara med i er gemenskap denna morgon. Det är en förmån att få vara här!
För er som inte träffat mig tidigare så heter jag Darren och jag kommer från Scotland, ifall ni undrar vad det är för konstig dialekt jag har.
Så… Hur kan vi som kristna vara någons nästa?
Hur kan vi, människor som menar att vi tror på en gud som är relation, hur kan vi lära oss att leva tillsammans med och växa till i kärlek till varandra och samhället omkring oss?
I textläsningen från Lukas evangelium som vi nyss hörde finner vi den välkända versen som säger att vi ska älska Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ och hela vår kraft och med hela vårt förstånd och vår nästa som oss själva.
Är det verkligen möjligt?
Förra året predikade jag från ett avsnitt i Matteusevangeliet (kapitel 22:34-30) där Jesus använder just denna nyckelvers – ett bud där han för samman två gammaltestamentliga texter: från Israels historia som var en framväxande gemenskap som försökte komma underfund med vad det innebär att leva som Guds folk i en på många sätt fientlig värld – en värld där folk och nationer kämpade med att ha en god relation.
Då menade jag att denna vers är den svåraste i hela Bibeln – och det menar jag även gäller texten i Lukasevangeliet.
Några av er som är denna förmiddag kanske håller med…
Att älska Gud med hela sitt jag och sin nästa, ja varje människa, som sig själv, det är en extremt svår uppgift.
Jag ska förklara:
I Matteusevangeliet talar Jesus till de religiösa ledarna angående en fråga rörande den gammaltestamentliga lagens ursprung och funktion. ”Vilket är det främsta budet?” frågar ledarna Jesus i en hånfull ton. Han svarar: hela lagen sammanfattas i ett dubbelt bud. Älska Gud och älska din nästa. Detta är lagen i dess fullhet. Dagens epistelläsning från 1:a Johannesbrevet antyder att om du inte älskar andra då kan din kärlek till Gud ifrågasättas för kärleken till Gud och nästan är synonyma, de är två sidor av samma sak.
Den största utmaningen för mig är att detta bud riktades till alla, inte bara de religiösa ledarna, som Jesus tycktes vända sig till i Matteusevangeliet och i Lukasevangeliet.
Det fanns andra som lyssnade, och det visste Jesus – folkmassan, åhörare, människor i desperat behov av att få höra vad denne radikale rabbi, mästare, som hette Jesus, hade att säga, till den religiöse och syndaren, den rika och den fattiga, Guds utvalda folk och hedningar, samariern och juden.
Jesus, när han talar, inkluderar alla mänskliga relationer och hur människor bör vara med och mot varandra under Guds styre. Jesu budskap riktade sig till grupper som var skilda åt av religiösa och kulturella skäl. En taktik som han använde sig av vid flera tillfällen.
Tekniken blir tydligt synlig i läsningen ur Lukasevangeliet när Jesus svarar den religiösa eliten i en annan fråga som rör det eviga livet. ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv? ” frågar de.
Jesus vidgar perspektiven. Livet är kopplat till ”lagen” och ”lagen” summeras i att älska Gud och sin nästa och Jesus berättar den starka liknelsen om två människor som var i strid med varandra både av historiska och kulturella skäl. På så sätt tydliggör han sin poäng. Man kan säga att de var motståndare.
Samariern och juden var ett kraftfullt och intelligent exempel som tydliggör på hur dessa grupper bokstavligt talat var motpoler vad gällde teologi, livsval tro och Gudstillbedjan. Jesus låter den ene tjäna den andre. Jag undrar vilka grupper Jesus skulle använt idag för att tydliggöra sin poäng.
Detta är Jesu poäng: Om ni vill uppleva livet, lär er då att älska varandra på det här sättet.
Jesus utmanar verkligen rådande sociala, religiösa och kulturella klyftor. Så vem är min nästa? Vem eller vilka kallar Jesus oss att bli vän med. Det är dem som vi kanske inte tycker om eller inte vanligtvis umgås med. De som inte tillhör de sociala grupper som vi själva föredrar.
I Storbritannien i stort och till och med i kyrkan, så kämpar vi ofta med att helt och fult älska andra. Så det är uppmuntrande att se att ni har en mycket mer välkomnande inställning här i Sverige. Ni välkomnar främlingen och omfattar olikheter bättre än vi britter gör. Jag berömde er för det så fortsätt på samma sätt!
Älska dem som är annorlunda, älska dem i praktiken: dela och förse. Lev ett liv som går mot kulturen: stå upp för människor. Möt andras behov, visa omsorg. Se andra som viktigare än vad du själv är. Var beredd att offra. Använd det du har för att välsigna dem som har större behov: var en välsignelse. Somliga av oss är bättre på detta än andra. Men det får inte hindra oss från att göra vårt bästa.
Ska jag vara ärlig så är min erfarenhet den att det finns människor i vår värld som jag faktiskt inte tycker om, människor som verkligen irriterar mig, människor som jag tycker det är svårt att tala med och än svårare att älska. Kanske kan ni identifiera er med mig?
Det är av denna anledning som jag påstår att liknelsen om den barmhärtiga samariern är den svåraste texten i hela Bibeln. Den ger oss ett konkret exempel på hur vi kan bli bärare av den radikala kärleken.
Kanske håller ni med….
Jag kan verkligen argumentera för att det är så… men jag låter bli!
Vad jag däremot skulle vilja göra är att plocka fram något ur berättelsen som jag tror vi lätt missar. Förhoppningsvis är detta något som kan hjälpa oss i vår strävan att älska vår nästa och bli bättre på att leva som en gemenskap.
Vi ska älska Gud, javisst, vi ska älska vår nästa, javisst…
Men det är verkligen svårt att älska vår nästa och Gud när…vi har svårigheter med att älska oss själva.
Hur kan vi älska människor om vi inte älskar oss själva?
Älska Gud av hela ditt hjärta, och med hela din själ. Och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och älska din nästa som dig själv.
Det är ingen lätt sak att älska sig själv. Svårare för vissa än det är för andra. För vi lever med ånger, skam, skuld, rädsla, besvikelser, listan kan göras lång.
Kanske handlar detta om en osäkerhet hos oss britter för jag kan verkligen känna igen mig.
Många i Storbritannien, även många kristna, plågas av dålig självkänsla självömkan och en djup osäkerhet. Kristna ledare är inget undantag. Kanske är det därför vi tycker om att vara upptagna, det får oss att känna oss viktiga, då känns det att vi gör skillnad. Vi får vår betydelse och vårt värde genom det vi gör och genom hur bra vi gör det. Vår identitet har blandatas samman med våra prestationer.
Kanske tydliggörs osäkerheten bäst genom det faktum att vi människor gärna tillbringar mycket tid med dem som får oss att må bättre, eller dem som alltid bekräftar oss och bygger upp vårt ego.
Men vad skulle hända om, till exempel, vår prestation inte skulle vara god nog. Då skulle vi känna oss värdelösa.
Eller, kanske syns det tydligast i vår strävan efter att fylla våra liv med saker, materiella ägodelar, ting som får oss att känna oss bättre och mer betydelsefulla – mitt jobb, hus, mina kläder.
Så är det i allra högsta grad i Storbritannien. Det kanske inte är så här. Men jag är övertygad om att vi kan förstå något av den kampen som vi alla ställs inför som människor, kampen som innebär att verkligen lära sig att älska sig själv och att låta sig älskas av andra. Jag är säker på att det finns både lekmän och prästvigda här som känner igen sig.
Kanske lever du med skuld och skam över sådant som skett och som du ångrar; kanske kämpar du med tron på att du är av största betydelse och högst betydelsefull för Gud och för andra. Kanske är det svårt för dig att acceptera att du faktiskt kan älska dig själv utan att du måste få ständig bekräftelse eller genom att samla på dig materiella ägodelar för att du ska kunna känna dig viktig.
Detta kanske påverkar hur du formar ditt liv och relationen du har till din nästa. När vi fylls av osäkerhet behandlar vi andra illa. Vi projicerar vår smärta och osäkerhet på andra, för det får oss att må bättre, på andra människors bekostnad. Jag vet av egen erfarenhet, jag är själv skyldig till det.
Så hur lär vi oss att älska varandra?
Först bör vi lära oss att älska oss själva, som människor skapade till Guds treeniga avbild.
Precis som aposteln Johannes skriver i sitt första brev: Kärleken kommer från Gud och formar oss och därefter flödar den genom oss ut till andra. Äkta och god kärlek till sig själv, som jag är övertygade om att samariern måste varit fylld av, gör det möjligt för en att känna sig tillräckligt trygg i sig själv för att kunna sätta andra främst. Det är Jesu sätt.
Men vi måste först öppna oss för Guds kärlek. Kärleken kommer från Gud och formar det som flödar genom oss till andra. Kanske är detta det första steget på vägen till att lära sig att älska sin nästa.
Det innebär att hela tiden acceptera sig själv så som Gud accepterar en. Vi är skapade till att älska, älska vår nästa och älska oss själva. Vi är skapade till att älska och att älskas.
Hjälp oss att älska oss själva så att vi på ett sant och äkta sätt kan älska varandra.
Amen
/Översättning av Anna Torbrand
