Att lämna Tanzania

De senaste tre månaderna har jag spenderat i Tanzania. Jag skulle även stannat 1 månad till men efter en olycklig händelse var jag tvungen att bege mig hemåt.

För två veckor sen var jag och mina två vänner med i en trafikolycka. Vi åkte med en tuktuk och plötsligt small det till. Vi hade krockat med en cyklist. Våran tuktuk välte och jag hamnade underst. Trots allt klarade vi oss väldigt bra. Jag besökte sjukhus två gånger och fick besked om att jag hade en spricka i mitt skulderblad. Utöver det klarade vi oss väldigt bra och vi tackar Gud för att vi lever.

Cyklisten vi hade kört på var en pojke som hette Alex. Han låg lite mindre än en vecka i respirator men det var omöjligt för sjukhuset att rädda hans liv. Alex befinner sig nu på en bättre plats, han är på helt nya äventyr som vi aldrig kan drömma om. Alex blev bara 19 år vilket jag tycker är alldeles för ungt för att lämna jordelivet. Men som sagt vill jag tro att han har det bättre där han är nu. Jag vill tro att han nu är tillsammans med Gud. Vi lägger all tanke och bön till hans anhöriga och vänner, vi ber att dem ska finna frid och finna en längtan utan sorg och att dem ska få hjälp i deras sorgearbete.

Efter allt som hade hänt tog jag beslutet om att åka hem. Jag hade så pass ont, jag fick direktiv om att jag inte får röra mig på ca 4 veckor och det var den tid jag hade kvar i Tanzania. Att behöva ta det här beslutet är något av det svåraste jag har gjort. Jag ville verkligen inte lämna. Trots att jag längtade hem och inte kände så starka band med Tanzania så var det mycket jobbigt. Det kändes otroligt jobbigt men jag behövde tänka på min egen hälsa.

Jag har nu varit hemma i ungefär ett dygn och har redan hunnit vara på sjukhus här i Sverige och fått klara besked om hur min kropp mår. Utöver min fraktur i skulderbladet så har jag sprickor i mina revben och har nervskador i överarmen. Allt detta kommer läka av sig själv. Smärtan och alla skador kommer att försvinna med tiden.

Men något som aldrig kommer försvinna är min kärlek till Tanzania och Moshi. Jag har verkligen gjort min livs resa. Hittills. Jag känner redan nu hur mycket jag saknar Tanzania. Du märker inte hur mycket du älskar någonting förrns det är borta.

Jag har hunnit vara en del av en helt annan kultur. Jag har träffat vänner för livet. Jag har fått chansen att spela fotboll i ett tanzaniskt lag. Jag har klättrat upp för Afrikas högsta berg. Jag har fått den enorma möjligheten att starta en engelska bibel klubb. Jag var 6 dagar i veckan och pratade med skolungdomar om bibel, tro, engelska och livet i övrigt. Dem ungdomarna jag träffade var helt fantastiska och hade helt fantastiska tankar. Allt detta är bara en minimal del om allt fantastiskt jag har fått uppleva under mina tre månader i Moshi. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli såhär fantastiskt.

Jag är otroligt ledsen över att jag inte kunnat stanna i fyra månader. Att jag inte han knyta ihop säcken och över att jag hastigt behövde lämna en sådan kär plats. Att säga hejdå till alla fantastiska vänner. Men detta blir också en morot till att åka tillbaka. Det lovar jag mig själv att det inte var sista gången jag var i Moshi.

Jag vill också tacka alla som har funnits och finns där för mig. Innan resan, under resan och nu efter hemkomst. Mina fantastiska resekamrater. Alla som har varit på besök. Alla jag har träffat i Moshi. Kyrkan runt om i världen. Jag vill tacka min fantastiska mor som åkte över hela jorden för att ta hand om mig. Jag vill tacka Gud för allt. Jag tror att inget hade varit möjligt utan en god Gud. Jag vill också uppmana alla att får ni mista lilla chans till att göra ett äventyr som du är rädd för. Gör det.

Om ni undrar över något eller vill veta mer om min fantastiska resa blir jag jätteglad om ni fråga.

Nu väntar nya äventyr!

All kärlek och önskan om Gudsvälsignelse.

/Simon