Chauffören som kör oss runt på olika möten i Bagdad, till patriarker, biskopar, till ministerier och till ett interreligiöst möte, berättar om sin hemstad eller hemby. Hans by är en av de byar som togs av Daesh på Niniveslätten.
När Daesh kom befann han sig i Mosul på besök, han flydde hals över huvud från Mosul. Nu har han varit tillbaka till sin hemby, Batnaya, mer än 50 % av byggnaderna är skadade. Somliga helt förstörda, byn är öde.
Han berättar med en röst där gråten är nära, förstörelsen har tagit hans barndom, hans minnen. Hans by användes som basläger av Daesh och som avfyrningsplats för artilleri mot omgivande byar och mot peshmergas trupper när alliansen började beskjuta den för att fördriva Daesh.
I byn fanns bara Daesh krigare, alla hade hunnit fly innan Daesh intog byn, de flydde som de gick och stod.
Batnya har varit befriad ett tag. Han vill inte återvända för att leva där, nu har han slagit sig ner i Bagdad.
Vi plockar upp kort som tillhört någon
Vi reser dit. Till Batnaya. Nu skulle vi själva få se med egna ögon förstörelsen efter kriget, efter bomberna och granaterna som fick Daesh att överge byn. Vi viker av från vägen sedan vi passerat en vägspärr och visat upp dokument som ger oss rätt att resa in området.
Men det är inte vad jag ser som träffar mig hårdast, utan vad jag hör, eller rättare, vad jag inte hör. Det är tyst, så ödesmättat tyst, inte andäktig tyst som i en kyrka, det är ödsligt tyst. Inte ens fåglar hör vi, inte vinden som får grenar att röra sig, utan totalt tyst.
I byn bodde enligt vår följeslagare c:a 950 familjer. Det måste ha hörts skratt, röster som diskuterar, bilar, barn som leker, men inte ett endaste ljud nu. Inget skrammel från kök där mat lagas, inga höjda röster kring något man grälar om. Bara absolut tyst.
På en väg får vi hjälp att läsa ett av de många slagorden. ”Jesus vill komma vid tidens slut, då ska han bryta sönder korset och döda alla dessa grisar.” En del slagord är också skrivna på tyska.
Det gör ont i denna ödslighet. Gatorna är röjda, men det som finns i husen är huller om buller, det är inte ”sten på sten”. Vid något hus plockar vi upp kort som hört till någon, familjebilder som trampats och hamnat på backen. I ett annat varnas vi för att gå in i. Man är inte säker på att alla minor är undanröjda efter Daesh.
I ett rum ligger några smutsiga gosedjur som blivit kvar när familjen lämnade. Så många intryck av liv, som just nu inte är där utan någon annanstans. I ett läger i Kurdistan, i något av Europas länder, i Nordamerika eller i Turkiet söker människor fortsätta sina liv.
Nya kors har ersatt de som slagits sönder
Vi går in i den några hundra år gamla kyrkan, man har städat ut bråten som har funnits där, det är rent. Men det stora altaret i sten är sönderslaget. Vi står förstummade: Herre förbarma dig.
Korset som fanns högst uppe i korbågen är bortskjutet, några nya kors har ersatt de som slagits sönder. Men här inne i kyrkan hör vi för första gången ljud som inte vi själva skapar, några fåglar flyger under valven och mellan pelarna, de ger ifrån sig lite kvitter.
Vi vandrar ut igen, går runt en stund tittar in genom dörrspringor eller fönster och ser förödelsen innanför. Vår värd Thamer, hans fru Sara med sina tre döttrar har valt att flytta tillbaka, det har också en annan familj gjort. Thamer försörjer sig på de jobb han kan få i närområdet.
Deras hus var till 50 % förstört, men med stöd från sin kyrka, den kaldeiska, har huset renoverats. Jag noterade de starka strålkastarna som sitter runt huset liksom övervakningskamerorna. Dagligen kör han barnen till skolan i Teleskuf och när han har sin tillfälliga jobb lämnas aldrig familjen kvar i byn för närvarande, utan de följer med honom.
Har inte detta land haft nog?
Natten mellan söndag och måndag valde peshmerga att dra sig tillbaka från delar av Niniveslätten när den irakiska armén rykte fram. Framryckningen har sina rötter i den strävan efter ett självständigt Irak som kom till uttryck i den nyss genomförda rådgivande folkomröstningen för ett självständigt Kurdistan. Har inte alla dessa människor och detta land haft nog av konflikter, strid och förtryck?
Herre förbarma dig!
Erik Apelgårdh
Senior advisor för internationella avdelningen med särskilt ansvar för Mellanöstern
Uppdatering:
Idag den 27 oktober, en dryg vecka efter mitt senaste besök i landet, når mig nyheten att byarna Tel Eskuf och Bashika nu kontrolleras av Iraks armé, från Tel Eskuf har nu 600 familjer flytt på nytt av de 800 som återvänt, där hade människor börjat återetablera sig, projekt pågick med att återställa byggnader, affärer hade öppnat. Skolan var renoverad och barnen deltog i undervisningen. Från Bashika hör vi också att skräcken och osäkerheten återvänt bland de yazidier och kristna som valt att återvända.
Än en gång måste jag be och skriva: Herre förbarma dig!
Läs mer och stöd vårt arbete i Irak >>