Till innehåll på sidan
Svenska kyrkans internationella arbete

Dom kallar mig mama sport

Hon har tvingats fly under en rebellattack där båda hennes föräldrar dödades. Hon har placerats i ett flyktingläger utan tillräckligt med mat och utan tillförlitlig sjukvård. Ändå är Bella idag en av Kakumas mest engagerade ungdomsledare, som med sprudlande energi kämpar för flickors rätt till sport och fritid.


Flyktinglägret Kakuma i Kenya. Lägret drivs av Lutherska Världsförbundet, LWF, med stöd från bland annat Act Svenska kyrkan som specialiserat sig på psykosocialt stöd. Fotboll är en av aktiviteterna som används. På bilden: Habiba Ramadhan, coach och domare, och Bella Christella Nkurunziza, coach och girls mobilizer. Foto: Josefin Casteryd

Bella ropar med ivriga gester ut över fotbollsplanen där tjejerna i laget ”Fredsförsvararna” värmer upp inför matchen. Det är andra säsongen sedan tjejligan Divas League startade i flyktinglägret Kakuma. Bella är en av dem som sett till att en tjejliga kommit igång. Det är inte bara killar som ska ha rätt att idrotta på hög nivå, även tjejernas talang behöver erkännas och uppmuntras.

-Det som motiverar mig att hjälpa tjejerna är att jag vet att jag älskade sport när jag var ung och när jag började med sporten fick jag massor med vänner, massor med kunskap och jag älskade det. På så sätt har det hjälpt mig att förbättra mitt liv. Så min talang för jag vidare till dessa tjejer, säger Bella med engagemang.

Flickor på flykt är extra utsatta

Flickor som flytt från krig lever under ständig stress. Sexuella övergrepp används som ett krigsvapen av rebeller och militära grupper och många av flickorna har varit med om hemska övergrepp. Hemmiljön är inte heller en helt trygg plats. Våld och våldtäkt kan ske både inom familjer, av grannar och av gäng som driver runt i flyktinglägret.

Bella är anställd för att mobilisera tjejerna. Hon stöttar dem och motiverar dem att våga satsa på sin talang och inte gömma sig i hemmet. En stor del av arbetet handlar om att motverka fördomar. En del flickor kommer från kulturer där det inte är accepterat för tjejer att ha idrottskläder och det är svårt att spela fotboll i täckande klänning. Att tjejer ska vistas utanför hemmet och delta i aktiviteter i samhället är också mycket utmanande för vissa kulturer, där kvinnorollen är begränsad till att sköta hemmet och fostra barnen. Därför är Bella anställd för att arbeta just med flickorna och påvisa fördelarna med att låta dem delta i fritidsverksamheter. Bella pratar med föräldrarna och övertygar dem om att sport är bra för deras döttrar. Eftersom hon själv är sund i både värderingar och hälsa blir hon en förebild och en vägvisare. Tjejerna kallar henne för Mama Sport och hon har vunnit många människors förtroende här i Kakuma.

-För dessa tjejer, det jag hoppas på, är att de lär sig meningen med sport och att de sen får vara med i aktiviteterna. Då kommer de känna betydelsen efter att ha provat, säger Bella. Hon berättar att hon förstår föräldrar som är oroliga för sina döttrar och vill skydda dem. Det som ofta övertygar dem är när de förstår att sporten kan hålla tjejerna borta från droger, bråk och destruktiva beteenden.

-I ungdomsåren dras tjejerna in i olika saker men när du samlar dem kan du förändra dem. Sporten bygger upp deras kroppar och de gör något meningsfullt med sin tid istället för att göra dåliga saker. När de är tillsammans kan vi lära dem. Det hjälper dem att få en god hälsa.

En förebild som förändrar framtiden

Bella har bott i Kakuma i åtta år. Hon träffade sin make Prosper när hon var på väg hit. De hade båda tvingats fly ensamma, utan någon närstående, och Bella känner att Gud svarade hennes bön genom att ge henne en god troende man. Kyrkan är mycket viktig för Bella och den starka tron delar hon med sin man, som idag är ordförande i en av flyktinglägrets kyrkor. Tillsammans möter Bella och Prosper de vardagliga utmaningarna i flyktinglägrets hårda tillvaro; matbristen, sjukdomarna och ångesten över att vara fast i flyktinglägret på obestämd framtid. De förlorade sin första dotter när hon var 8 månader. En dag för drygt tre år sedan blev hon väldigt sjuk. Efter en vecka på sjukhus dog hon och de vet inte vilken sjukdom det var. Sorgen över ett förlorat barn finns alltid kvar, men idag har de fullt upp med sin andra dotter Angel, som just fyllt två år. Angel lärde sig gå redan vid nio månaders ålder och pratar redan i hela meningar. Hon är en mycket viljestark liten tjej.

-Så! Färdigt!, säger hon bestämt mitt under vår fotografering och så tar hon sin pappas hand och drar iväg. Det är ingen tvekan om att Angel är dotter till Bella – flyktinglägrets starka kvinnorättskämpe. Genom att gå före och visa vägen skapar hon nya möjligheter för flickor i samhället. Förändring som räddar liv.

Text: Susanna Olivin