När Selina skulle föda sitt sjunde barn gav hon upp om att föda hemma och tog sig in till sjukhus. Då, först då, fick hon veta att de besvärliga förlossningarna var följder av den könsstympning hon hade utsatts för som sexåring. Idag är hon drygt 50 år, men minnet av den smärtsamma upplevelsen är mycket klart och tydligt. ”De sa att jag hade urinvägsinfektion och måste opereras”, berättar hon för mig och några svenska journalister på studieresa i Tanzania.
Men det blev komplikationer. Hon blödde ymnigt efter tre dagar, och utsattes för ytterligare ett ingrepp. Smärtan var så kraftig att hon svimmade. Även då användes urin (hennes egen) och salt för rengöring av operationssåret. Varje dag i en hel vecka behandlades hon.
Vi lyssnar stumt till Selina, som utan omskrivningar delar med sig av sin livshistoria. Om hur omskärelsen har påverkat hennes äktenskap. Om smärtan, den senkomna insikten, och beslutet att inte låta omskära sin enda dotter.
Vi är på studieresa och får veta mycket om det påverkansarbete som Svenska kyrkans internationella arbete stödjer i Tanzania, via landets kristna råd. Tack vare det arbetet fick Selina hjälp och information, om än i senaste laget, när hon tog sig till ett av de sjukhus som drivs av den lutherska kyrkan i Tanzania. Det ledde till att Selina nu arbetar för att utbilda andra om konsekvenserna av kvinnlig könsstympning. Hennes personliga erfarenheter är en utmärkt undervisningsgrund.
”Jag kan inte njuta av sex”, säger hon osentimentalt. ”Det känns som jag blir våldtagen varje gång. Därför vill jag inte längre.” Ändå håller hon och maken ihop fortfarande, ett antal år och åtta barn senare. De kan prata om det, och vad som är orsaken till det.
Vi tittar lite besvärat ner på den röda jorden på Selinas lilla gårdsplan. I Tanzania är det tabu att prata om sex eller en kvinnas könsdelar. Men Selinas berättelse är en berättelse om hopp. Ett vittnesbörd om att det går att förändra en sedvänja som praktiserats i många generationer. Hennes opinionsarbete ger resultat: ”Kvinnorna i byarna slutar omskära sina döttrar när de får kunskap om vad det leder till” förklarar hon. När de förstår sambandet mellan ingreppet och sina egna smärtor i samband med sex, menstruation och förlossningar.
Och i Selinas egen familj har allt förändrats på tre generationer. Hennes mamma Mufuri, över 100 år gammal, blev könsstympad, gifte sig tidigt och födde 13 barn. Hon fick aldrig gå i skolan. Selina själv gick några år i skolan efter omskärelsen, men sedan blev familjen hennes enda livsuppgift. Selinas enda dotter är nu 19 år, har inte utsatts för könsstympning och läser på universitetet i Dar es Salaam. Henne fick vi inte träffa den här gången men hennes mors och mormors breda leenden talar sitt tydliga språk. Det finns hopp.
Ewa Almqvist