Med sin kandidatexamen är Mohamad kanske den mest högutbildade i hela lägret. Utbildningsnivån bland rohingyer är generellt sett väldigt låg eftersom tillgången på skolor varit eftersatt under decennier. Rohingyerna har länge varit en av Myanmars mest diskriminerade grupper. Men trots bristen på burmesiska skolor i de segregerade muslimska byar de tidigare bott i och trots att de statligt anställda lärarna ofta behandlat rohingyabarn illa, så finns det de som lyckats ta sig ända till universitetsnivå. Mohamad är en av dem.
– Redan när jag slutat grundskolan så visste jag att jag ville bli lärare! Jag ville inget annat. Bara undervisa. Jag ville undervisa mitt eget folk, berättar Mohamad.
Svårt att få barnen till skolan
Mohamad är en av få som faktiskt jobbat som lärare innan de kom till lägret. Eftersom de allra flesta rohingyer i Rakhine förlorade sitt medborgarskap redan 1982 på grund av den nya lag kring medborgarskap för minoriteter som infördes då, så har de inte haft tillträde till någon högre utbildning i landet, heller inte någon lärarutbildning. Men Mohamad fick sin utbildning innan dess och har alltså kunnat undervisa i de byar där han tidigare bott. När han kom till lägret var det alltså naturligt för honom att fortsätta undervisa, även om det dröjde innan han skulle få någon lön.
– Folk säger att ”muslimer inte är intresserade av utbildning”, säger Mohamad.
Men faktum är att många också har väldigt dåliga erfarenheter av de skolor de sett, om de alls gått i skolan. Mohamad vill förändra den inställningen.
– När jag kom till lägret för fem år sedan så fanns det ingen skola här, men med hjälp av ett bidrag från FN kunde vi i alla fall köpa lite material och starta i liten skala. Men det kom nästan inga barn. Föräldrarna ville inte skicka dem till skolan.
Mohamad skakar på huvudet och kliar sig i det grånande skägget. Han är 49 år och tillhör de äldre i lägret. Livet är hårt och medelåldern låg. Hälften av alla rohingyer i flyktinglägren är barn.
– Jag samlade därför ihop alla föräldrar i byn som jag kunde få tag på och förklarade för dem att de måste låta sina barn gå till skolan. Jag sa att om vi rohingyer hade haft bättre utbildning så hade vi haft helt andra möjligheter att påverka vår situation. Utan utbildning har vi ingen makt. Vi kan inte förändra något alls, men med utbildning är allt möjligt!
Lutherska Världsförbundet och Svenska kyrkans internationella arbete ger oss allt vi behöver! Vi får material till både lärare och elever, fortbildning och lön. Foto: Magdalena Vogt
900 elever
Efter det mötet ville nästan alla föräldrar skicka sina barn till skolan. Problemet var bara att det kom närmare 500 barn och Mohamad var ensam lärare.
– Hur skulle jag kunna undervisa alla dem själv?
Mohamad lät sig dock inte nedslås. Klart att barnen måste få undervisning, nu när de kommit. Han delade upp eleverna och arbetsdagen i olika skift för att alla skulle få plats.
– Jag jobbade från tidig morgon, till sen kväll och efter ett år så hade de flesta redan klarat av både år ett och två. Efter två år var många redan klara med fyran, alltså burmesisk ’primary school’. När de första eleverna klarat fyran så lät jag dem ansöka om att bli lärare. Jag valde ut de allra bästa, som sedan hjälpte mig att undervisa i ettan och tvåan. Själv fortsatte jag undervisa i trean och fyran och parallellt med det så coachade jag och fortbildade också mina lärarkolleger så att flera av dem nu klarat hela grundskolan. Alla som undervisar här nu är mina gamla elever!
Mohamads egna fem barn och hans fru bor också i lägret och alla barn går eller har gått i skolan. Den äldsta sonen har precis klarat examensproven för år tio, tack vare att hans pappa kunnat hjälpa honom. För andra barn i lägret är det givetvis en otrolig uppmuntran att se att det är möjligt att studera vidare, även om de formella vägarna på många sätt är stängda. När jag ber Mohamad jämföra skolan i flyktinglägret med hans tidigare undervisningserfarenheter så blir jag minst sagt förvånad.
– Det är mycket bättre här, säger han.
”Hur då?” undrar jag. Jag tittar mig omkring, på de enkla skolbyggnaderna. De tunna väggarna är gjorda av flätad bambu och klassrummen är minst sagt fulla. Det är varmt och högljutt.
– Lutherska Världsförbundet och Act Svenska kyrkan ger oss allt vi behöver! Vi får material till både lärare och elever, ständig fortbildning och lön. Det är mycket bättre än i de vanliga skolorna, där man som lärare ofta är beroende av det som föräldrarna kan hjälpa till med, vilket inte är så särskilt mycket.
– Men det viktigaste är att både föräldrar och elever är så intresserade! Närvaron är nästan hundraprocentig. Det kommer 900 elever varje dag. Det är ingen som vill missa skolan!
Foto: Magdalena Vogt
Trygga barn lär sig mer
– När arbetsmiljön är så bra så trivs lärarna och gör ett bra jobb, vilket ökar kvalitén på undervisningen, fortsätter Mohamad.
Han nämner särskilt fortbildningen som Act Svenska kyrkan bekostar. När jag frågar om han själv deltagit i någon fortbildning visar han en lång lista på väggen. Där finns alla kurser han deltagit i uppskrivna. Inte mindre än tolv olika kurser är det. De är knutna till läroplaner och undervisningsmetoder, men också hur man jobbar elevorienterat, undervisar om hälsa och hygien eller agerar i krissituationer, så kallad ”Risk Reduction Training”. Förutom att det politiska säkerhetsläget är spänt så är också naturkatastrofer av skilda slag vanligt förekommande i Myanmar. Översvämningar, cykloner och jordbävningar inträffar regelbundet. Flyktinglägret ligger dessutom väldigt utsatt, precis vid vattnet och i höjd med havet. Genom att de fått träning i Risk Reduction och hur de ska sprida information om annalkande stormar etc, så har de också sett hur samhället arbetar bättre tillsammans även när mindre katastrofer drabbar, översvämningar till exempel.
”Vilken kurs har varit bäst?” frågar jag.
– De är bäst allihop, skrattar Mohamad. Jag har lärt mig så mycket! Men om jag måste nämna en, så får det bli kursen om barns rättigheter. Den gav mig en ny förståelse för hur viktigt det är att barnen verkligen är trygga och att deras behov måste vara fyllda för att de ska kunna lära sig något och må bra.
– Innan lärarna fick den här undervisningen var det nog inte alla som tänkte på att barnen verkligen skulle må bra, menar Mohamad. Somliga slog barnen.
Vi förstod också att vi behövde prata mer med föräldrarna för att de skulle ta hand om sina barn. Efter det har vi sett att fler föräldrar följer sina barn till skolan och bryr sig mer om hur de mår. En annan praktisk förändring är att flera föräldrar erbjudit sig att städa skolans toaletter och hålla dem i ordning, så att både killar och tjejer kan känna sig trygga och använda toaletterna.
Flyktingar och fångar
Barnen i lägret har varit med om mycket trauma och svåra situationer. De som är stora nog kommer själva ihåg hur det var att fly och många har sett sina hem bli nedbrända. ¨
”Hur hjälper ni barnen att hantera allt detta”, frågar jag.
– Först och främst är det viktigt att barnen får tid att leka. Leka fritt, säger Mohamad. Men vi samlar också barnen till ”child club meetings” efter skolan, där vi leker, målar och där barnen kan prata om sina känslor. Lärarna har fått en särskild träning i att just hjälpa barnen att beskriva olika känslor och att jobba med ”child clubs”. Ju mer barnen får leka och prata om sina känslor och erfarenheter, desto bättre mår de!
Jag avlutar med att fråga vad Mohamad drömmer om. ”Hur skulle du vilja att verkligheten ser ut om tio år?”
– Jag vill se att ALLA barn i lägret får utbildning – mycket mer utbildning än jag har. Jag vill inte bara att de klarar grundskolan, jag vill att de tar magisterexamen och doktorerar, jag vill se läkare och advokater som har vuxit upp i det här lägret. Då kan de förändra sina egna liv, de kan hitta jobb och de kan försörja sig själva!
”Tror du också att de i så fall skulle kunna förändra situationen i landet?” frågar jag.
För första gången på hela intervjun blir Mohamad alldeles tyst. Ögonen blir stilla. Den intensiva rösten stannar av.
”Vilka förändringar skulle du i så fall vilja se? Och hur ska det ske?”
Mohamad stirrar in i väggen. Jag får känslan av en guldfisk som simmat runt, runt – så snabbt den bara kan, men plötsligt blivit medveten om skålen. Självklart är Mohamad mer än medveten om ”skålen”, om gallren, om alla ”checkpoints”, fysiska såväl som juridiska, om deras fångenskap och de till synes oöverstigliga hindren. Men till skillnad från många andra i lägret tillåter han sig inte att tänka på dem mer än nödvändigt. Han har valt att skapa mening i helvetet. När fängelset öppnas, då är han redo med sin armé av välutbildade ungdomar som kan ta sig vidare.
Men han vill inte tänka på skålen. Inte nu. Han vet inte hur han ska ta sig ut, eller om det går att påverka världen utanför. Blicken är blank. Men till slut säger han:
– Vi är flyktingar och fångar. Vi har ingen rörelsefrihet. Vi har inga rättigheter. Vi har inget medborgarskap. Vi har inte ens några ID-handlingar. Hur kan vi tro på sådana förändringar? När vi får vår rörelsefrihet och vårt medborgarskap tillbaka, då kan vi hoppas att saker blir bättre.
Mohamad gör allt han kan innanför murarna. Men vi finns utanför.
Text och foto: Magdalena Vogt