Meryem har genomgått mycket i sitt elvaåriga liv. Hon och hennes två yngre systrar har idag en relativ trygg tillvaro där de går i skolan på lutherska världsförbundets gemenskapscentrum. Som de flesta syriska barn, deltar de på eftermiddagssessionen i en dubbelskiftskola, så att de också kan delta i allaktivitetshusets kurstillfällen på morgonen.
För Meryem är allaktivitetshuset dessutom en säker plats för henne och hennes systrar att leka. ”Det är mycket trafik utanför mitt hem så vi kan inte leka utomhus”, förklarar Meryem. ”Jag gillar att komma till allaktivitetshuset innan lektionerna börjar så att jag hinner leka i trädgården.”
Meryem älskar skolan, och särskilt arabiska, men hennes hyperaktivitet kan göra det svårt för henne att fokusera. Foto: Malak Mahmoud, LVF
Skolan och lektionerna på allaktivitetshuset ger Meryem en stabil vardag. Hennes mamma förklarar att genom att delta i aktiviteterna så har hennes barn fått utveckla sin sociala kompetens och bearbeta sina traumatiska upplevelser. ”Meryem kan lättare prata med vuxna nu och hon är mer social med sina jämnåriga. Förut brukade hon bråka med sina syskon och kusiner, men nu håller de mer sams.”
En kamp för trygghet
Tillvaron och tryggheten i Jordanien är något som familjen har kämpat för. När vi besöker familjens hem så får vi en unik inblick i hur livet var i Syrien och vad som fick dem att bestämma sig för att fly.
Meryem var bara fem år gammal när de tvingades lämna sitt hem. Hon minns dock sin hemby och besöken till sin mormors hus, men också när det började bli fler poliser och oroligheter. Meryems mamma beskriver att det första tecknet på oroligheter var demonstrationerna. ”Demonstrationerna började i byarna, men blev större och spred sig till städerna. Armén kom till vårt hus och frågade efter männen som deltagit för att kunna arrestera dem. Om de hittade en man i något av husen så förde de bort honom och tvingade honom till militärtjänstgöring. Sedan kom bombningarna. Våra grannars hus blev träffat av en bomb. Vi kände att vi behövde fly direkt. Jag hade precis fött barn veckan innan och vi var alla skräckslagna.”
Dagen i november
Dagen de flydde, i november 2012, tog Meryems farbror dem till en grannby för att vänta på skymningen. När det hade blivit mörkt samlades cirka hundra människor utanför staden. Där fick de sömnmedel av oppositionsstyrkor för att kunna söva sina barn så att de inte skulle skrika under flykten. ”Vi var så rädda att armén skulle fånga oss så vi gick så tyst vi kunde genom skogen och bergen i över fem timmar. Jag bar på mitt nyfödda barn. Det var väldigt kallt,” berättar Meryems mamma.
När de väl kom fram till gränsen tog den jordanska militären deras ID-handlingar och placerade dem på en buss till flyktinglägret Za’atari där de fick mat och tak över huvudet. Dagen efter så reste familjen till en jordansk familjs hem där de skulle få bo. ”Vi trodde att vi skulle stanna i Jordanien i en vecka, men efter åtta år så är vi fortfarande här”.
De första åren i Jordanien
Under de första åren i Jordanien var barnen rädda för grannarna och den jordanska polisen. De trodde att de skulle tvinga dem att åka tillbaka till Syrien. När flygplan flög över husen så brukade barnen gråta. Om och om igen sade Meryems mamma till barnen att de var säkra nu och att de inte behövde oroa sig för bomber.
Meryems mamma arbetar på sin symaskin i allaktivitetshuset. Foto: Malak Mahmoud, LVF
I Syrien, på grund av det konservativa samhälle de bodde i, jobbade inte Meryems mamma och lämnade inte sitt eget hem särskilt ofta. I Jordanien besöker hon ofta sina vänner, tar sina barn till skolan och går på kurser i allaktivitetshuset. Meryems mamma har bland annat gått en sykurs och fått värdefulla färdigheter, men hon har också fått vänner både från Jordanien och Syrien. Att dessutom få vara del av ett sammanhang är enligt henne oändligt värdefullt.
Det viktigaste är dock att hon och hennes familj känner sig säkra. Hon drömmer om att alla barn ska få slutföra sin utbildning och att de aldrig ska behöva leva i rädsla och skräck igen – även om det kan innebära att de aldrig får återvända hem till Syrien.