Av de omkring 1 500 000 kristna som levde i Irak innan 2003 bor nu cirka 150 000 kvar. Det är en kraftig minskning och många kristna lever fortfarande som internflyktingar i tillfälliga läger som blivit oönskade permanenta boenden.
Jag valde att ta med mig Bibeln för det var det enda vapnet jag hade för att skydda mig själv.
Lina när hon beskriver den fruktansvärda natten den 6 augusti 2014.
Den natten nådde IS Bakhdida, hennes hemstad belägen i Nineveprovinsen, som före IS ockupation var den stad i Irak med störst kristen befolkning. Jag träffar Lina i ett läger för internflyktingar i centrala Erbil. Lägret är beläget på övervåningen av ett köpcentrum vid det gamla citadellet, i hjärtat av staden. Långa vita korridorer, med små, slitna rum. Utanför Linas familjs rum delar några barn på en liten cykel och turas om att cykla fram och tillbaka längs den långa korridoren. Den livliga atmosfären vid basaren utanför byggnadens fönster når inte tillräckligt långt för att komma in i det mycket tysta lägret.
Den unga mannen som tolkar åt oss berättar att han var volontär när tiotusentals kristna från Bakhdida kom till Erbil över en natt. En kvinna som hade flytt sitt hem frågade honom hur länge hon skulle behöva leva som flykting innan hon skulle kunna återvända till Bakhdida. Vår tolk hade givetvis ingen aning om det, men ville försöka lugna kvinnan och hörde sig själv säga:
– Det kan nog bli upp till fyra veckor ungefär. Kvinnan skrek rakt ut:
– Fyra veckor? Det är en omöjligt lång tid!
Snart sex år senare lever många kristna fortfarande som internflyktingar i läger som har gått ifrån att vara tillfälliga i en akut situation – till oönskat permanenta boenden.
Situationen för kristna har varit och är fortsatt farlig
När jag pratar med kristna i Irak om deras situation är det hela tiden två årtal som återkommer i deras berättelser: 2003 och 2014.
Från al-Nuri-moskén i Mosul utropade under sommaren 2014 IS dåvarande ledare Abu Bakr al-Baghdadi den så kallade Islamiska Staten. När IS kulminerade kontrollerade de ett geografiskt område i Irak och Syrien som var nästan lika stort som Storbritannien, med en befolkning på omkring 8 miljoner. Människor från olika bakgrunder; kristna, muslimer, yazidier och andra religiösa grupper, utsattes för ofattbara övergrepp.
Men hot och våld mot kristna och andra grupper i Irak förekom även före IS, och kommer också från andra håll. Iraks högsta kristna ledare, kardinal Louis Sako, menar att västerländsk media förmedlar en ytlig bild av situationen, där IS nu beskrivs som “besegrade” och där Irak framstår som “befriat.”
I kaoset efter USA:s invasion 2003 och det maktvakuum som uppstod, ökade de sekteristiska spänningarna i Irak, vilket fick förödande konsekvenser för kristna och andra utsatta grupper. Kristna utsattes för hot, kidnappningar och våld av olika extremistiska, militanta grupper. Enligt organisationen Shlomo Organization for Documentation dödades minst 1357 kristna av militanta grupper i Irak mellan 2003 och 2017. Av de omkring 1,5 miljoner kristna som levde i Irak före 2003 återstår idag uppskattningsvis endast 150 000 i landet. På mindre än en generation bedöms alltså den kristna befolkningen i Irak ha minskat med 90 procent.
Hoten mot kristna, den kristna identiteten och kristendomen som religion i Irak är dock inte över. Enligt kardinal Sako håller kristna på att utrotas från sina historiska regioner och menar att situationen “har blivit mycket farlig och måste hanteras innan det är för sent”.
Kristna behandlas som andra klassens medborgare
Fader Daniel är präst i Kirkuk och har nyligen grundat ett ekumeniskt center som erbjuder psykologiskt stöd och själavård till församlingsmedlemmar. Han berättar att alla kristna familjer från Irak är utspridda i olika delar av världen och att de som fortfarande lever kvar i Irak ständigt överväger att lämna landet. Splittrandet av familjer leder ofta till stor sorg, vilket blir ännu en börda som läggs till de bördor som den kristna befolkningen redan bär på.
– Tänk dig att kristna har funnits här i 2000 år, men om bara några decennier riskerar vi att endast finnas kvar som föremål på museum. Som kristen ser man ingen framtid i Irak, säger han.
Många kristna jag träffar vittnar om att de är traumatiserade på grund av lager på lager av våld och väpnade konflikter.
Även om IS har förlorat sin territoriella kontroll lever mentaliteten kvar som ideologi i Irak.
fader Daniel
Detta tar sig också uttryck genom fortsatta attacker från IS och andra militanta grupper. Masrour Barzani, premiärminister i den semi-autonoma regionen av Kurdistan, norra Irak, målande nyligen upp en skrämmande bild av IS: Terrorsekten inte bara överlever, utan blomstrar och genomför omkring 60 attacker mot säkerhetsstyrkor och civila i Irak varje månad.
Även på ett politiskt plan vittnar kristna och andra grupper i Irak om att de lever under press och känner sig dömda. Många upplever att de behandlas som andra klassens medborgare och att landets konstitution missgynnar minoritetsgrupperna.
– Som minoritetsgrupp anses vi vara utan värde, vi räknas inte. Den kristna gemenskapen blöder. Vi vill kunna leva i frihet och ha möjlighet att kunna uttrycka våra åsikter utan begränsningar, säger fader Daniel och fortsätter med att beskriva vad han benämner som ett generationsöverskridande trauma:
– Såren från våld och diskriminering hinner inte läka innan nästa hot uppstår. Utan rehabilitering förs traumat vidare från föräldrar till barn, och trauma från nya konflikter läggs ständigt därtill.
Genom arbetet på centret vill fader Daniel vara del i att ge kristna möjlighet att hela sina sår tillsammans med andra församlingsmedlemmar. Genom att bryta en negativ spiral av utsatthet ska kristna inte lämnas till att känna sig som offer utan stärkas i att de är överlevare. På så sätt kan kristna få nytt hopp och kunna bli aktörer och vara del i att bygga fred. Syftet är att skapa förutsättningar för kristna irakier att kunna stanna kvar.
Tillbaka på flyktinglägret i Erbil berättar Lina om hur hennes tro på Gud har stärkts genom allt hon har behövt gå igenom sedan IS intog hennes hemstad. Vi pratar om huruvida det är möjligt att gå vidare efter något så hotfullt och traumatiserande. Lina beskriver hur hennes gudstro har hjälpt henne att hantera den situation hon lever i:
Det viktigaste [för att kunna gå vidare] är att sluta tänka på vad de gjorde och bara förlåta dem. Att förlåta dem förändrar något inuti mig, det ger mig frid.
Lina
Beatrice Eriksson – Regional representant för Act Svenska kyrkan i Beirut