De har namn. Alla de dryga 80 miljoner människor som enligt FN:s flyktingorgan tvingats på flykt från sitt hem. När vi på Act Svenska kyrkan idag uppmärksammar FN:s världsflyktingdag är det människorna bakom siffrorna vi måste se.
Foto: Paul Jeffrey/ACT
En är någons syster, någons vän. En har en bror, är någons man. Och en liten flicka blev bara sex år innan hon omkom i en brinnande container i Moria – flyktinglägret på den grekiska ön Lesbos. Alla har de ett namn och ett liv de kämpar för att få leva
Det handlar om människor som precis lika gärna hade kunnat vara du eller jag. I vårt arbete med människor på flykt är det också det perspektivet som leder oss. Vi vet att människor behöver mer än mat och vatten för att överleva när de tvingats lämna sina hem. Om vi inte vet vad de heter, om vi inte lyssnat till deras historier och om vi inte kan se oss själva i dem – då är risken stor att vi för en stund glömmer att FN:s flyktingkonvention kom till för att det alltid på denna jordens yta ska finnas en säker plats för den som tvingats fly. Då är risken stor att människor istället för att finna trygghet och skydd dör av våra försök att göra flyktvägen omöjlig.
Mångmiljardbelopp för att hindra flyktingar
Det hände Adal Debretsion från Eritrea. Han var 16 år när han dog efter flera veckors obehandlad sjukdom i Sabaa, ett flyktingförvar i Libyen där han låsts in på obestämd tid på flykt undan Eritreas livslånga militärtjänstgöring. Libyen, ett land vi inom EU ger stöd för att hindra flyktingar att ta sig över Medelhavet, trots att vi vet att det leder till att människor som Adal sätts i livsfarliga förvar. Det hände också Hala Mushin Sawan, 9 år från Syrien. Hon sköts till döds av turkiska gränsstyrkor när hennes mamma försökte fly med sina barn från striderna i Idlibprovinsen till Turkiet. De såg till att skjuta henne och hennes syskon på syrisk mark och gjorde därmed hennes död till någon annans problem. Turkiet, ett land som EU betalar mångmiljardbelopp för att hindra flyktingar att ta sig till Europa och söka asyl. Och det hände också Muhammed Gulzar från Pakistan. Han sköts den 4:e mars av grekisk polis när han försökte ta sig över gränsen mellan Turkiet och Grekland. Grekland, ett Schengen-land som bevakar vår gemensamma yttre EU-gräns.
Drömmar om en framtid
I sommar ställs frågan om Sveriges roll i den globala migrationsfrågan på sin spets när en ny svensk migrationspolitik ska tas fram. Nu ska avvägningarna göras mellan varje människas rättigheter under FN:s flyktingkonvention och partiernas bedömningar av vilken volym flyktingar Sverige kan anses mäkta med. Det är då siffrorna måste bli till namn. Det är då vi inom Act Svenska kyrkan måste bära de människors röster som annars inte hörs in i riksdagshuset i Stockholm. Vi ska berätta om människor som Adal, Hala och Muhammed, som förlorat sina liv på flykt mot Europa. Om deras liv och deras drömmar. Men vi ska också berätta om de levande. Om Akelo i flyktinglägret Kakuma där hon fått skydd från inbördeskrigets Sydsudan, och hur hon lever för fotbollen som kanske kan bli hennes väg ut ur livet som flykting. Och om George Issa som flytt från Syrien och som lärt sig svenska på kyrkans språkkafé i Karlskoga och nu drömmer om att kunna starta egen hårtransplanteringsklinik i det Sverige där han och hans familj till slut kunde få asyl.
Den här dagen handlar om dem, och om de andra 80 miljonerna som tvingats till det kanske svåraste val en människa kan ställas inför. Att bryta upp från sitt liv, sitt hem, sitt kvarter, sin familj och ge sig ut på livsfarliga vägar. Där miljontals vandrat före dem, och där tusentals och åter tusentals har dött på vägen.
När siffrorna blir till namn
Men den här dagen handlar också om att vissa av oss människor kan bläddra i charterbolagens kataloger och drömma om en ”skön resa med sol och bad, kombinerat med genuint grekiskt vardagsliv” till Lesbos där ”risken för trängsel är minimal”. Vissa av oss människor har i stället fastnat inlåsta i ”helvetet på jorden”, flyktinglägret Moria några frisbeekast bort på samma ö. Ett läger byggt för 3000 migranter där 20 000 människor klämts ihop i ett vardagsliv så långt från sol och bad man kan komma. Men när siffrorna blir till namn och när vi lyssnar till berättelserna om valen en människa på flykt tvingats göra ser vi kanske också att det är betydligt mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Det kunde lika gärna varit jag som var på flykt, och de som var här i säkerhet i Sverige om ödet velat annorlunda. Konventionen gör ingen skillnad, den är en livförsäkring för oss alla. Också dig och mig den dagen vi tvingas på flykt.
Därför handlar den här dagen om oss alla, och om att vägen mellan ett sommarlov på stranden och en vinter bland brinnande containrar och taggtrådsklädda berg är lika kort som vägen mellan ditt, mitt och Hala Mushin Sawans hjärta. Det är upp till oss hur lång den vägen får bli.
Henrik Fröjmark, humanitär policyrådgivare vid Act Svenska kyrkan