Act Svenska kyrkans chef Erik Lysén befinner sig i Ungern. Han möter kvinnorna som flytt från kriget i Ukraina. Starka möten med tårar och hemlängtan. Men också hoppfulla samtal med drömmar om barbecuefest hemma i blomstrande trädgård.
Överallt grönskande träd och prunkande parker i Budapest. Floden Donau glittrar majestätiskt i den sena eftermiddagssolen. Här är så vackert att jag kippar efter andan.
Samtidigt är jag helt tagen av de många samtalen med Tanja, Marina, Dina, Natalia, Alina, Ludmila, Sofia och Maria. Ukrainska mödrar och döttrar som tvingats lämna sina älskade hem i Kiev, Irpin, Dnipro och Kharkiv. Nu stöttar de varandra. Kusinerna Sofia och Maria kom till Budapest inom en vecka efter krigets utbrott den 24 februari. Nu är de volontärer för HIA, Hungarian InterchurchAid, och hjälper till med tolkning mellan ryska/engelska och ukrainska. De är bara 21 och 19 år men gör redan en fantastisk insats för sina landsmän/kvinnor. Då och då tåras deras ögon när de översätter, men de är stadigt fokuserade på sin uppgift. De är lika gamla som mina egna barn, men har på oerhört kort tid fått erfara så ofattbart mycket:
– Vi är här och nu, vi lever, och det är vi tacksamma för, säger Sofia.
Tacksamma för stödet men längtar hem
Vid det tillfälliga flyktingboendet Csepel i utkanten av Budapest som stöds av HIA, träffar vi Tanja och två andra ”fotbollsmorsor”. Deras söner spelade i samma fotbollslag i Dnipro och de flydde med sönerna den andra veckan i mars. De är tacksamma för allt stöd de får på boendet, men tårarna tränger igenom när de berättar om sönernas längtan efter sina pappor. De beskriver också svårigheterna med att göra sig förstådda i ett land där få talar ryska, ukrainska eller engelska. De längtar efter att åka hem, men vet att det inte är möjligt. Dnipro ligger alldeles för nära krigsfronten.
Natalia bär en T-shirt med texten ”I believe in optimism, everything is possible” när hon berättar om flykten från Kiev med dotter Alina och barnbarnet Solomia. Solomia är fem och ett halvt år och färglägger teckningsböcker när vi vuxna pratar. De bor i ett hotellrum i centrala Budapest och har utsikt över de magnifika 1800-talsfastigheter som omger hotellet. Flera av hotellrummen har handlats upp av HIA, bland annat med stöd från Act Svenska kyrkan. Inne på rummet finns tre sängar och ett bord med Solomias leksaker.
– När vi kom hit den 9 mars målade Solomia mest teckningar med bomber och brinnande hus, men nu målar hon också andra saker, berättar Natalia med en öm blick på sin dotterdotter.
– Hon har varit så tålmodig, aldrig klagat på något under flykten och förstår ändå så mycket, trots att hon är så liten.
När det här är över ska vi ha en barbecue, äta och skratta tillsammans
Lite senare sitter jag på ett annat rum på hotellet och samtalar med mamma Marina och dotter Dina, från Irpin utanför Kiev. De har en varm, humoristisk och kärleksfull ton mot varandra. När vi ska ta bilder måste Marina kolla i spegeln att håret ligger bra.
– Så typiskt mamma, utbrister Dina.
Mamma Marina startade ett företag i Kiev som designar simkläder för den kinesiska marknaden. I mer än tio år bodde Marina och Dina i Beijing och Dina är helt flytande på kinesiska. Nu söker de visum till Kanada.
– Varje dag kollar jag Instagramflödet och ser vänner som börjar återvända till Kiev och Irpin. Men så läser jag om nya raketattacker mot förorterna och inser att vi kan inte flytta tillbaka nu, berättar Dina.
Hon visar en video från Bucha och Irpin, som hon tog strax innan de lämnade Irpin för två veckor sedan. Överallt sönderbombade hus, och förstörda vägar. Till slut fokuserar filmen deras eget hus och grannarnas hus. Grannens hus är helt förstört men deras eget, mirakulöst, är nästan intakt trots att splitter slagit igenom väggar, fönster och tak.
– Men det står i alla fall kvar. Nåväl, vi lever och ett hus är bara ett hus, säger Dina
På kvällen äter vi middag tillsammans. Mamma Marina insisterar på att jag, kollegorna Stefan och Agnes, samt Sofia och Maria ska äta oss riktigt mätta.
– Men mamma, de orkar inte mer, utbrister Dina och himlar med ögonen. Vi äter, samtalar och ler mot varandra. Marina och Dina uttrycker en enorm tacksamhet gentemot både HIAs personal och Act Svenska kyrkan. Själv är jag helt förundrad över deras humor, livsgnista och omsorg om oss.
– Det blev inte som vi tänkt oss, men vi måste leva det här livet nu. Vi får se vad som händer. Men en dag ska ni besöka oss i vårt hus i Irpin. Då är kriget över och trädgården blomstrar. Då ska vi ha en barbecue, äta och skratta tillsammans, säger Dina med glittrande ögon.
– Absolut! Vi ska ses igen, i ert hus, svarar jag.