En axel att gråta mot

I landet Eswatinis storstadsområden är fattigdom, sjukdomar och våld vardag för många unga mammor. Ändå vågar få vända sig till polis, myndigheter eller sjukhus. Mentormammornas hembesök är ofta den avgörande livlinan. Thandi Nzima är en av de mentormammor som Act Svenska kyrkan stöttar inom arbetet för barns och kvinnors rätt till hälsa och trygghet.

Ett ihållande regn har under flera dagar fallit över Kungariket Eswatini, det lilla landet vid Sydafrikas nordöstra gräns som tidigare kallades Swaziland. Skolbarnen hoppar vant över vattenpölarna och lyckas på något underligt sätt undvika att bli nedstänkta av den rödbruna leran. Själv har jag lerstänk upp till låren, trots att jag bara rört mig några hundra meter längs med de vägar och stigar som mentormammorna tagit med oss på idag.

Hyreshusen som vi går till är kala betonglängor som snarare liknar djurstallar än bostadshus. Det finns varken el, rinnande vatten eller avlopp indraget i husen. Vid kraftiga regn blir det översvämning i de hål som används som toaletter och avföring rinner ner längs med sluttningarna. Även brunnsvattnet kan ibland påverkas. Det är lätt att förstå att den här miljön är hälsoskadlig för människor. Men här bor den familj vi idag ska besöka.

”Vi kallar henne Granny”

Mentormamma Thandi Nzima går först och hälsar glatt på en pojke i fyraårsåldern, som leker ensam utanför ett av husen. Med hjälp av en lång pinne rullar han en hemmagjord liten bil framför sig i leran. När jag förstår att det här är sonen i familjen som vi ska besöka, frågar jag honom om det är han själv som gjort den. Han svarar att det är hans jämnåriga granne och jag imponeras av hur barnen kan omvandla skräp till så fantasifulla och funktionella leksaker.

Thandi har följt den fyraårige pojken Sakhile ända sedan han låg i magen på mamma Ncombile Nkambule. Familjen består även av lillebror Msimisi 20 månader och båda sönernas pappa som också bor tillsammans med familjen, vilket inte är helt vanligt här i området. Ncobile säger att det är mentormamma Thandi som hjälper dem att hålla ihop.

”Hon har alltid hjälpt mig om jag har bråkat med min pojkvän, hon säger inte att jag ska lämna honom, hon hjälper oss reda ut våra gräl” skrattar Ncobile och lyfter upp Msimisi på höften.
Jag undrar vad pojkvännen tycker om att ha mentormamman så delaktig i deras liv och det visar sig att även han vänder sig till Thandi för att få råd.

”Min pojkvän ringer henne också och ber henne att prata med mig om han tycker att jag beter mig dåligt. Vi kallar henne Granny!”

Bygger förtroende

Thandi nickar igenkännande när Ncobile pratar om allt som hon hjälper dem med. Hennes roll som mentormamma är mycket mer än att väga och mäta barn. Hon är den som de unga mammorna här i området kan komma till för att få stöd och råd om precis allting. Många vågar inte vända sig till polis, myndigheter eller sjukhus och andra vårdinrättningar. De går istället till mentormammorna för att få hjälp.

”Vi ser många unga tjejer som behöver hjälp. När dom blir gravida är dom helt ensamma med sina pojkvänner och deras föräldrar finns inte där som stöd, många har rymt hemifrån” berättar Thandi.

”Vi besöker mammorna och vi pratar med dem och informerar dem. Vi ger dem råd om hygien, om preventilmedel, om var de kan få tag i näringsrik mat. Vi kan så småningom skapa ett förtroende så att mammorna kan prata med oss om allting. Vi mentormammor kan vara en axel att gråta mot både för våra klienter och för samhället.”

”Vi mentormammor kan vara en axel att gråta mot både för våra klienter och för samhället.”

Hiv ett utbrett hälsoproblem

Människorna här lever i fattigdom och utanförskap med dåliga möjligheter att påverka sin situation. Sådana levnadsvillkor kan spä på könsrelaterat våld, våldtäkter och sexuellt utnyttjande. Cirka 80 procent av de kvinnor som mentormammaprojektet stödjer är hiv-positiva. Trots att en så stor andel av befolkningen bär på viruset är det stigmatiserat och förenat med skam och utfrysning.

”När jag testade mig och fick veta att jag hade hiv tänkte jag SHIT! Jag var så rädd. Min största rädsla var att mitt barn skulle smittas” berättar Ncobile.

”Min mentormamma har hjälpt mig att berätta för min pojkvän. Hon hjälpte mig också med att ta mig till sjukhuset. Hon hjälpte mig och gav mig rådgivning så att barnen inte smittas.”

Om bromsmediciner sätts in i god tid innan förlossning och om amning inte kombineras med annan föda som kan skapa sår i spädbarnets tarm, kan barn skyddas från hiv. Endast 4 procent av de barn vars mammor har en mentormamma är hiv-positiva. Ncobiles båda söner har klarat sig från viruset.

Mentormamman hoppet mitt i mörkret

Ncobile har mött många utmaningar i sitt 28-åriga liv. Hon säger att hennes egen mamma dött och att hon rymde hemifrån eftersom hennes pappas nya flickvän inte var snäll emot henne. När vi pratar om försörjning berättar hon att hon arbetat i textilindustrin. Sedan drar hon ner tröjan och visar mig ett långt rött ärr som börjar strax nedanför halsen.
”Luften var inte bra i fabriken. Jag har fått operera lungorna.”

Thandi och Ncobile går igenom barnens journaler. Thandi skojar med barnen och försöker locka fram ett leende, men de är blyga för oss främlingar som kommit in i deras lilla hem. Ncobile och Thandi skrattar desto mer. De har en lättsam relation och det märks att de kan prata obehindrat om allting.
Jag frågar Ncobile vad hennes mentormamma betyder för henne och hon svarar med värme och tacksamhet i ögonen.

”Hon dömer mig aldrig, istället sitter hon ner hos mig och frågar mig om min situation. Hon är en mamma, en mormor, en pappa, hon är allt för mig!”

Text: Susanna Olivin