Under två veckor samlades totalt 35 000 personer för att delta i COP27, årets globala klimatförhandlingar, i Sharm El-Sheikh, Egypten. Ett klimattoppmöte som valt mottot ”tillsammans för implementering” och höjda ambitioner som mål. Mottot och målet visade sig vara mer av en ökenhägring skapad av önskedrömmar än verklighet. Vilken insikt tar vi med oss från mötet? COP27 är en ödesmättad väckarklocka. Det finns all anledning att känna oro för framtiden.
Under två veckor samlades totalt 35 000 personer för att delta i COP27, årets globala klimatförhandlingar, i Sharm El-Sheikh, Egypten. För hundra år sedan var Sharm El-Sheikh en liten by på Sinai halvön befolkad av beduiner. En by nära stranden till ett av världens klaraste vatten med, på den tiden, ett vidunderligt rikt undervattensliv. Men det är också plats som upplevt hårda strider och ockupation. Byn utvecklades till en fullfjädrad turistort under den israeliska ockupationen. Staden fick egyptiskt styre igen 1982 som ett resultat av fredsavtalet mellan Israel och Egypten när Sinaihalvön återlämnades. Staden är omgiven av öken som funnits där konstant och som numera fortsätter att bre ut sig. Det går inte att undvika tanken att Sharm El-Sheikh och ökenlandskapet satte en prägel, om inte annat så symboliskt, på klimattoppmötet som nyligen avslutats.
Ett klimattoppmöte som valt mottot ”tillsammans för implementering” och höjda ambitioner som mål. Mottot och målet visade sig vara mer av en ökenhägring skapad av önskedrömmar än verklighet. När Act Svenska kyrkans delegation anlände för att delta i den andra av de totalt två veckorna av förhandling så hade både intentionerna och ambitionerna kraftigt naggats i kanten. Vem man än talade med så fanns oron att förhandlingarna skulle haverera.
Den första dagen började bra då agendan för de två veckorna godkänts av samtliga parter. För många klimatsårbara länder och civilsamhällesaktörer så hade det äntligen skett ett historiskt genombrott med beslutet att skador och förluster äntligen godkänts som en egen agendapunkt i den officiella dagordningen. De mest klimatsårbara länderna har sedan decennier krävt att frågan om förluster och skador ska finnas med på den officiella förhandlingsdagordningen och hitta sin lösning. Samtidigt som de rika industrinationerna lika ihärdigt motsatt sig att frågan hör hemma i klimatavtalet och förhandlingarna. Men i år hade världens utvecklingsländer, G77-länderna samt Kina, bestämt sig för att driva upprättandet av en fond för finansiering av förluster och skador som sin gemensamma huvudfråga. I år var man beredd att ta kompromisslös strid och inte ge sig. Vid Act Svenska kyrkans delegation ankomst den andra förhandlingsveckan var glädjen definitivt över och förhandlingarna övergått till tuffa förhandlingar med risk för ett totalt havererat klimatmöte.
För varje dag växte öknen både i konferensens omgivningar såväl som i förhandlingsrummen. Palmerna i de stora krukorna slokade sorgligt och gräset som rullats ut för att skapa illusionen av grönska blev alltmer gult och bränt för varje dag som gick. Stämningen var laddad. Positionerna mellan länder i Syd och Nord blev alltmer låsta. Ett tag såg det ut som att EU:s hårda nej mot upprättandet av en fond för förluster och skador skulle välta hela klimatavtalet. Sverige pekades ut som ett av de mest hårdnackade länderna av civilsamhällesaktörer och media. Samtidigt som ilskan växte hos världens fattiga länder som tydligt uttryckte en tappad tillit till utsläppsländerna. De riktade hårt kritik mot de upprepade löftesbrotten om finansieringsstöd för omställning och anpassning som fortfarande inte betalats ut och den växande skuld som vår del av världen har för de omfattande och växande antalet klimatkatastrofer som drabbar världens fattiga länder.
Bangladesh klimatminister H.E. MD Shahab Uddin var tydlig i sin kritik av två decenniers klimatförhandlingar och hur dessa möten misslyckats grundligt att omsätta alla vackra löften i politisk handling när han motiverade varför G77 denna gång inte var villig att backa sina krav på kompensation för skador och förluster:
”Världens utsläppsländer gjorde inte det som borde göras för 20 år sedan för att minska utsläppen. Därför drev klimatsårbara länder, med låga egna utsläpp, utsläppsländernas skyldighet att bidra med klimatfinansiering till anpassning och stöd för att minska sårbarhet när extremväder inträffar. Dessa krav ledde till löften om klimatfinansiering för omställning och anpassning. Men trots löften har dessa inte betalats ut enligt vad som utlovats. Utsläppsländerna har inte heller reducerat sina egna utsläpp i den takt som krävs vilket gör att extremovädren i världen fortsätter att öka och nu är det ett växande antal sårbara länder och samhällen som drabbats av permanenta skador och förluster men allt växande behov för sin överlevnad och återhämtning. Pakistans paviljongs budskap om att ”Det som sker i Pakistan kommer inte stanna i Pakistan” måste tas på allvar. Det hade varit mycket billigare om världens samlade beslutsfattare gjort allt i rätt från början. Men nu måste utsläppsländerna ta sitt ansvar. Det handlar om rättvisa”.
Världens fattiga länder lyckades få igenom beslutet om att en fond för förluster och skador i de sista hårda förhandlingarna. EU:s länder insåg till slut att det fanns ingen annan möjlighet än att kompromissa och gav med sig, dock inte utan villkor, att en fond ska upprättas. Världens fattiga länder vann en moralisk seger i förhandlingarna även om det fortfarande inte finns en lösning på plats. Det finns inga beslut om vem som ska betala, inte heller hur och till vem pengarna ska betalas ut. Det frågan sköts upp till COP28.
Till följd av de heta förhandlingarna om förluster och skador, så hamnade ambitionsmålet för att skapa politiska förutsättningar att rädda 1,5 graders målet i skymundan eller var det rentav så att de manipulerades bort av andra starka ekonomiska egenintressen? Frågan om vilka som i realiteten satte agendan behöver analyseras framöver. Men en sak står klar i Sharm El-Sheikh var de oljeproducerande staterna och deras lobbyister påtagligt synliga. Deras inflytande för att relativisera samtalet om utsläppsminskningar var påtagligt. Steget från ambitionsmål om att fossila bränslen ska fasas ut och oljenationerna som hävdar att deras bidrag till utsläppsminskningar ska godkännas som bidrag när de redovisar minskade utsläpp i samband med att oljan pumpas ur marken och att deras olja och bensin därför kan betraktas som ”ren” i sammanhanget gör det uppenbart att Parisavtalets mål om utsläppsminskningar fortfarande inte är tillräckligt vägledande för att uppnå resultat. Det saknas också enighet om vad som ska ses som hållbara energilösningar. The Climate Home News rapporterade att COP27s värdland Egypten under själva mötet slutit nya glasavtal på plats där Egypten hävdade att omställningen från kol till naturgas bör räknas som en minskning av utsläpp. Egypten är på inga sätt unikt att relativisera utsläppsminskningar eller tolka om innebörden så att det passar nationella intressen. Många länder, inklusive Sverige, framförde ursäkter för varför man skjuter upp besluten om klimatomställning till framtiden. Totalt bidrog världens beslutsfattares oförmåga att leverera tillräckliga omställningsresultat till att forskarnas prognoser för globala temperaturhöjningar landade på bortåt 2,4 graders höjning vid nästa sekel. Den förfärande sanningen är att vi fick bevittna hur beslutsfattares totala brist på politisk handlingskraft omöjliggjort 1,5 graders målet under en hög med dåliga undanflykter och om det är fallet så kommer historien döma dem hårt.
Vilken insikt tar vi med oss från mötet? COP27 är en ödesmättad väckarklocka. Det finns all anledning att känna oro för framtiden. FNs generalsekreterares inledningsord fick skrämmande nog inte avsedd effekt. Världens beslutsfattare fortsätter med foten på gasen rakt in i klimathelvetet. Så vad behöver göras?Biskop Andreas Holmberg, den kyrkoledare som ingick i Act Svenska kyrkans COP27- delegation, och flera andra religiösa ledare som följde förhandlingarna formulerade ett skarpt upprop till världens ledare med en uppfordran att de ska ta sig samman för att rädda vår värld, för Guds skapelses skull och för att säkra värdiga förutsättningar till liv för alla människor. Det är en stark uppmaning till oss alla att börja uttåget från en fossil beroende ohållbar utveckling. Vi behöver alla göra allt vi kan för att i stället rusta oss för att leva hållbart och göra allt som krävs för att profeten Amos ord (5:24) ska bli verklighet genom att låta rättvisan välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström för att öknen inte ska breda ut sig och för att hela Skapelsen ska få leva.