Flykten från Berhale

Första gången Halima tvingades fly var hon 16 år. Åtta år senare tvingades hon återigen på flykt, den här gången tillsammans med sina två små söner. I 25 dagar vandrade de, barfota och med minimal tillgång till mat och vatten.

När kriget i Tigray i Etiopien spred sig till Afarregionen i slutet av 2021, tvingades tusentals eritreanska flyktingar att evakuera Berhale flyktingläger. En av dem var Halima, 25 år.

– Vi tvingades fly rakt ut i öknen när striderna spred sig. Det fanns inga andra transportmöjligheter än att gå, berättar Halima.

Halima bär en cerise sjal över huvudet, men det är inte den färgglada sjalen som fångar min uppmärksamhet. Det är hennes outgrundliga blick och självklara sätt att föra sig när hon serverar det traditionella etiopiska kaffet i små koppar, med popcorn som tilltugg. Trots att människorna här saknar tillgång till allt utöver det mest basala bjuder de på vad de har. Tillsammans smuttar vi på det starka kaffet och tittar nyfiket på varandra. Det känns fint och värdigt.

Extrema förhållanden

Vi befinner oss i Serdo flyktingläger i det etiopiska låglandet i nordöst, inte långt ifrån den plats som sägs vara ”mänsklighetens vagga”. Det var hit, fyra mil utanför staden Samara, som Halima och människorna från Berhale flyktingläger kom efter sin långa vandring på nästan 20 mil.

Här är både landskapet och levnadsförhållandena extrema. Solen är brännande het och det finns knappt någon växtlighet. Det är sand så långt ögat kan se, sand som när det blåser tränger igenom kläderna och får det att sticka i huden som av tusen nålar.

–  När vi kom hit hade vi inget skydd mot solen och blåsten. Inget vatten och ingen mat, berättar Halima. Det var verkligen svårt att överleva.

De etiopiska myndigheterna fick snabbt hitta en plats dit människorna från Berhale kunde ta sig när kriget spred sig. Inledningsvis fanns här ingenting. Tält, vatten och mat fick fraktas hit.

Vandrade barfota i 25 dagar

Efter att vi ställt några artighetsfrågor, frågar jag Halima om flykten från Berhale. Hennes blick möter min, men försvinner i fjärran när hon tänker tillbaka på de där timmarna, dagarna och veckorna. Hon pratar med låg röst när hon berättar.

– Det tog oss 25 dagar att komma fram och vi hade nästan ingen mat eller vatten. Marken var så salt att våra barfota fötter fick stora sår. Ljudet från kriget skrämde oss.

Hon tystnar och slår ned blicken. Minnena som kommer tillbaka är smärtsamma och hon sitter tyst en lång stund innan hon fortsätter.

– Många människor dog längs vägen. Barn dog. Det var fruktansvärt, men vi kunde inget göra, berättar Halima.

Många klarade inte flykten, men som av ett under överlevde Halima och hennes barn den svåra vandringen. Märkbart påverkad av det trauma som hon och tusentals andra tvingats genomlida, finns det ändå en styrka i hennes blick.

Livet i Serdo

I dag lever cirka 2 300 människor i Serdo flyktingläger, som nu är mer organiserat än för ett år sedan. De provisoriska tälten har ersatts med enkla väderbeständiga boenden och det finns latriner och stationer för handtvätt.

Stödet från bland annat Act Svenska kyrkan har varit avgörande för Halimas och de andra flyktingarnas överlevnad. Genom lokala partner har Act Svenska kyrkan bland annat bidragit till att skapa försörjningsmöjligheter och ekonomisk inkludering för människorna i lägret. Tack vare utbildning i hantering av pengar och startkapital för att starta småskaliga verksamheter, har människor kunnat börja generera en inkomst. En viktig del har varit utformandet av självhjälpsgrupper, där människorna som drabbats själva leder arbetet med att organisera och bygga upp sina liv igen.

Halima och hennes familj bor i ett enkelt skjul med väggar av korrugerad plåt och tak vävt av palmblad. Det finns inte mycket mer än några husgeråd och filtar, men här de är åtminstone trygga. Mohammed, 4 år, och Ahmed, 2 år, går i förskola i lägret och Halima är med i en självhjälpsgrupp som består av 14 medlemmar. De är engagerade i att sköta den spannmålsmjölkvarn som finns i lägret.

– Jag är glad över att få vara en del av gruppen. Det ger mig en möjlighet att träffa de andra kvinnorna och vi får en chans att samtala och dela varandras bördor och erfarenheter, berättar Halima. 

Vill återvända till Berhale

Trots att situationen i lägret är bättre i dag, kvarstår många utmaningar för människorna som lever här. Halima drömmer om att så snart som möjligt kunna återvända till Berhale, som blivit hennes hem. Och allteftersom situationen stabiliserats, börjar människor vända tillbaka. Halima berättar att hon vill kunna erbjuda sina barn en bättre framtid.

– Jag vill kunna ge mina barn det de behöver. Jag vill ge dem utbildning, skolmaterial och kläder. Jag vill kunna försörja mina barn och inte vara beroende av andra. Det är så jag vill se mig själv, säger Halima.

När vi säger hej då får vi sällskap av en stor skara glada barn. De tjuter av skratt och ropar med höga röster på svenska: ”Ett. Två. Tre…” Hela vägen till tio. Mitt resesällskap har blivit uppvaktade av vetgiriga och nyfikna flickor och pojkar som velat lära sig räkna på ett nytt språk. Trots att jag vet att deras liv är kantade av enorma utmaningar och att de bär på svåra upplevelser, känns det ändå hoppfullt att barnen har så nära till skratt. Och jag vet att det finns många vuxna här som vill deras bästa. Vuxna, som precis som Halima, måste hitta kraften att fortsätta kämpa. För barnens skull.

Text: Sara Holmberg, kommunikatör Act Svenska kyrkan