Svenska kyrkans klimatambassadörer möttes för första gången fysiskt helgen 27-28 oktober på Sigtunastiftelsen. Klimatambassadören Fanny Sverke delar med sig av sina tankar efter träffen.
Jag är er näring: hindra ej flödet! Bryt, dela brödet, njut av min frukt Min jord är er jord, mitt blod är ert blod, rymder och grönska, vatten och luft
Texten ovan är andra versen i psalm 786. Den sjöngs på morgonandakten i kapellet på Sigtunastiftelsen en helg i slutet av oktober. Det var en grå och kall helg som fylldes med värme, engagemang, kreativitet och sprakande önskningar om en bättre värld.
Svenska kyrkans klimatambassadörer möttes denna helg på Sigtunastiftelsen. En plats där oliktänkande, rättviseönskande och fredslängtande människor har samlats sedan början av 1900-talet. För mig blev platsen en viktig del i mötet med de andra klimatambassadörerna. Vi blev en länk i en lång kedja av längtan efter fred med skapelsen och rättvisa.
Vi klimatambassadörer kommer från olika stift och har olika roller i våra församlingar och pastorat. Men vi bär på samma önskan. Vi vill att kyrkan höjer sin röst för skapelsen och handlar som en enad kraft för klimaträttvisa.
Vi människor har fått en skapelse till låns som vi just nu håller på att förgöra, förbruka och ta död på. Ändå tittar vi på och skjuter undan ansvaret för de människor som just nu drabbas av extremväder, mat- och vattenbrist. De som tvingas lämna sina hem och bli klimatflyktingar. Som kyrka har vi ett stort ansvar att förvalta. Annars tappar vi vår trovärdighet.
Att tycka att Svenska kyrkan ska arbeta med klimatet som en bisak är idag inte alltför kontroversiellt. Men att tycka att kyrkan ska arbeta med klimatfrågan så att den genomsyrar allt som vi gör är fortfarande svårt att få gehör för. Det är en kamp som måste utkämpas. Därför är jag klimatambassadör.
I kyrkan säger vi att vi ska älska vår nästa som oss själva. Jag är övertygad om att perspektivet om min och vår nästa måste breddas. Vår nästa är skapelsen. Vår nästa är våra medvarelser i skapelsen. Vår nästa är de människor, runt om i världen, som just nu drabbas värst av klimatförändringarna. Klimatförändringar som de själva inte har orsakat. Vår nästa är också nästa generation och generationen efter det. Svenska kyrkan måste ta tydlig ställning för dessa. Inte bara i ord, utan främst i handling.
Som klimatambassadör vill jag vara en accelererande kraft så att kyrkan tar sitt uppdrag, både lokalt och globalt, på allvar. Att varje stift, pastorat och församling bidrar till att målen i Svenska kyrkans färdplan för klimatet uppnås. Att en värderingsförändring sker. Att kyrkan tar ansvar för den sorg och ångest som skapas till följd av klimatförändringarna. Att vi står upp för global klimaträttvisa.
Men vad hände egentligen i Sigtuna?
Dagarna på Sigtunastiftelsen var fyllda av aktiviteter, samtal och kunskap. Efter en stimmig och god vegetarisk middag på fredagskvällen fick vi lyssna till Margareta Koltai som talade om Act Svenska kyrkans viktiga arbete för klimaträttvisa och klimattoppmötet COP28 i Dubai. Vi fick också höra på
Maria Löfgren Gernes om arbetet med Svenska kyrkans färdplan för klimatet, som genomsyras av att uppnå klimatneutralitet och att vara en modig röst klimaträttvisa. Maria gav exempel på vad som görs i enlighet med färdplanen och sade att vi, trots allt, kommit en bit på väg. Det är en gedigen och ambitiös färdplan som vi i kyrkan ska hålla hårt i och vara stolta över. Men vi är långt från framme vid våra mål och det är här jag som klimatambassadör hoppas att jag kan påverka i rätt riktning.
Under lördagen fick vi besök av omställningsaktivisten Isabelle McAllister. Hon höll i en workshop som handlade om hur man tar sig an nya mål och påminde oss om att det bara finns radikala framtider. En viktig påminnelse för alla som tror att vi kan göra en klimatomställning utan att den kommer att påverka oss. Metoden backcasting som Isabelle använde var mycket användbar för oss klimatambassadörer, som kan tillämpa den i våra lokala sammanhang vid behov.
De viktigaste samtalen under helgen var de samtal som skedde mellan de schemalagda aktiviteterna. Vi utbytte erfarenheter och tips på hur man kan påverka sitt lokala sammanhang. Vi delade också den sorg, frustration och kärlek som vi känner inför klimatet.
Helgen blev för mig ett andningshål, där värden som jag själv känner är självklara också bemöttes med en självklarhet av de andra deltagarna. Jag återfick min tro på mänskligheten och att allt kanske inte är kört. Trots allt. Kärleken och kampen är inte död. Tvärtom, den finns och den vibrerar, men vi behöver bli fler. Vi behöver bli fler som kan hjälpas åt att skapa nya bilder av vad ett gott liv är. Våra röster måste höras och vi måste ge röst åt dem som inte hörs.
Lördagen avslutades med att vi fick dela in oss i grupper för att komma fram till hur vi ska ta detta engagemang vidare. Det planerades andliga klimatprotester, workshops för föräldrar i öppna förskolan, uppdrag inför Göra skillnad 2024, samtals- och sorgegrupper på temat klimat, och mycket mer.
När jag var hemma igen var tacksamheten stor. Jag nämnde för mina nära och kära att jag var så glad att äntligen få träffa så många vanliga och rimliga människor. Min mamma sa: ”De är rimliga, men inte vanliga.” Och det stämmer tyvärr. Vi behöver bli fler som förstår att klimatet är vår tids största ödesfråga och den kris som påverkar alla andra kriser. Nu är det dags att agera. Kroka arm med oss klimatambassadörer. Vi kan inte bli för många.
Jag är ert livsrum: gör ingen skada! Bruka, bevara livet ni får Min kraft är er kraft, min prakt är er prakt Jag är er framtid, läk mina sår Psalm 786, vers 3
/Fanny Sverke, diakonkandidat Stockholms stift och klimatambassadör
Engagera dig för klimatet här.