”Nu ringer de!” sa jag till de andra i bilen. Min reskamrat Freddan från Sverige, generalsekreterare Biskop Dindo Ranojo från Filippinerna och hans fru samt chaufför lovade att vara tysta med jag tog telefonsamtalet från SVT hemma i Sverige.

Vi satt i en bil på väg från Tarlac till Manila och regnet piskade mot vindrutan. Nästan mitt i tyfonens centrum befann vi oss, och ett tag hade det varit osäkert huruvida vi överhuvudtaget skulle komma i väg. Det var den sjätte tyfonen i landet sedan vi kommit till Filippinerna cirka två och en halv månad tidigare. Av den anledningen hade jag under samma dag blivit intervjuad av den småländska lokaltidningen Barometern och nu ringde alltså SVT för att spela in en videointervju. De ville veta om det rådde panik hos människor, om jag var i fara, om jag kände mig orolig och om jag verkligen, efter så många tyfoner, inte övervägde att åka hem till Sverige. Det var befogade frågor men samtidigt kändes de i stunden en aning absurda. Såklart var människor rädda för sina liv, men faktum är att naturkatastrofer inte längre är någon ovanlighet i Filippinerna. Det var den sjätte tyfonen på två och en halv månad. Det var redan vardag för människor i landet, och majoriteten hade ingen möjlighet att överväga att lämna landet. Varför skulle jag då lämna den vardagen så fort den inte passade mina levnadsstandarder längre? Som deltagare i utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan kände jag att syftet var att dela vardagen med mina nya filippinska vänner.

Jag berättade för journalisterna att jag själv kände mig ganska säker. Jag hade ett bra skyddsnät omkring mig och jag bodde i en värdfamilj som, i jämförelse med de flesta i Filippinerna, hade ett stabilt hus. Jag berättade också om att vår värdfamilj förberett sig inför att tyfonen skulle komma genom att sätta för en plywoodskiva i fönstret på den lilla butiken de ägde, och köra in bilarna på innergården så att det inte skulle finnas någon risk att de flöt i väg. Många människor flyttade upp alla värdesaker på övervåningen i hopp om att vattnet inte skulle stiga så högt. Vi hade turen att inte behöva oroa oss över om taket skulle sitta kvar på huset, men vår värdfamilj berättade om hur andra i Filippinerna förberedde sig genom att knyta rep över plåttaken för att slippa gå ut i stormen mitt i natten och leta efter dem.

Vår värdsyster visade nyhetsrapporteringar med bilder på förstörda hus, översvämmade vägar och döda djur och människor. De senaste åren har tyfonerna i Filippinerna ökat alltmer och kostat många människoliv. I takt med det ökade antalet naturkatastrofer har även skolorna anpassat sig på olika sätt. Förväntas det komma en tyfon håller skolorna stängt och vår värdbror som pluggar på gymnasiet visade oss ett projekt han höll på med i det nyligen införda skolämnet ”Disaster response readiness” där de lär sig att förebygga katastrofer. Hans projekt gick ut på att bygga en prototyp av sitt eget hus med möjliga utrymningsvägar och skyddsrum.

Några av de allra hårdast drabbade av klimatförändringarna i Filippinerna är bönderna. Risodling är huvudförsörjning för många i landet och risbönderna är redan väldigt utsatta på grund av diskriminering och svåra arbetsförhållanden. Det gäller även vissa av de människor som tillhör den filippinska ursprungsbefolkningen, som även de bor i enkla hyddor och odlar sin egen mat. Under våra tre månader i Filippinerna fick vi möjligheten att träffa både människor som jobbar som risbönder och människor som tillhör aetafolket, och alla vittnade om utmaningarna med naturkatastroferna. En tyfon kan förstöra en hel skörd och människor riskerar därmed att helt bli utan mat och inkomst.

Som svar på journalisternas frågor om jag kände mig orolig och var i fara – ja, självklart är tyfonerna livsfarliga, men den oron som ska få höras är egentligen inte min, det är oron hos de människor som dagligen lever med osäkerheten om de kommer ha något hus kvar när nästa tyfon är över. De människor som behöver oroa sig för sina liv. Vi som deltagare i Ung i den världsvida kyrkan hade förmånen att få dela vardag med dessa människor under tre månaders tid, men nu är vi tillbaka i en helt annan vardag i Sverige igen. Våra kompisar i Filippinerna är kvar i den vardag där naturkatastrofer mer eller mindre blivit standard. Min uppgift är att föra deras historier vidare.

Texten är skriven av Nadja Ericon, en av deltagarna i utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan under hösten 2024. Programmet syftar till att dela tro, liv och vardag med människor på en annan plats i världen.