Jag fick möjligheten att vistas 3 månader i Karagwe, Tanzania, under hösten 2024 via Act Svenska kyrkans utbytesprogram ”Ung i den världsvida kyrkan” som deltagare från Göteborgs stift. Jag reste dit i september och kom tillbaka i början av december.

Jag får erkänna att jag inte visste mycket om landet jag skulle till, och förberedelserna var många. Efter att jag packat ner en hel del kläder för soligt väder fick jag reda på att det skulle vara regnperiod i stort sett hela tiden jag skulle vistas där, så jag fick tänka om. Linnekläderna byttes i stället ut mot funktionskläder, regnjacka och regnbyxor åkte med i packningen tillsammans med strumpor som skulle torka snabbt om jag vadade i mycket vatten. Ändå behövde jag inte använda regnjackan mer än några enstaka gånger under alla de månader jag kom att vistas i Tanzania.

Uteblivet regn och längre torrperioder är ett stort problem för lokalinvånarna och något som jag själv fick uppleva när jag var där. I ett område som Karagwe, där 96% livnär sig på eget småskaligt jordbruk, innebär det ödesdigra konsekvenser för familjerna då växter vissnar och boskap inte har något att äta och dör. När jag pratade med vår handledare Merabu så frågade jag henne om det är nytt fenomen och hur länge människorna skulle klara sig framöver om trenden fortsätter som det gör. Hon svarade mig då att det är bara är de senaste åren som torrperioderna i Karagwe varit längre och mer konsekventa. Och att de klarar sig, för tillfället, men fortsätter det så här så kommer det att innebära stora konsekvenser för familjerna som redan börjat ransonera maten beroende på hur mycket man har sparat på sig från förra skörden eller hur mycket pengar man har.

När jag själv tänker tillbaka på mina egna observationer så finns det ett specifikt tillfälle jag minns. Och det är när jag och mina kompisar var i Kituntu, en by högt upp bland bergen med vid utsikt över landskapet. På kvällarna när solen hade gått ner kunde man se hur det lyste upp orangea fläckar i mörkret. Det var inte lampor utan små skogsbränder lite här och var. Några dagar senare var vi på promenad och fick gå förbi ett område som hade brunnit. Stammarna på träden var alldeles svedda av branden, och löven blekgula. Sophanteringen är ett problem i Tanzania, man eldar helt enkelt upp soporna i gropar ute på fälten. Risken när det är såpass torrt som det var när jag var där, är att det då även kan bli okontrollerbara bränder, och vad jag kunde se fanns det inte heller några brandstationer.

Så grödorna växer inte och det som faktiskt växer kan komma brinna upp. En sak är säker – klimatförändringarna påverkar Karagwe mycket eftersom samhället är så starkt beroende av sina odlingar. Men folket i Karagwe visar på otrolig resiliens och vilja att anpassa sig och förbättra sin situation. De har ett college som heter KARUCO, som arbetar ihärdigt med att utbilda personer att effektivisera jordbruket genom t.ex. odla ”varannan rad, vartannat frö”.

På KARUCO kan man även utbilda sig till veterinär. Man försöker spara på det regnvatten som kommer, och de som är rika nog kan köpa stora vattentankar för att ha en mer jämn tillgång till vatten året runt. Märk då att Tanzania hör till ett av de länder med relativt låg BNP och utbredd fattigdom. Ändå funderar de på hur de själva kan minska sitt eget klimatavtryck för att bättra sin situation, istället för att påpeka att det rimligtvis borde vara rikare länder med mycket större klimatavtryck som kanske borde försöka minska dem i första hand.

Vad kan vi i Sverige göra då? Det finns onekligen en viss komplexitet i frågan, för att jag tror att bara lägga massa pengar utan att veta vad de faktiskt går till bara för att få landet ur fattigdom kommer definitivt resultera i ökade koldioxidutsläpp, speciellt med tanke på att det förekommer korruption. Det är inget utmärkande enbart för Tanzania, det är så med de flesta länder som tar sig ur fattigdom och industrialiseras.

Efter min tid i Tanzania tror jag däremot att ett bistånd som får människor ur fattigdom medan det samtidigt kontrollerar att det sker på ett hållbart sätt är det bästa alternativet. Ett av Act Svenska kyrkans fokusområden är just försörjning och klimaträttvisa. Jag tror att framtida projekt i Karagwe som stöttar effektivt och miljövänligt jordbruk av ”cash crops” som förbättrar ekonomin i samhället, pengar för fler vattentankar hos fler familjer, och investering i solpaneler är just nu ett av de bättre tillvägagångssätt för att både bättra samhällets ekonomi, människors välmående och det samtidiga ökade behovet av energi. Med andra ord ett bistånd som är väl genomtänkt med en tydlig transparens av resursflödet och en målbild av exakt hur pengarna ska förvaltas på ett hållbart, rättvist och effektivt sätt. Kan ACT Svenska Kyrkan ordna det så finns det hopp.

Text av: Hanna Egestål, deltagare i utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan 2024