För drygt en månad sedan befann jag mig i Amman på en konferens tillsammans med representanter från ett tjugotal kristna biståndsorganisationer. Vi samlades för att planera hur vi kan stärka samarbetet för klimaträttvisa och omsorg om skapelsen.

Fågelvägen var vi bara omkring 500 kilometer från Gaza – platsen för ett av de mest fruktansvärda övergreppen i mänsklighetens historia i vår tid. Kriget kändes på samma gång långt borta i vårt mötesrum, men ändå ständigt närvarande. Särskilt när våra kollegor från krigs- och ockupationsdrabbade länder delade sina erfarenheter. Det blev smärtsamt tydligt hur miljö- och klimatnödlägen är tätt sammanlänkat med den väpnade konflikten, ojämlikhet och förtryck.

En av deltagarna som på ett gripande sätt illustrerade detta var miljö- och fredsaktivisten Simon Awad, grundare av den lutherska kyrkans miljöcenter på Västbanken. Han har gjort bevarandet av biologisk mångfald till sin livsuppgift och ser kampen för klimat- och miljörättvisa som en väg till fred.

I sitt föredrag uttryckte han sin sorg över det pågående folkmordet i Gaza:

”Stora delar av mitt folk håller nu på att förgöras av svält.”

Samtidigt, berättade han, pågår ett annat slags mord – ekocid – när tusenåriga olivträd bränns ner och ekosystem förstörs till följd av ockupationen, med en ohållbar expansion av bosättningar, där det palestinska befolkningen fördrivs från sina jordar och hem.

”Folkmordet sker nu, men ekociden berövar oss vår framtida överlevnad.”

Han uppmanade oss att stödja en rättvis fred för människorna i Gaza – och samtidigt göra allt vi kan för att stoppa den massiva förstörelsen av naturen, för att säkra livsförutsättningarna för både människor och andra arter.

Simon och andra deltagare vittnade om Israels användning av förbjudna kemiska vapen, bland annat vit fosfor, som riskerar att ödelägga jordar i generationer – både i Gaza och i Bekaadalen i Libanon.

”Om det fanns en lag mot storskalig miljöförstöring skulle Israel hållas ansvarigt.”

Även om en sådan lag ännu inte finns, uttryckte Simon tacksamhet över att Svenska kyrkan och Kyrkornas Världsråd driver på för att den ska bli verklighet.

Det var tydligt att han var djupt berörd när han berättade om förstörelsen han bevittnar. Miljögrupper som drivits av flyktingkvinnor och som hans center stöttat på Västbanken har nyligen tvångsförflyttats, och deras odlingar har förstörts av bosättare. Det skulle kunna leda till uppgivenhet – men inte för Simon. Han och hans kollegor har i stället fortsatt sitt arbete med ännu större ihärdighet.

En verksamhet som särskilt berörde oss var projektet där barn får följa med ut för att räkna fågelarter. Det handlar om att väcka intresse för fågelskådning – men också om att väcka empati för andra levande varelser. I ett samhälle präglat av våld och ockupation, där barn ibland riktar sin frustration mot småfåglar med slangbellor, arbetar miljöcentret för att odla kärlek till livet.

Det är lätt att känna hopplöshet inför dessa fruktansvärda övergrepp. Men samtidigt grips jag av hopp – ett trotsigt hopp! Om Simon inte ger upp – då kan inte jag heller göra det. Om han inte är ensam i sin kamp – då är inte heller vi ensamma, vi som längtar efter fred mellan människor och fred med jorden.

”Hallå”, säger Simon när jag talar om fred. ”Du måste säga att den ska vara rättvis också.”

Ja, just det rättar jag mig själv. Vi behöver fortsätta arbeta för rättvis fred mellan människor – och en rättvis fred för alla levande varelser.

Och till dig som nu läst mina rader vill jag bara hälsa: Njut nu av vår vackra värld i sommargrönskan!

Men glöm inte – vi behöver kroka arm med Simon och alla andra som just nu kämpar för sin och artrikedomens överlevnad. Låt oss odla omsorg om varandra och till hela Guds vackra skapelse. För en annan värld är möjlig!

Text: Margareta Koltai, Policyrådgivare för klimaträttvisa, Act Svenska kyrkan