Att föreställa sig ett annat Afrika – bortom koloniala normer om genus och kärlek

Vilka berättelser får egentligen forma bilden av Afrika, och vilka får inte höras? Under konferensen Imagine a Queer Africa i maj i år samlades aktivister, forskare, religiösa ledare och kulturutövare från hela den afrikanska kontinenten i Sydafrika. Diskussionerna kretsade kring genus, kärlek och identitet i Afrika idag – diskussioner som ofta förvanskats av ett kolonialt arv.

Konferensen bidrog till att skapa ett rum där ärliga, modiga och inspirerande samtal kunde ta form. Det gav en stark påminnelse om hur vi kan föreställa oss ett annat Afrika som är rättvist, inkluderande och framförallt ett Afrika som får definiera sig självt.

– Karin Hugsén, regional policyrådgivare för Afrika på Act Svenska kyrkan.

Vad innebär det att föreställa sig ett queert Afrika?

Den frågan genomsyrade samtalen vid konferensen. För ofta börjar berättelsen om hbtqi+-rättigheter i Afrika med en felaktig premiss: att queera identiteter och könsöverskridande uttryck är något västerländskt, något främmande. Men som flera deltagare på konferensen underströk: det är inte ’homosexualitet’ som är en kolonial import – det är homofobin.

Frågan om vad som är kolonial import, vad som är genuint ”afrikanskt” och vad som har begravts i historien är något som konsekvent lyftes fram i diskussionerna under konferensen.

Innan Europas koloniala expansion (som gick ut på att erövra land, exploatera naturresurser och tillskansa sig rikedomar) och som innebar förändrade maktstrukturer, moral och lagstiftning, präglades många afrikanska samhällen av stor variation och komplexitet vad gäller genus, familj och sexualitet. I flera kulturer fanns ett komplementärt könstänkande snarare än en strikt binär uppdelning. Kvinnor kunde inneha maktpositioner, som Iyoba i Benin eller Kandake i forna Nubien. Ett tredje kön eller könsöverskridande roller erkändes ofta, inte sällan med stark andlig betydelse. Hos Dagara-folket i dagens Burkina Faso sågs barn med både manliga och kvinnliga själar som spirituellt utvalda.

Genus och sexualitet var inte nödvändigtvis tabuämnen. Istället fanns också rika traditioner av initiationsriter och sexualundervisning, där samtal om kroppen, ansvar och relationer var ett naturligt samtal. Till exempel att relationer innan äktenskapet förekom utan att det ansågs tabu eller att sexuellt utforskande kunde ses som naturlig del av ungdomars utveckling. En påminnelse om att våra mer nutida moralnormer aldrig har varit universella.

Vad är afrikanskt?

Samtidigt måste vi akta oss för att romantisera den förkoloniala historien. Även om många samhällen visade på könsöverskridande och sexuell mångfald, fanns det också spår av patriarkala strukturer, utsatthet och könsmaktsordningar. Historien är rik, mångsidig och motsägelsefull. Det viktiga är att erkänna denna komplexitet, snarare än att förenkla den.

Det är också avgörande att förstå att kolonialismen inte spreds oberoende av kristendomen utan att de var djupt sammanflätade. Kolonialism och religion samverkade dessutom med andra intressen, såsom kapitalism och exploatering, och tillsammans bidrog de till att omforma självbilden och de kulturella värderingarna i afrikanska samhällen

Ett annat tydligt exempel gäller familjestrukturer. Som flera deltagare på konferensen påpekade har afrikanska familjer alltid varit mångfacetterade, byggda på utökade släktband, gemensamt föräldraskap och flexibla roller. Däremot är idén om kärnfamiljen dvs. en gift heterosexuell man och kvinna som uppfostrar sina biologiska barn i ett enskilt hushåll- en kolonial import. Denna familjeform har genom kolonialism och mission idealiserats och framställts som den enda legitima.

Det är därför ingen slump att queera aktivister i dagens Afrika ofta inte bara vänder sig mot förtryckande lagar, utan också mot berättelsen om vad som anses vara “afrikanskt”. Att återberätta och återupprätta den mångfacetterade, också queera historien, är ett sätt att avkolonisera identiteter.

Under konferensen lyftes också den globala anti genus-rörelsens ökande inflytande, en rörelse av konservativa, nationalistiska och religiösa aktörer. Från högerkristna organisationer i USA till statssanktionerad propaganda från Ryssland sprids budskap om “traditionella värderingar” och “skyddandet av familjen” ofta med hbtqi+-personer som måltavla. I detta sammanhang används ofta religionen av regressiva krafter som ett vapen för att kontrollera och utestänga.

Vad har det här lett till?

En våg av lagförslag och lagar i flera afrikanska länder har lagts fram. Uganda antog 2023 en av världens mest repressiva hbtqi-fientliga lagar, där vissa former av samkönade relationer kan ge dödsstraff. Liknande tendenser syns i Nigeria, Ghana, Kenya och andra länder, ofta i kombination med ökad övervakning, censur och hatbrott.

Så kallade “konverteringsterapier”, ofta sanktionerade av religiösa grupper, där unga människor utsätts för psykisk och fysisk misshandel i syfte att “omvändas” är också vanligt förekommande. En deltagare på konferensen berättade att hen utsattes för elchocker mot huvudet och tvingades se på foton av nakna kvinnor som en del av sin terapi. Forskning visar tydligt att dessa praktiker inte bara är ineffektiva, de är traumatiserande.

Ett centralt inslag i samtalen under Imagine a Queer Africa var också frågan:

Måste religion och queera identiteter stå i konflikt? Svaret var ett entydigt: nej.

Även om kristendom historiskt och i nutid använts för att motivera förtryck mot hbtqi+-personer, så finns också en mångfald, en levande och växande tradition av teologer, troende och trosbaserade rörelser som visar att kärleken mellan människor, oavsett kön, inte är i strid med kristen tro.

Under konferensen lyftes att Jesus aldrig nämner homosexualitet. Istället återkommer han gång på gång till kärlekens budskap: att älska sin nästa, att visa barmhärtighet, att stå på de marginaliserades sida. Denna kärlek är inkluderande och icke-dömande.

Dessutom börjar en ny generation afrikanska teologer att återerövra tolkningsföreträdet. Genom queerteologi, befrielseteologi och intersektionell analys ifrågasätts koloniala bibeltolkningar och stereotypa uppfattningar om vad som är “syndigt”.

Organisationer som GIN-SSOGIE och Inclusive and Affirming Ministries i Sydafrika arbetar aktivt för att förena tro och inkludering. De visar att vara troende, eller kristen och queer, inte behöver vara ett motsatsförhållande. Det kan vara en djup livssyntes.

Vad betyder det här för oss?

För oss som arbetar med mänskliga rättigheter, utvecklingssamarbete eller trosbaserade initiativ innebär det här ett ansvar, nämligen:

• Att inte bidra till att reproducera koloniala narrativ. Det innebär att vara medveten om hur vissa idéer, till exempel queera identiteter, benämns som ”oafrikanska” medan det i själva verket är en repressiv hållning som är resultatet av en kolonial ideologi och missionärers moralnormer. Vi behöver aktivt motverka dessa genom att erkänna den historiska komplexiteten och maktens roll i hur normer formats och påtvingats.

• Att lyssna till och lyfta afrikanska röster som alltid funnits men tystats. Det handlar inte bara om att ge utrymme utan också om att konkret stödja lokala aktörer genom att säkra finansiering för teologisk utbildning, samtalsforum och trygga rum där teologiska och existentiella frågor kan bearbetas i sin egen kontext. Det är i dessa sammanhang nya berättelser kan växa fram, grundade i lokala verkligheter.

• Att lyfta fram en mer nyanserad historiebeskrivning. Det handlar om att erkänna den mångfald av röster och aktörer, både historiska och nutida, som i olika delar av Afrika har kämpat för rättigheter, värdighet och erkännande. Genom att synliggöra dessa berättelser utmanar vi idén om att hbtqi+-rättigheter står i motsättning till afrikansk kultur.

• Att uppmuntra biståndsaktörer att inte undvika religion och trosfrågor, utan snarare involvera och samarbeta med trosbaserade aktörer som har inflytande över både samhällsnarrativ och kulturella värderingar. Här finns även allierade som arbetar med frågorna från andra infallsvinklar och som ofta förbises.

I en tid då globala aktörer använder sexualitet, genus och religion som slagfält för geopolitisk och ideologisk kontroll, måste vi stå fast vid det enkla men kraftfulla budskapet:

Alla människor har rätt att leva fria, älskande och värdiga liv oavsett vem de är eller vem de älskar.

Som en av deltagarna uttryckte det:

”When we call for the liberation of LGBTI persons… we are not introducing foreign values; we are returning home to our own African principles of Ubuntu, coexistence, and dignity for all.”

Det är detta ljus, denna kraft och envisa hoppfullhet, som jag tagit med mig hem. Och som förtjänar att få lysa starkare både i Afrika och här.

/Karin Hugsén, regional policyrådgivare Afrika på Act Svenska kyrkan.