Idag presenterade regeringen biståndsbudgeten för 2026. Regeringens biståndspolitik ligger fast och följer i stora drag den linje som slogs fast i Tidöavtalet och Reformagendan: ett ökat fokus på Ukraina, svenska intressen och migration. Erik Lysén kommenterar.
Världen befinner sig i ett akut läge på grund av väpnade konflikter, klimatkris, auktoritärt styre och ojämlikheter. Samtidigt skär USA, men också andra länder, ner biståndet kraftigt. Behovet av humanitärt stöd är rekordstort – över 300 miljoner människor är i behov av skydd och hjälp.
Som svar på omvärldsläget gör regeringen i huvudsak två saker: den ökar stödet till Ukraina ytterligare och omfördelar pengar till det humanitära biståndet. Båda satsningarna är angelägna och nödvändiga. Problemet är att dessa ökningar sker på bekostnad av det långsiktiga utvecklingssamarbetet med flera av världens mest utsatta länder. Det har direkta konsekvenser för människors liv, och underminerar möjligheterna att förebygga framtida kriser.
Ukrainabiståndet och resten av världen
Nästa år beräknas det svenska stödet till Ukraina uppgå till 10 miljarder kronor – nästan en femtedel av den totala biståndsbudgeten. Act Svenska kyrkan stöder helhjärtat biståndet till Ukraina. Ukrainas sak är vår, och vi behöver stödja landet på alla sätt både för deras och vår egen skull.
Samtidigt finns det skäl att påminna om att snabba ökningar riskerar att minska effektiviteten i insatserna. Tyvärr ser vi också att Ukrainabiståndet tränger undan stödet till andra delar av världen. Sedan 2022 har biståndet till länder i Asien upphört nästan helt, stödet till länder i Afrika, Mellanöstern och Latinamerika har minskat med mellan 40 och 45 procent.
Det finns goda skäl att finansiera Ukrainastödet på annat sätt än genom den ordinarie biståndsbudgeten. Det militära stödet till Ukraina tas inte från försvarsbudgeten, utan finansieras med tillfälliga lån. EU har valt att skapa en separat fond för stöd till Ukraina för att undvika att tränga undan stödet till andra regioner. På samma sätt kan och bör Sverige finansiera Ukrainabiståndet utanför den ordinarie biståndsramen.
Demokratirörelsen i Myanmar lämnas
Regeringens beslut, tidigare denna månad, att avsluta utvecklingssamarbetet med Myanmar – mitt under pågående strategi – är ett exempel på hur kortsiktigheten breder ut sig i biståndspolitiken. Trots löften om långsiktighet bryts avtal och strategier som regeringen själv nyligen beslutat om. Act Svenska kyrkan var mycket positiv till Myanmarstrategin som betonade civilsamhällets roll i ett framtida demokratiskt samhällsbygge.
Att Sverige nu drar tillbaka sitt stöd till civilsamhället och människorättsförsvarare är djupt oroande. Sverige bör och kan finnas kvar i auktoritära länder där organisationer och aktivister kämpar för en demokratisk utveckling. Som regeringen själv skriver är det möjligt att bedriva meningsfullt bistånd i länder vars ledning saknar demokratisk reformvilja: ”Att Sverige ger stöd till civilsamhället även i länder där utvecklingen går i fel riktning skapar förutsättningar för förändring.”
Mer humanitärt bistånd – men mindre stöd till länder i kris
Regeringen har under 2025 flera gånger tillfört mer medel till det humanitära biståndet. Detta är nödvändigt och välkommet, givet det akuta läget. Nedskärningar från USA och andra givare har tvingat humanitära aktörer till extremt hårda prioriteringar. Idag nås endast 114 miljoner av de 300 miljoner människor som är i behov av humanitärt stöd, och detta begränsas till direkt livräddande insatser. Följderna kan till exempel ses i flyktinglägret Kakuma i Kenya.
Det humanitära biståndet mäktar inte med att ta hand om konsekvenserna av ytterligare nedskärningar. Tvärtom behöver det kompletteras med långsiktigt utvecklingsbistånd som stärker tillgången till grundläggande samhällstjänster som sjukvård och utbildning, samt stödjer nationella och lokala civilsamhällesaktörer i deras arbete för att stärka demokrati och bygga fred.
Sverige har länge varit känt som en principfast, behovsbaserad och flexibel humanitär givare som investerat i att stärka det globala humanitära systemet. Denna inriktning bekräftades också i den nya svensk humanitära strategi för 2025-2029, som antogs innan sommaren. Ett av strategins övergripande mål är att minska de humanitära behoven genom att stärka kopplingen till det långsiktiga biståndet i fragila- och konfliktdrabbade stater, detta har Act Svenska kyrkan välkomnat.
Trots att regeringens humanitära strategi betonar vikten av långsiktigt bistånd till fragila stater, ser vi motsatsen i praktiken. Under 2024 beslutade regeringen att fasa ut Sveriges långsiktiga engagemang i Sydsudan, Mali och Burkina Faso, och i år har samma beslut tagits för Afghanistan och Myanmar. Framtiden för stödet till Sudan och Somalia är också osäker.
I budgeten tycks regeringen ha övergett ambitionen i den humanitära strategin att stärka kopplingen till det långsiktiga biståndet i fragila stater. I stället överlåts ansvaret till andra aktörer:
”Livräddande insatser är dock inte tillräckliga för att långsiktigt minska humanitära behov. Regeringen verkar därför för att utvecklingsaktörer som exempelvis FN, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna stannar kvar för att bygga motståndskraft…”.
Men argumentationen är inte övertygande. Världsbanken vädjade så sent som i juni i år till världssamfundet att öka stödet till fragila länder.
Priset för att överge människorna i de här mycket krisdrabbade länderna är högt. Det handlar inte bara om ökat mänskligt lidande utan också om stora kostnader när investeringar i att förebygga humanitära katastrofer läggs ned. Dessutom missar Sverige möjligheten att, som med stödet till demokratiaktivister i Myanmar, bygga relationer med framtida demokratiska regimer.
Erik Lysén, Chef Act Svenska kyrkan