Nya vänskapsband mitt i kriget

När kriget kom till Ukraina vändes Olenas liv upp och ned. Innan Rysslands invasion levde hon ett aktivt och lyckligt liv i Charkiv med man, tre döttrar och barnbarn. I dag befinner hon sig på ett mottagningscenter för internflyktingar i Lviv och allt har förändrats.

Olena väntar tålmodigt på att vi ska få tekniken på plats. Kameran ställs in och ljud testas. Vi  sitter i ett allrum på 100 % Life, ett av många center som får stöd från bland annat Act Svenska kyrkan. Runtomkring oss är det full aktivitet och samtal och lek pågår parallellt. Förutom tv, bord, stolar och framdukat fika finns ett hörn fullt av leksaker.

Oväntad vänskap

Jag ber om ursäkt för att hon får vänta, men Olena tittar lugnt på mig och försäkrar att det inte är någon fara. Under tiden kryper en liten flicka upp i hennes knä för att ögonblicket senare hoppa ner på golvet och hämta dockan hon tappat. Sedan upp igen. Jag tänker att flickan nog är Olenas barnbarn då deras avslappnade och kärleksfulla förhållningssätt ger intrycket av att de känner varandra väl. Jag frågar Olena och hennes ansikte spricker upp i ett stort leende.

– Nej, vi har inte känt varandra länge alls, säger Olena och skrattar. Den lilla flickan, som heter Larysa och är tre år, skrattar också.

Flickans mamma, Olha, kommer förbi och sätter sig. Hon berättar att familjen kom till Lviv och centret för tre veckor sedan. Det var då de träffade Olena för första gången. Olha och hennes man tog sig från Vilyansk till Lviv med sina fem barn, varav den yngsta, sonen Mykola, bara är sex månader gammal. Att fly var att ta en stor risk, men att stanna än värre.

– Jag var väldigt rädd och orolig över att behöva utsätta mina barn för något så riskabelt som en flykt, säger Olha och hennes ögon tåras. Men vad kunde vi göra?

Larysa iakttar sin mamma och Olena, som tröstar. Här finns många trygga vuxna och flickan vet att gråt snart övergår i skratt. Hon är uppenbart förtjust i Olena och den uppmärksamhet som den äldre kvinnan ger henne. Men efter ett tag tröttnar Larysa på att sitta still och går fram till storasyster, Vanessa, som sitter och språkar med vår fotograf en liten bit bort. Vanessa, som är några år äldre än Larysa, lägger armen om lillasyster och visar hur fint hon färglagt fotografens fingernaglar med tuschpenna. Larysa vill också måla.

Överlevde mot alla odds

Precis som Olha och hennes familj, tvingades även Olena att fly på grund av kriget. Hon och hennes man lämnade sin hemstad i Charkivregionen i östra Ukraina och kom till Lviv för tre månader sedan. Tyvärr skadades Olenas man svårt i ett bombanfall en dag när hon var tillfälligt bortrest.

– Grannarna ringde och berättade att ljuset varit tänt i huset i flera dagar, berättar Olena. På grund av krigssituationen och risk för beskjutning är det förbjudet att slå på ljuset efter mörkrets inbrott, så grannarna förstod att något var fel, fortsätter hon. Olena blev orolig och försökte ringa sin man, men telefonnätet låg nere och det gick inte att komma fram. Olena reste då hem så snabbt hon kunde och tog sig fram till huset. Där hittade hon sin man medvetslös och svårt skadad på golvet.

– Jag blev väldigt upprörd och djupt chockad, berättar Olena med tårar rinnandes nedför kinderna. Men jag var tvungen att ta mig samman och letade efter hans puls. Den fanns där. Han levde!

Vi tar en paus och Olena tar ett djupt andetag och torkar tårarna. I dag är Olenas man starkare och har lärt sig gå igen. Han lever dock med sviterna från den svåra skallskadan och kommer aldrig att bli helt återställd. Men han lever. Nu är det Olha som tröstar Olena. De sitter och småpratar en stund innan Olha går för att lägga lillebror Mykola, som ska sova middag.

Splittrad familj

Olena berättar att hon har tre döttrar och hennes ögon lyser av stolthet. Två av dem, den yngsta 14 år och den mellersta 23 år, bor i Lviv. Här finns också de två barnbarnen som går i skola och förskola. Men när Olena ska berätta om sin äldsta dotter har hon svårt att få fram orden.

– Min äldsta dotter är inom militären och jag vet inte var hon är, säger Olena sorgset. Jag har gått igenom så mycket. Så mycket våld, så svåra tider.

Olena tittar ut genom fönstret. Jag betraktar hennes profil och tänker att hon, som så många andra här, tvingats genomlida ohyggliga kval. Hur hanterar man allt, hur överlever man? Olena avbryter mina tankar som om hon läst dem.

– Barnen ger mig styrka, säger Olena och ler. När de kommer hit… jag kan inte få nog. Ibland när jag av olika anledningar inte mår bra, när min själ värker, tänker jag på barnen och att jag måste ta hand om dem, säger Olena och ler.

Ett vackert och livslångt åtagande

Innan vi avslutar vårt samtal berättar Olena att hon fått den hedrande frågan om att bli gudmor till Olhas son, Mykola. Det är ett vackert och livslångt åtagande som familjen anförtror Olena, trots att de bara känt varandra i några veckor. Kanske är det så att starka band uppstår snabbare i extraordinära situationer och kontexter, där ingen kan ta livet för givet och där ingen vet hur morgondagen ser ut.

– Jag ska köpa ett kors till lilla Mykola eftersom det är tradition att ge ett kors till den som döps, berättar Olena stolt.

Ljudet på inspelningen stoppas och jag tackar Olena, Larysa och Olha för att de tagit sig tiden att prata med mig. Deras berättelser har berört mig djupt. Jag blickar ut över rummet och iakttar människorna som samlats här. Människor vars vägar möttes just här – på ett mottagningscenter i Lviv.

Trots svåra umbäranden och stora utmaningar, finns här ändå en känsla av hopp. Hopp i form av medmänsklighet och värme som sprider ljus i mörkret. Hopp om att kriget en dag ska ta slut, så att familjer som splittrats kan återförenas och människor som tvingats på flykt kan få komma hem.

Text: Sara Holmberg