Gemenskap och hopp i krigets skugga

Efter närmare fyra år av krig har flyglarm, bomber och mänskliga förluster blivit en del av vardagen för många människor i Ukraina. Hem har förvandlats till ruiner, familjer har splittrats och tryggheten försvunnit, ibland över en natt. Mellan åtta och tio miljoner saknar värme, el eller vatten och Ukraina går igenom sin svåraste krigsvinter hittills.

Men trots allt finns det ljusglimtar i krigets skugga. Intill en gammal stenkyrka i den polska staden Bielsko-Biala ligger ett vackert församlingshem som sjuder av liv. Här har ett mottagningscenter för människor som tvingats fly från kriget i Ukraina vuxit fram. Det är en plats där sorg får möta hopp och där människor kan börja läka.

För Nathaliia Bakumenko, som själv flytt från kriget i Ukraina, blev centret mer än bara en tillflykt. Hon beskriver det som en plats där människor som tvingats lämna allt får en chans att börja om. En plats för trygghet, medmänsklighet och värme.

– Vi kan inte förändra situationen, men vi kan leva med den – tillsammans, säger Nathaliia.

En plats att andas på

Nathaliia kom till centret i Bielsko-Biala illsammans med sin son när kriget bröt ut. Hon är utbildad grundskolelärare och har alltid arbetat med barn.  På centret får hon fortsätta göra det hon älskar – undervisa, stötta och skapa trygghet. Hon beskriver det som en plats att kunna andas på igen.

– Jag är på den plats jag måste vara. Jag får utöva mitt yrke och jag kan göra det bra. Det gör mig lycklig, säger Nathaliia med ett leende som rymmer både stolthet och ödmjukhet.

Här får hon se hur barn som tystnat av rädsla börjar prata och skratta igen. Hur mammor hittar styrka i varandra. Hur ett möte kan öppna dörren till ett nytt liv.

– Min granne kom hit för att läsa polska. Hon träffade en kvinna som tipsade om ett jobb, nu har hon arbete. Sådana möten sker varje dag. Små mirakel i vardagen, säger Nathaliia och får något varmt i blicken.

Centret erbjuder kurser i språk, juridik och ”starta eget”. För barnen finns pyssel, schack, keramik och ett lekrum för de minsta – en plats där de får vara just det: barn.

– De kommer hit och vill aldrig gå hem, säger Nathaliia med ett skratt. Här finns andra vuxna, här möter de sina landsmän. De har vänner här.

På centret finns också professionellt stöd i form av psykologer och socionomer. Men framför allt finns här gemenskap. En känsla av att ingen är ensam.

– När du är ensam känns det som att ingen behöver dig. Men här är vi tillsammans, säger Nathaliia och hennes ögon lyser upp.

Ett ögonblick som säger allt

En av dem som ofta kommer till centret är Nadiya. Hon är åtta år, har pigga ögon och ett Harry Potter-spänne i håret. När hon får syn på Nathaliia spricker hon upp i ett stort leende och kastar sig i hennes famn. Ett ögonblick som säger mer än tusen ord.

Nadiya flydde med sin mamma Katheryna när bomberna började falla i Ukraina. Hon har svårt att sova, och ibland kommer tårarna utan att hon riktigt vet varför. Hon saknar sin mormor, sina vänner och sitt gamla rum. Men hon berättar också att hon har en lös tand och att hon älskar gymnastik. Hon sneglar på Nathaliia, som blinkar tillbaka med ett varmt leende.

– Vi förstår varandra, säger Nathaliia och rör vid Nadiyas kind.

Nadiya leker vidare med de andra barnen, och deras skratt ekar i korridorerna. Men bakom skratten finns också en sorg berättar Nathaliia. Livet långt hemifrån är stundtals mycket svårt och många barn saknar sina fäder och sina mor- och farföräldrar som ofta är kvar i Ukraina.

Att hålla fast vid hoppet

Nathaliia bär på sin egen oro – för morgondagen, för sin man och mamma som finns kvar i Ukraina. Varje morgon börjar med att läsa nyheterna – hur har natten varit därhemma?

– För varje ukrainare är det samma sak. Man vaknar med hjärtat i halsgropen, säger hon och torkar tåren som rinner nerför kinden.

Men mitt i ovissheten håller hon fast vid hoppet. Hon vet att hon måste tro på sig själv – för sin sons skull. Det är svårt att veta hur morgondagen kommer att se ut, och omöjligt att planera för framtiden. Men det går att drömma. Och Nathaliia drömmer om att få återförenas med sina älskade.

– Jag vill att min familj ska vara tillsammans. Oavsett om det blir i Ukraina eller någon annanstans, säger Nathaliia med eftertryck.

Och kanske är det just det centret handlar om. Att hålla fast vid drömmen om att livet kan bli helt igen. Att barn som Nadiya ska få känna sig trygga. Att människor som Nathaliia finns där – ser, lyssnar och ingjuter mod till att våga drömma igen. Att framtiden, trots allt, fortfarande är möjlig.

Text: Sara Holmberg, kommunikatör