En gemenskap av olikheter

Det är inledningen till en av två gudstjänster som katoliker och lutheraner nyligen firade tillsammans i Amman. En fortsättning på den historiska resan som började i Lund 2016 då påven Franciskus från katolska kyrkan och biskop Munib Younan, ordförande i Lutherska Världsförbundet, firade gudstjänst till minne av 500 år av reformation.

Den här dagen i Amman leds gudstjänsterna av biskop Munib Younan och ärkebiskop Pierebattista Pizzaballa, från romersk katolska kyrkan i Jerusalem. Jag sitter längst fram och ser med glädje hur bröder och systrar från olika kyrkotraditioner samlas tillsammans i bön och gemenskap.

Mössor, dok och sjalar
Jag ser mina lutherska kollegor framme vid altaret sida vid sida med katolska vänner. Dessutom runt om i kyrkorummet ser jag nunnor, lekmän och ämbetsbärare från många olika samfund tillsammans sida vid sida.

En av höjdpunkterna för mig är när fridshälsningen delas och det blir en välsignad kakafoni av hälsningar på olika språk åtföljd av kindpussar, handskakningar och omfamningar. För mig visar alla hattar och mössor, dok och sjalar och diverse utstyrslar från många olika traditioner, nationer och samhällsskikt hur vi tillsammans kan få en försmak av Guds rike som en förenad gemenskap av olikheter.

Olikheterna förstärker och kontrasterar varandra. Kärleken, gemenskapen och fridshälsningarna gör att skillnaderna inte är hotande utan en källa till glädje och nyfikenhet på varandra.

En liten värld
En annan ögonblicksbild. Jag befinner mig i Bethlehem. En timme innan gudstjänsten är jag på plats i S:t Catherine Church  för att svida om till min fina vita liturgiska diakonklädnad. Ombytt och klar går jag ut från sakristian för att njuta lite av de sista solstrålarna innan gudstjänsten börjar.

På väg ut möter jag kollegor från Sverige som varit på en resa för att följa partnersamarbete i Jerusalem under veckan. Världen är bra liten. Utanför kyrkan blir jag stoppad av turister som vill fota mig. Det är skojigt att få bli representant för kyrkan på det sättet.

När processionen tågat in och gudstjänsten börjat, sitter jag längst fram bredvid altaret och ser hela församlingen framför mig. Det är både kyrkfolk och lekfolk, turister och pilgrimer på plats. Jag ser biskopar och patriarker, präster och pastorer, nunnor och munkar, barn och gamla, män och kvinnor.

Förenade i fridshälsningen
Många är på plats när gudstjänsten börjar men både lekfolk, biskopar, patriarker och olika framstående personer kommer under det att gudstjänsten pågår. Företrädarna för olika kyrkor och samfund samt samhällets beskyddare visas längst fram i kyrkan till hedersplatserna, oavsett när de anländer. Att vara en del av gudstjänsten verkar vara det viktiga och inte att vara där hela tiden.

Kyrkan är i princip fullsatt när gudstjänsten slutar. Alla tågar ut och bjuds på tårtbitar i servett på kyrkbacken. Det är ett mingel utan dess like framför den stora julkrubban i naturlig storlek.

Jag gläds över att vi kan vara så olika och ändå hälsa varandra med Guds frid. Låt oss ta detta som en förebild i alla våra sammanhang, att alltid önska varandra Guds frid.

—-