I allhelgonatid faller de färgrika löven till marken efter att de gjort sin insats under våren, sommaren och hösten. Dagarna blir mörkare. Vi påminns om de förluster vi bär med oss och vår skörhet och sårbarhet. Det som ligger bakom kommer ifatt oss samtidigt som vi ställs inför den framtid som är okänd för oss.

Det hjälper inte att fly undan det svåra. På bara några få år har ett Halloweenfirande växt fram i Sverige. Jag kan undra vad det står för. Kanske är det en affärsidé. Det kan väl i och för sig ses som en kul grej att få klä ut sig i masker som visar det otäcka i livet och den hotande döden. Och att få skrämmas litet och kittlas av det obehagliga i en skräckfilm. Men nog verkar det som en flykt från verkligheten.

Ett bättre alternativ är att vi fördjupar vår syn på livet. De personliga förlusterna kan vara av olika slag men har det gemensamt att relationer brutits. Därför har sorgen och saknaden många ansikten. I allhelgonatid påminns vi om de nära och kära som lämnat oss. Det kan ha skett med jordelivets egen logik eller traumatiskt. Döden kan ha kommit som en befrielse eller som en chockartad förlust då tiden plötsligt tycktes stanna. Sorgen präglas dessutom av hur relationen såg ut och av det som aldrig kunde bearbetas eller lösas. Med tiden brukar den ändra karaktär. Oavsett hur vår personliga sorg och saknad är får vi använda böneorden Förlåt, Tack och Hjälp. Eller bara överlåta allt utan ord inför Gud.

Vi tänder ljus till minne, i kärlek och tacksamhet och som hoppets tecken. Mörkret ska inte omsluta oss. De många ljusen påminner om ljusets källa. De visar också på en gemensam uppgift för oss i allhelgonatid: att se och bry oss om varandra.