För snart sex år sedan skrev jag en medvetet utmanande artikel på DN Debatt som tidningen gav rubriken ”Dags att byta ut skolavslutningen i kyrkan”. Det fattades ett ? Jag ville fästa uppmärksamheten på skolverkets anvisning att det inte får finnas konfessionella inslag i skolavslutningar. Och att det varierade hur man förhöll sig till den. Endera togs de tydligt kristna inslagen bort eller struntade man i anvisningarna. Jag ansåg att kyrkan inte kan ta ansvar för att några elever inte kan delta och bör prioritera andra delar i samarbetet med skolan. Däremot sa jag aldrig att skolan skulle portförbjudas i kyrkan. Kritiken mot min artikel blev stark från helt olika håll. Men märkligt många undvek grundfrågan om förbudet mot konfessionella inslag . Sedan dess har debatten ständigt återkommit.

På DN Debatt idag presenterar skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo juridiska råd som bygger på skollagen. Det görs klart att bön, förkunnelse, trosbekännelse och välsignelse inte får förekomma. Skolavslutningarna kan hållas i kyrkan och präst delta. Men det är skolans avslutning, inte kyrkans avslutning för skolan. Argument om att det inte är ett problem på många håll avvisas.

Så hur kan kyrkan motivera skolavslutningar och andra samlingar i kyrkan? Ett skäl är att kyrkobyggnaderna och avslutningarna hör till kulturarvet. Alla medborgare bidrar via skatten till att bekosta överkostnaderna för kulturarvet. Det är bra om de hittar till kyrkan. Att inte ens kunna vistas i en kyrka närmar sig religionsfobi. Avslutningarna bör utformas så att de respekterar kyrkorummet. Och någon från församlingen bör vara värd. Ett annat skäl är det diakonala mötet med elever och lärare. Vi möts också på det medmänskliga planet i kyrkans sammanhang. Ett annat alternativ är att exempelvis inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid.

Kyrkan har flera viktiga arenor tillsammans med skolan. Genom Bibeläventyret, som producerats av bibelsällskapet och är godkänt av skolverket, kan vi hjälpa skolan i dess egen uppgift. Genom diakonalt arbete i skolan kan vi möta elever och lärare. Genom att inbjuda till program i kyrkan kan de elever som vill delta.

Domen har fallit om skolan i kyrkan. Den rättsliga och sociala verkligheten har kommit ifatt oss. Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka utan att finna ett bra samspel mellan kyrkan och skolan.

Även denna gång har DN inte landat helt rätt med rubriken ”Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan ”. Men det kan ingen bestämma. Guds närvaro sköter Gud själv. Och det bär vårt hopp på domssöndagen.

Med över tusen andra har jag varit på Barn och unga – ärkebiskopens möte 2012, som gav personliga möten, eftertanke och inspiration. Estradprogrammen på Uppsala konsert och kongress innehöll många höjdpunkter med skratt, allvar, analys och utmaningar. Gudstjänsterna i domkyrkan var fina med barn och unga i centrum. Livsmod kändes som mötets grundtema. Och hur får man det?

Ingredienser till ett svar fick vi på många sätt. För min egen del berördes jag särskilt av konferencieren, skådespelaren och författaren Morgan Allings personliga inlägg om att vara ett maskrosbarn, uppväxt i många hem och i behov av självkänsla och relationer som bär. Han visade att det inte räcker att vuxna lyssnar genom att höra och humma instämmande. Barnet och den unga människan behöver ett aktivt lyssnande, de märker om man verkligen lyssnar. Och de behöver mer än att bli sedda, nämligen respons, en som är odelat positiv utan bimeningar. Morgan Alling berättade vad det betytt för honom när han fick responsen: ”Det var bra!” Inga tillägg om att det också skulle vara bra om du … Han möttes av tillit. Det förändrade hans livssituation och vilja att göra något gott.

Gud blir ett barn mitt ibland oss. Jesus delar det utsatta barnets livssituation och utmanar oss att bli som barn i öppenhet och tillit. Det gäller att bejaka barnen och barnet inom oss själva.

Jag tänker att det finns stora likheter mellan det som Morgan Alling berättade om sina behov och den livsväg som öppnade sig för honom och hur Jesus lyssnar på människor, ger respons och visar tillit. Klara som jag berättade om i mitt förra inlägg har en kompis i Morgan.

Jag går nu till biskopsmötet och kyrkomötet med lättare steg. Att verkligen lyssna, ge respons och visa tillit kan skapa livsmod också när vi ska tala om framtidsfrågor.

Jag var på biskopsvisitation i de tre församlingarna i Vattholma pastorat förra veckan. Det var roligt att komma tillbaka och se hur mycket som utvecklats positivt. Vid förra visitationen för tolv år sedan fick jag en present av Klara, då cirka 7 år. Det var en fin teckning där hon ritat en ängel. Som budskap hade hon skrivit ”Biskop Ragnars skyddsängel” med en pil till ängeln. När jag kom hem till biskopsgården fäste jag den på kylskåpsdörren. Den har betytt mycket för mig under årens lopp som en påminnelse om att Gud vill beskydda mig. Med sin present visade Klara också att vi ska bry oss om varandra. Jag tänker att Klara själv är en ängel. Hon är en budbärare från Gud till mig. Hon visade omsorg och överräckte evangeliet. Vi behöver många änglar, minst en per människa.

I går efter högmässan fick jag en hel bunt teckningar från barnen i Skyttorp med olika motiv. Det verkar finnas många goda budbärare där. På en av teckningarna finns ett stort hjärta. Ett sådant behöver vi alla.

Barnen har en särställning i Guds värld. Vi ska lyssna på dem och lära av dem.

När jag 1991 besökte förintelselägret Auschwitz-Birkenau för första gången överväldigades jag av känslan att döden regerar där. Samlingarna av kläder, skor, hår och tvål producerade av mänskligt material vittnar om människor som lidit och avrättats. De som återstår av barackerna för förvaring av människor, gaskamrarna och krematorieugnarna berättar om systematiskt dödande. Alla judar skulle utrotas som den ”slutgiltiga lösningen” på nazisternas ”judeproblem”. Romer, ryssar, homosexuella, funktionshindrade och oppositionella fördes också dit. De som dog och de få överlevande finns inte längre kvar, inte heller deras plågoandar och bödlar. Människan har lämnat Auschwitz bokstavligt och symboliskt. Men finns Gud där?

Oavsett personlig tro upplever nog de flesta Auschwitz som en plats där döden är närvarande medan mänsklig värdighet och Gud är frånvarande. Teodicéproblemet – om Guds existens, makt och närvaro när ondskan härskar – blir brännande såväl för judiskt som kristet troende. I avsnittet När ondskan tar över reflekterar jag över det i mitt herdabrev, men tyvärr med alltför få ord och nyanser. Jag skriver: ”För den judiskt troende hade Gud lämnat Auschwitz.” Därför hämtades en sten från förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem för att markera Guds närvaro. Detta var den judiska tolkning som jag fick del av tillsammans med israeliska ungdomar på studieresa. Att just det var sammanhanget för tolkningen framgår inte.

Den judiska filosofiska och teologiska reflektionen kring förintelsen är omfattande och handlar främst om förbundet och relationen mellan Gud och människan. När det gäller Guds närvaro finns de som drar slutsatsen av lidandet att Gud är död. Några vittnar om att de bad till en frånvarande Gud. Bland dem som står kvar i tron finns teologer som uppfattar att Gud vänt bort sitt ansikte från Auschwitz. Gud går inte att uppfatta. Människan härjar i frihet. Andra teologer resonerar utifrån tanken på Herrens lidande tjänare, som i judisk tradition tolkas både som ett kollektiv och en person. De menar att den tjänaren manifesteras i det judiska folket och i den lidande juden i förintelselägret. Det är dock inte givet att det innebär en gudsnärvaro, men tjänaren hör otvivelaktigt till Gud. Smärtsamt är dock påståendet från några få judiska teologer, att Gud var närvarande och straffade judarna för deras synder. Den helt dominerande tolkningen är annars att judarna oskyldiga straffades för andras synder. Den ligger i linje med tanken på det judiska folket som Herrens lidande tjänare.

Även den kristne kan personligen uppleva att Gud är frånvarande. I luthersk tradition talar vi dock om att Gud är fördold när ondskan råder. Den kristna bekännelsen uttrycker att Jesus Kristus förkroppsligar Herrens lidande tjänare. I honom är Gud närvarande och handlar till människors räddning. När Jesus beskriver människosonens dom vid tidens slut identifierar han sig med den hungrige, törstige, hemlöse, sjuke, nakne och fängslade (Matteus 25). I tro på honom går det därför att se en gudomlig närvaro i den lidande människan. Samtidigt vidgas perspektivet till att gälla varje människa, oavsett hennes etniska tillhörighet och tro. Därför vågar jag dra min slutsats i herdabrevet: ”Att tro att Gud trots allt var i Auschwitz är en tro på Gud som uppenbarat sig i Jesus Kristus.” Det kan vi som kristna säga utan att underkänna judisk tro och en identifikation av Herrens lidande tjänare med det judiska folket.